Kastration ( utbruten ur Dags att skaffa hund?

[Bulldoozer]

Vore intressant att veta vad ni har för egna erfarenheter av kastrerade hanar, ni som skriver och gillar inlägg där det skrivs om eventuella nackdelar.

Jag har haft kastrerade hundar sedan -80-talet…. Och inte bara kastrater, även tikar och icke kastrerade hanar.

Jag ser egentligen inte jättestor skillnad på att kastrera hund än katt än häst. Dock fyller ju hundarna en stor funktion hos oss och behöver fungera i vardagen och där kan det vara svårt att utvärdera linjer om det blir slentrian att kastrera hanhundar på samma sätt som hästar. Hästar bor inte så nära oss på samma sätt som hunden så eventuella problem slipper man ju ändå större delen av tiden men med en hund som man lever med 24/7 blir eventuella problem kännbara.
Kastrerar man hunden ung så vet man ju inte hur den hade utvecklats med könshormoner, man vet inte om hanhundarna hade blivit översexuella och hur tikarna fungerar i sina löp vilket jag tycker ändå är nåt en uppfödare bör vara intresserad av för att utvärdera sin avel.
Sen är det ju synd om en kanonhund som hade kunnat verka inom aveln inte ens är värd att ta i beaktande för att den kastrerats.

Var och bestämmer ju själv men ur de synpunkterna tycker jag att man inte bara ska kastrera på slentrian.

 

[Bison]

Fast det är ju inte enskild anekdoter, jag har lång personlig erfarenhet i det aktuella ämnet och givetvis påläst, akademiker inom området.

Du kan ju börja med att se veterinär Molins föreläsning

Kalla folk med andra åsikter än dig för troll är btw väldigt otrevligt.
Jag har haft kastrat, pälsen blev märkbart försämrad, blev en ullboll. Hölls alltid nedklippt.
Var i fint hull hela livet, blev 14.5 år, motinerades mycket.

 

[Fetaost]

Vore intressant att veta vad ni har för egna erfarenheter av kastrerade hanar, ni som skriver och gillar inlägg där det skrivs om eventuella nackdelar.

Jag har haft kastrerade hundar sedan -80-talet…. Och inte bara kastrater, även tikar och icke kastrerade hanar.

Jag kastrerade min hane vid 5,5 års ålder. En Dvärgschnauzer.
Ganska omgående fick han hemsk underull. Han har alltid haft mycket underull men nu växte den bananas. Efter nått halvår började han visa osäkerhet i hundmöten. Detta har sen eskalerat. Idag blir han snart 11 och vi har fått jobba konstant på hundmöten. Ett utfall från mötande och vi hamnar på ruta ett igen.
Sen han var 7 har han gått på lightfoder eftersom han lägger på sig.

Jag känner flera som har liknande förändringar på sina hanar. Även urinläckage.

 

[fijja]

Jag har haft två kastrerade hanar och jag har även haft ett hundtrim.
Jag skulle säga att det är extremt vanligt med försämrad pälskvalitet vid kastrering. Men det beror också på ras. Jag har en pudel och där är det ingen skillnad på päls men de har ju inte underull. Min bc som jag hade däremot, pälsen blev vidrig, så sjukt mkt underull, skitjobbigt att sköta, han blev för varm, torkade aldrig efter simtur osv. Till slut gav jag upp och höll hunden kortklippt, vilket hjälpte men är ju inte optimalt.

 

[Milosari]

Jag ser egentligen inte jättestor skillnad på att kastrera hund än katt än häst. Dock fyller ju hundarna en stor funktion hos oss och behöver fungera i vardagen och där kan det vara svårt att utvärdera linjer om det blir slentrian att kastrera hanhundar på samma sätt som hästar. Hästar bor inte så nära oss på samma sätt som hunden så eventuella problem slipper man ju ändå större delen av tiden men med en hund som man lever med 24/7 blir eventuella problem kännbara.
Kastrerar man hunden ung så vet man ju inte hur den hade utvecklats med könshormoner, man vet inte om hanhundarna hade blivit översexuella och hur tikarna fungerar i sina löp vilket jag tycker ändå är nåt en uppfödare bör vara intresserad av för att utvärdera sin avel.
Sen är det ju synd om en kanonhund som hade kunnat verka inom aveln inte ens är värd att ta i beaktande för att den kastrerats.

Var och bestämmer ju själv men ur de synpunkterna tycker jag att man inte bara ska kastrera på slentrian.

Jag skulle säga att det är ganska stor skillnad på att kastrera hundar, katter och hästar. De senare kan bli farliga, de kanske måste hållas åtskilda från artfränder osv. Katter är ju en fråga om minska den okontrollerade reproduktionen + att intakta hanar luktar förfärligt.

Hundar är generellt inte lika påverkade av sina hormoner. Men undantag finns, och har man en hund som inte mår bra pga det (eller att man som ägare är i ständig konflikt med sin hund) så är det ju värt ev biverkningar i form av sämre päls. Tyvärr får du inte tävla med en chipad hund, annars kan ju det var ett alternativ om man vill testa om det är hormoner eller annat som orsakar beteendeproblemen.

 

[Bulldoozer]

Jag skulle säga att det är ganska stor skillnad på att kastrera hundar, katter och hästar. De senare kan bli farliga, de kanske måste hållas åtskilda från artfränder osv. Katter är ju en fråga om minska den okontrollerade reproduktionen + att intakta hanar luktar förfärligt.

Hundar är generellt inte lika påverkade av sina hormoner. Men undantag finns, och har man en hund som inte mår bra pga det (eller att man som ägare är i ständig konflikt med sin hund) så är det ju värt ev biverkningar i form av sämre päls. Tyvärr får du inte tävla med en chipad hund, annars kan ju det var ett alternativ om man vill testa om det är hormoner eller annat som orsakar beteendeproblemen.

Nu var det väl inte rent fysiska aspekter jag tänkte på utan mer rent etiskt/moraliskt även om jag inte specificerade vad jag menade med skillnad..

Många kastrerade hundar lever ett okej liv, vissa antagligen bättre än om de varit okastrerade. Det finns ju såklart nackdelar också vilket tagits upp och ska tas i beaktande.
Problematiken jag ser blir om den stora massan kastrerar vind för våg är ur avels och utvärderingssynpunkt även om det såklart finns fler negativa aspekter.

 

[Migo]

Jag delar erfarenhet med informationen i inläggen jag gillat. Hanarna blir lurviga och får svårt att hålla en bra vikt. Skulle absolut inte kastrera preventivt!

Samma här. Dysfunktionell päls, lättare att lägga på sig fett och mycket svårare att bygga bra muskler. Tikar som blir inkontinenta och hanar som får problem med social otrygghet. Dessutom mer konflikter med främmande hundar som har problem att läsa av deras doft.

 

[Migo]

Fast det är ju inte enskild anekdoter, jag har lång personlig erfarenhet i det aktuella ämnet och givetvis påläst, akademiker inom området.

Flera anekdoter betyder inte att det inte är anekdoter. Det finns gott om studier som visar på riskerna.

 

[Migo]

Ökad aptit gäller de flesta kastrerade djurarter, inte hundspecifikt och inte svårt att hålla koll på med lightfoder. Ser inte det som ett ”problem”.

Det blir ett jävla problem om man har hårt arbetande hundar, bland annat. Eller för all del, hundar som är lågaktiva och går upp i vikt av småsmulor och därför lever sitt liv med stressen att vara konstant hungrig.

 

[_Zacke_]

Jag har haft två kastrerade själv(av medicinska själ), en hane och en tik. Mina föräldrar har en kastrerad hane. Samtliga har fått katastrofpäls och behövts klippas ner med maskin. Mina har dock inte haft problem med vikten. Min hane kastrerades dock för tidigt med facit i hand(11år sen och jag visste inte bättre då), han hade nog behövt testosteronet för att tuffa på sig lite.

 

[Bison]

Jag har en intakt hane nu som är 19 månader nu. Från början var tanken kastrering eftersom det är ett krav för hunddagis, nu löste vi privat hundvakt istället. Han är även krypt vilket i sig medför vissa risker men vi kommer ha honom intakt ett tag till så får vi se framöver.
Han är strävhårig och har idag en jättebra päls, är även slank och fin och det skulle kännas jobbigt om han blev en tjockis.
Det är ju inte "bara" att ge lightfoder, precis som @Migo skrev så är stressen att vara konstant hungrig ingen rolig biverkning.

Hans intresse för tikar är väldigt lågt. Han kan lukta lite extra på kissfläckar. Bor i lägenhet och grannen i dörren bredvid har en intakt tik, han kunde inte bry sig mindre. Inte ens när han var som mest hormonstinn och markerade överallt var han intresserad av henne.

 

[Nepenthe]

Vad jag efterfrågade var egna erfarenheter, inte googlingar.

Har haft 4 hanar vi kastrerade.
2 settrar fick sämre päls, mer och ullig på nått sätt som var svårare att få torr. Matvrak, svåra att hålla i bra hull, en av dem blev väldigt rädd även och bet min syster två gånger.
Haft 1 cockerhane med som fick jättejobbig päls, blev mer osäker/rädd (han var dålig mentalt innan) svår att få ner vikten på
1 setter funkade bra, kemisk kastrering.

Haft 4 tikar kastrerade.
1 setter som fick jättedålig päls tappade endel och fick kala fläckar(kan ha varit nått annat men utreddes flera gånger) svår att hålla i hull. Osäker, morrade
1 cocker som förutom mjukare/ulligare päls funka väldigt bra.
1 DSG som var svår att hålla i hull och hade problem med urinläckage.
1 DSG jag har nu som jag kämpar med vikten motioneras mycket men annars funkar bra

Så av 8 hundar har vi haft/har 3 som det varit lyckat på

 

[BornAgain]

När jag funderade på att kastrera (vilket dagis krävde för han kissade inne). Funderade jag mycket på vad som är ett bättre liv - vad skulle jag själv välja: att gå runt och vara kåt eller konstant hungrig? Nu blir ju hundarnas liv generellt bättre ju bättre de fungerar i människovärlden och man blir lättare omtyckt om man inte är en liten pisse-nisse.

Vad gäller min hund berodde kissandet på andra medicinska problem - en anekdot som kan visa att kastration inte automatiskt kan ses som en universal lösning. Utan som en möjlig lösning

Min hund har mycket bekymmer och hans kull är mammans enda. Så inget att spara för aveln. Men under åren har mycket hänt. Föräldradjuren och deras nära släktingar har levt långa friska liv. Kullen har presterat och visat prov på rastypiska men alltmer sällsynta egenskaper. Plötsligt vore det inte så tokigt att under kontrollerade former låta någon av hanarna bli pappa. Men min är ett måndags-ex och bröderna kastrerade.

 

[inverterad]

Jag har två intakta hanar av bruksras som lever ihop i största harmoni. Ingen av dem matvägrar runt löptikar, gnäller, vandrar eller bråkar med varandra. Vi har till och med haft löptik boende hos oss inför parning utan minsta gruff.

Skulle aldrig kastrera om det inte förelåg rejäla hälsoproblem (ex prostatacancer, perinealbråck eller liknande). Om intakta hanar inte kan bete sig runt tikar eller har könsbunden aggressivitet så är det ju jätteviktigt att den informationen kommer fram så att uppfödare kan ta hänsyn till det i sitt avelsarbete.

 

[SiZo]

Jag googlade på hennes namn, och hittade en mastersuppsats från ett universitet i Litauen. Studentuppsatser är inte forskning, som du själv säkert vet.

Title
The effects surgical castration has on male dogs

Tittade lite snabbt på uppsatsen:
With the objective to investigate if castration had an impact on weight, 50 male dogs were chosen which had been castrated during the period of August 2016 until April 2017. However due to lack of information only 27 dogs were included in this research.

Jag tycker inte alls att samplet eller uppföljningsperioden är tillräckligt stort eller långt för att man klart och tydligt ska kunna slå fast att risken för sjukdomar behäftade med kastration är försumbara.

Hon drar ju aningen märkliga slutsatser då hon skriver om tumörsjukdomar och att de flesta andra studier kommit fram till att kastrerade hundar HAR större benägenhet för cancer, medan hon inte hittat någon sådan korrelation. Borde hon eventuellt då ifrågasätta sin metod eller alla andra studier?

Nåja det var några snabba synpunkter men jag är som sagt inte verksam inom fältet veterinärmedicin.

Kan du länka till den? Jag hittar den inte.


Sen vill jag bara påpeka att masterarbeten, såväl som kandidatarbeten mycket väl kan vara forskning, den är givetvis inte peer reviewed som forskning, men det är inte ovanligt att arbetena är utförda som forskning och är en del av ett större forskningsprojekt och leder till publicering. Jag har en vän som med sin kandidat blev försteförfattare på vetenskapliga artiklar. Hon har nu genomfört ett masterarbete som är först i sitt slag i världen, forskningsmässigt. (Jag är avis till tusen!). Jag hoppas att själv bli publicerad med det arbetet jag gör nu.

Man måste bara läsa dem lite noggrannare, för att se om de är vettiga eller inte. Och just i det här fallet så känns både antalet hundar för lågt och även tidsspannet för kort om de kastrerades om unga.

KL
Har inte läst dessa ordentligt alls, läste abstracten. De verkar vara open access, får någon problem att öppna dem så hojta till så skickar jag!
https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0234917 Publicerad 2020. Jag tycker att denna mening i abstractet var väldigt intressant.

"The second most common answer indicated an aggression decrease in dogs castrated to correct unwanted behaviour and an increase in dogs castrated for other reasons (Chi-square, P<0.001). "

Vilket kan indikera en viss conformation bias. Kastrerar man för att få bort aggression så ser man kanske att det hände oavsett om det hände eller inte. Detta är ju lite problemet med surveys. Man kan aldrig komma bort från conformation bias. Men oavsett, ja aggression ökar enligt denna studie.

En annan studie, från 2022.
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/15/1883
Rädslor ökar enligt den, men inte aggression.

Och lite såhär känns det som att forskningsläget är. Olika studier visar lite olika. Det kan bero på metoden. De flesta är surveys, för man kan ju inte ha 200 hundar på en forskningsanläggning, kastrera hälften och utvärdera. Och de flesta hundar idag kastreras på grund av något, och då är det också svårt att utvärdera.



Nu har jag bara tagit upp den mentala biten eftersom jag upplever att det är den som veterinärer "glömmer bort" att upplysa om när man är på kliniken. Pälsen, aptiten, ev viktuppgång upplyser de gärna om dock.

Den här artikeln måste jag slänga in också, https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0102241
Bara utförd på två raser, och resultaten är väldigt olika. Risken för vissa cancer ökade 3-4 gånger för kastrerade tikar i ena rasgruppen. Otroligt intressant tycker jag. Det visar också hur otroligt komplicerat kastrering är.

Min slutsats av detta, med en otroligt misslyckad kastrering i bagaget där hunden blev så personlighetsförändrad att avlivning var enda alternativet, är att man inte kan veta vad som händer med ens hund om man kastrerar. Dels mentalt, vad man har för hund efteråt, men också hälsomässigt.

Mig hjälper det inte om det är otroligt ovanligt med vissa biverkningar - eftersom man inte vet innan om hunden får dem eller inte. I och med att ingreppet är oåterkalligt så står man där sen. Så har man en hund som fungerar i den vardag man vill ha så ser jag ingen anledning att kastrera den. Har man problem med en hanhund som slutar äta i långa perioder och blir ett vandrande skelett i löpperioder så absolut, eller om man får PYO eller prostatacancer eller vad som, absolut, kastrera. Men friska, fungerande hundar? Varför? För vems skull? För vems nytta?

 

[Roheryn]

Jag har bara haft hanhundar och alla har varit intakta. Riesenschnauzern var något översexuell, kanske hade mått bättre av att bli kastrerad, men övriga har varit helt oproblematiska. Nuvarande ska dessutom eventuellt användas i avel och det tänker jag är något man inte nödvändigtvis vet i förväg. "Min" nuvarande ras (isländsk fårhund) är ganska liten och det är bra att låta alla som KAN gå i avel också göra det i viss utsträckning för att ta vara på den genetiska variationen så gott det går. Jag hade aldrig kastrerat utan medicinsk indikation.

 

[LaMagia]

Har haft flera kastrerade tikar genom åren och har en nu. Samtliga har dock kastrerats pga medicinska orsaker, då jag inte utsätter en frisk hund för riskerna med sövning och operation om inte hundens liv och hälsa hänger på det.
Mopstiken kastrerades vid 5 års ålder pga framfall i samband med löp. Mops blir tjock på typ luft och matchar det med en enastående aptit. Vår tik gick faktiskt inte upp i vikt av kastreringen, men hennes kroppsform ändrades, så hon såg rundare ut. Hennes tidigare midja försvann. Hennes päls ändrades inte men hon hade heller ingen underull.
Chowtiken jag har idag som kastrerades för ett år sedan pga pyometra vid 10 års ålder får jag hålla koll på hullet på. Pälsen är supertjock och fäller konstant!! Hon har ständigt tussar som hänger och hur mycket jag än borstar ur henne, så är pälsen ändå lika tjock. Jag har sett samma fenomen hos mina tidigare korthåriga chowtikar som kastrerats. Pälsen blir ofta dessutom längre och den långhåriga tiken jag hade som kastrerades fick jag formklippa för att hon skulle se någorlunda prydlig ut.
En annan sak är att könshormoner behövs för en normal utveckling både fysiskt och psykiskt, så om man bara måste kastrera så bör man vänta tills att hunden är färdigvuxen. Inom renrasaveln så vill många uppfödare få en utvärdering av de valpar denne föder upp och om man kastrerar en valp så kommer ju ingen vettig utvärdering av vare sig leder eller mentalitet kunna göras.
Jag är uppfödare och säljer ingen valp till någon som tänkt kastrera den av ren lathet och slentrian. Jag har en liten ras och vi har inte råd att folk kastrerar sina valpar bara för att de tror att könsmognad är en sjukdom som hunden inte ska behöva uppleva och för att de är för lata att ta hand om en normal hormonstinn tonåring (som med tiden kommer mogna och inte vara lika pestig längre).

 

[WildWilma]

Alla 5 hanar jag levt med har kastrerats i vuxen ålder. 4 på grund av prostataproblem och 1 på grund av översexualitet/stress.

Den enda som rent mentalt mådde bättre efter kastreringen var den översexuella blandrasen. Men han fick istället riktigt hemsk päls (extrem underull), blev rejält överviktig (inte min hund, jag hade hållt han smalare) och blev även stel i kroppen inom bara några år. Kan gissa att hans livs kortades med några år på grund av övervikten efter kastreringen.

Hanen jag har nå har fått väldigt mycket underull men är i övrigt som innan. Han var 5 vid kastreringen. Jag hade aldrig kastrerat honom om det inte var för prostataproblemen. Han medicinerades ett år men det räckte inte hela vägen för att ta bort problemen. Samt att jag tänkte att jag ville kunna tävla honom.

Min första egna hane blev mycket hungrigare från att ha varit lite kräsen men fick inte sämre päls eller gick upp i vikt (fick mindre mat). Han hade inte heller kastrerats om det inte var för prostatan.

De två Groenendael halvbröderna jag växte upp men minns jag så mycket av innan de kastrerades men jag gissar att även de fick mer underull. Ingen större skillnad på mentaliteten. På den tiden fick hundar inte kastreras av andra skäl än medicinska.

Har man en vuxen hund (minst 2-3 år) som mår dåligt av att vara intakt så kan kastrering vara en utväg men samtidigt är det väldigt viktigt att meddela både uppfödare och rasklubb om problemen så att det är något man (förhoppningsvis) tar hänsyn till i framtida avel på syskon/släktingar.

Det är så tröttsamt att höra hanhundägare/uppfödare att ska ta någon kull på sin enligt dem själva översexuella hane och sedan kastrera för att hunden är ju så jobbig med sina hormoner. Finns säkert en del som gör samma med tikar. Avlar när de är unga för att sedan kastrera. Men det leder ju till en negativ spiral, man får fler hundar med dessa problem och fler kommer kastreras för att "dölja" problemen.

 

[Motacilla]

Kan du länka till den? Jag hittar den inte.


Sen vill jag bara påpeka att masterarbeten, såväl som kandidatarbeten mycket väl kan vara forskning, den är givetvis inte peer reviewed som forskning, men det är inte ovanligt att arbetena är utförda som forskning och är en del av ett större forskningsprojekt och leder till publicering. Jag har en vän som med sin kandidat blev försteförfattare på vetenskapliga artiklar. Hon har nu genomfört ett masterarbete som är först i sitt slag i världen, forskningsmässigt. (Jag är avis till tusen!). Jag hoppas att själv bli publicerad med det arbetet jag gör nu.

Man måste bara läsa dem lite noggrannare, för att se om de är vettiga eller inte. Och just i det här fallet så känns både antalet hundar för lågt och även tidsspannet för kort om de kastrerades om unga.

KL
Har inte läst dessa ordentligt alls, läste abstracten. De verkar vara open access, får någon problem att öppna dem så hojta till så skickar jag!
https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0234917 Publicerad 2020. Jag tycker att denna mening i abstractet var väldigt intressant.

"The second most common answer indicated an aggression decrease in dogs castrated to correct unwanted behaviour and an increase in dogs castrated for other reasons (Chi-square, P<0.001). "

Vilket kan indikera en viss conformation bias. Kastrerar man för att få bort aggression så ser man kanske att det hände oavsett om det hände eller inte. Detta är ju lite problemet med surveys. Man kan aldrig komma bort från conformation bias. Men oavsett, ja aggression ökar enligt denna studie.

En annan studie, från 2022.
https://www.mdpi.com/2076-2615/12/15/1883
Rädslor ökar enligt den, men inte aggression.

Och lite såhär känns det som att forskningsläget är. Olika studier visar lite olika. Det kan bero på metoden. De flesta är surveys, för man kan ju inte ha 200 hundar på en forskningsanläggning, kastrera hälften och utvärdera. Och de flesta hundar idag kastreras på grund av något, och då är det också svårt att utvärdera.



Nu har jag bara tagit upp den mentala biten eftersom jag upplever att det är den som veterinärer "glömmer bort" att upplysa om när man är på kliniken. Pälsen, aptiten, ev viktuppgång upplyser de gärna om dock.

Den här artikeln måste jag slänga in också, https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0102241
Bara utförd på två raser, och resultaten är väldigt olika. Risken för vissa cancer ökade 3-4 gånger för kastrerade tikar i ena rasgruppen. Otroligt intressant tycker jag. Det visar också hur otroligt komplicerat kastrering är.

Min slutsats av detta, med en otroligt misslyckad kastrering i bagaget där hunden blev så personlighetsförändrad att avlivning var enda alternativet, är att man inte kan veta vad som händer med ens hund om man kastrerar. Dels mentalt, vad man har för hund efteråt, men också hälsomässigt.

Mig hjälper det inte om det är otroligt ovanligt med vissa biverkningar - eftersom man inte vet innan om hunden får dem eller inte. I och med att ingreppet är oåterkalligt så står man där sen. Så har man en hund som fungerar i den vardag man vill ha så ser jag ingen anledning att kastrera den. Har man problem med en hanhund som slutar äta i långa perioder och blir ett vandrande skelett i löpperioder så absolut, eller om man får PYO eller prostatacancer eller vad som, absolut, kastrera. Men friska, fungerande hundar? Varför? För vems skull? För vems nytta?

https://lsmu.lt/cris/entities/etd/b1c33236-90b6-475e-bbfe-5886d61af419/details

Här är den länk jag hittade igår. MEN är osäker på om det är denna som @AbCdE avsåg, eftersom hen inte skrev något mer än författarens namn.
Hur som helst kunde jag inte hitta något annat som personen skrivit i ämnet.

 

[Vovve]

Dom kastrerade hundar i min närhet både hanar o tikar har bara fått problem. Värdelös päls, inkontinens, en hane blev livrädd för allt så han fick tas bort då han inte ens klarade normala vardagsljud i huset som tex spolning på toaletten osv. En hane o en tik gick från att funka med allt o alla till att vilja döda allt o alla istället så de enda postitiva jag sett av kastrering e väl att de inte blir några valpar däremot har de ju inte hindrat alla från att försöka para sej.

Jag vägrar kastrera om de inte e av medicinska skäl för jag tar hellre lite pip o något mindre aptit i några dagar än hundar som får flertal problem igen. Jag har två intakta hanar o tre intakta tikar.