Ja, men det är ju så, en vill lita på sin veterinär. Nu var det sagt att de skulle ta tag i magproblemen när det akuta blev stabilt, sen blev jag lite paff när det inte blev någon utredning utan bara skrevs ut medicin som kanske hjälper. Min ADHD gör det svårt att hantera oplanerade ändringar också, därav tråden, jag måste ha en nedskriven lista på saker annars glömmer jag helt enkelt vad jag ska ta upp med veterinären.Låter jättebra med remiss. Nu har du ju haft flera veterinärer men ibland tycker jag att "man" kanske oftare borde begära ett andra utlåtande tidigt.
I alla fall tar det emot lite att göra det hos mig själv. Man vill ju lita på sin veterinär om man haft den ett tag för olika ärenden/djur och varit nöjd. Just när det är något utöver det vanliga så söker jag däremot specialistkunskap, vilket lyckligtvis bara hänt mig 2 ggr hittills.
Angående prat om avlivning så förstår jag att det är känslosamt. Jag var väl den första som tog upp det eftersom jag tolkade det som att det kunde finnas ganska mycket smärta som gjorde henne orörlig. Hoppas inte min fråga om det gjorde dig ledsen, men ibland behöver det nämnas för en del djurägare för att väcka tanken att det kan finnas ett lidande bakom som är större än ägaren tror och djuret kämpar för att inte visa.
Nu verkar ju du ha förståelse för att det kan vara så och din katt inte vara i läget att det behövs. Det är ju du som känner katten bäst och kan avgöra det i samråd med din veterinär.
Hon får alltså inte ens banta väldigt långsamt med väldigt liten minskning av mat åt gången och lite mer aktivering?
Låter som en väldigt jobbig situation.
Nej, varje gång hon tappar det minsta i vikt blir hon sjuk. Det har varit under kontroll i flera år men såklart alltid en gnagande oro hos mig. Nu när vi inte får ordning på magen och jag känner att veterinären inte tar det på allvar blir det extremt påfrestande. Och en del av det jag skrev i TS om att jag inte kan jobba i samma rum är ju för att min empati kör över min koncentrationsförmåga, kan liksom inte tänka på något annat alls när hon är i samma rum, och jag måste tyvärr jobba och plugga trots att hon är sjuk.
Därav också min starka känsloreaktion när det antyds att jag inte skulle se hennes lidande eller inte bry mig, det är ju för att jag bryr mig så extremt mycket som jag inte kan vara i samma rum, vilket ger mig ytterligare skuldkänslor för hon är en väldigt social katt som alltid vill vara med, vilket ger mig rädsla för att hon ska bli mer stressad och sluta äta, gå ner i vikt, bli dödssjuk igen. Jag förstår att de flesta inte menar något illa, det går ju inte att veta automatiskt att jag fungerar så, men jag hade väl hoppats att de flesta på forumet känner mig tillräckligt väl för att veta att jag är både påläst och engagerad i mina djur. Så det sårar när personer antyder att jag är en dålig djurägare bara för att vi inte alltid håller med varandra i allt. Jag håller ju inte med om de som avlivar sina djur för minsta lilla, men skulle aldrig säga att de var dåliga djurägare för det, så jag hoppades väl att den biten skulle hållas utanför nu när avlivning inte ens är rimligt för de flesta som gillar avlivning, men jag har väl blivit stämplad som djurplågare nu av vissa användare oavsett. Men nej, ditt inlägg sårade inte