LindgrenV
Trådstartare
Inser med ens att om det fortsätter så här kommer det snart bli ohållbart...
Jag har mer eller mindre alltid haft ett "katastroftänkande" i bakhuvudet. I mindre skala; håller jag i en tallrik med mat säger hjärnan att jag kommer att tappa den (vilket gör att jag håller extra koll på att jag inte gör det). Går jag i en trappa säger hjärnan att jag kommer ramla, vilket gör att jag håller extra koll på var jag sätter fötterna. Åker jag buss säger hjärnan att den kommer krocka, köra av vägen, volta eller börja brinna - därför är jag petnoga med att sätta på mig bälte och ha batteri i telefonen. Jag MÅSTE ha batteri i telefonen när jag åker buss, för hjärnan säger att om det händer något så lär också alla andra råka illa ut så att det hänger på mig att kalla på hjälp
Allt det har varit hanterbart, jag är liksom van. Men jag har upptäckt att det har eskalerat sedan jag tog studenten. Nu är det hela, hela, hela tiden. Jag kommer ramla med cykeln och slå mig fördärvad, jag kommer svimma mitt på stan, en lastbil kommer välta över mig när jag är ute och går. Är det brant på ena sidan av vägen när jag är ute och går/cyklar/springer(whatever) så kommer jag att ramla ned och slå mig. Jag kommer bli skjuten eller knivhuggen av någon skum person. Jag kommer krocka med bilen, ramla av hästen, bli påkörd vid övergångsstället etc. Det kommer att börja brinna hemma, går jag för nära ett öppet fönster kommer jag att ramla ut etc.
Jag tror ni fattar
Och hur påverkar det här mig då? Förutom att jag får ett mindre adrenalinpåslag ibland så påverkar det mig väl inte så värst mer än att jag tycker att det är jobbigt. Jag är inte rädd. Inte mer än att jag är noga med bälte när jag kör bil eller åker buss, tittar ordentligt innan jag kliver över vägen och ser till att ha batteri i telefonen när jag är ute. Försöker också ha upplåst ytterdörr när jag är hemma så att det går snabbt att ta sig in och rädda mig om det brinner och jag är medvetslös Men det är inte så att jag hindrar mig själv från att göra saker för att jag har katastroftänket. Jag tänker att alla möjliga katastrofer - stora som små - kommer eller kan inträffa, men jag undviker inte situationerna där tankarna kommer upp.
Men, tankarna är ju fortfarande där - och de är fler, oftare och ibland även större/värre den senaste tiden. Och DET är lite jobbigt. Skulle vilja be min hjärna att chilla lite, men hur tusan gör jag det??
Hoppas att någon ens förstår vad det är jag försöker säga
Jag har mer eller mindre alltid haft ett "katastroftänkande" i bakhuvudet. I mindre skala; håller jag i en tallrik med mat säger hjärnan att jag kommer att tappa den (vilket gör att jag håller extra koll på att jag inte gör det). Går jag i en trappa säger hjärnan att jag kommer ramla, vilket gör att jag håller extra koll på var jag sätter fötterna. Åker jag buss säger hjärnan att den kommer krocka, köra av vägen, volta eller börja brinna - därför är jag petnoga med att sätta på mig bälte och ha batteri i telefonen. Jag MÅSTE ha batteri i telefonen när jag åker buss, för hjärnan säger att om det händer något så lär också alla andra råka illa ut så att det hänger på mig att kalla på hjälp
Allt det har varit hanterbart, jag är liksom van. Men jag har upptäckt att det har eskalerat sedan jag tog studenten. Nu är det hela, hela, hela tiden. Jag kommer ramla med cykeln och slå mig fördärvad, jag kommer svimma mitt på stan, en lastbil kommer välta över mig när jag är ute och går. Är det brant på ena sidan av vägen när jag är ute och går/cyklar/springer(whatever) så kommer jag att ramla ned och slå mig. Jag kommer bli skjuten eller knivhuggen av någon skum person. Jag kommer krocka med bilen, ramla av hästen, bli påkörd vid övergångsstället etc. Det kommer att börja brinna hemma, går jag för nära ett öppet fönster kommer jag att ramla ut etc.
Jag tror ni fattar
Och hur påverkar det här mig då? Förutom att jag får ett mindre adrenalinpåslag ibland så påverkar det mig väl inte så värst mer än att jag tycker att det är jobbigt. Jag är inte rädd. Inte mer än att jag är noga med bälte när jag kör bil eller åker buss, tittar ordentligt innan jag kliver över vägen och ser till att ha batteri i telefonen när jag är ute. Försöker också ha upplåst ytterdörr när jag är hemma så att det går snabbt att ta sig in och rädda mig om det brinner och jag är medvetslös Men det är inte så att jag hindrar mig själv från att göra saker för att jag har katastroftänket. Jag tänker att alla möjliga katastrofer - stora som små - kommer eller kan inträffa, men jag undviker inte situationerna där tankarna kommer upp.
Men, tankarna är ju fortfarande där - och de är fler, oftare och ibland även större/värre den senaste tiden. Och DET är lite jobbigt. Skulle vilja be min hjärna att chilla lite, men hur tusan gör jag det??
Hoppas att någon ens förstår vad det är jag försöker säga