KÄRLEKSTRÅDEN

[Singoalla]

Alltså ursäkta, men jag måste bara få kräkas ur mig lite kärlek här. Vi har haft lilla Bruce sedan 16 december 2013 och jag är fortfarande helt häpen över hur mycket han har förändrat våra liv. Faktiskt inte bara våra liv, utan även många runtom oss. Så fort vi går på middagar eller fester så frågar folk om Bruce och undrar vart han är, med en liten besvikelse i blicken att han inte fick följa med. Vår familj och nära vänner saknar honom uppriktigt när det gått för lång tid utan att dom har fått träffa honom. Jag själv har alltid varit djurvän, men min sambo har börjat grotta i fakta om djurtester och börjat prata om att äta mindre kött senaste halvåret. För att Bruce har öppnat upp för mer förståelse och empati för djur. Han lyser verkligen upp tillvaron vart han än är.

Jag har diskuterat med er här på Buke sedan 2006 om att köpa en liten dvärgpinne men inte tagit steget förrän nu och jag måste bara säga TACK FÖR PEPPEN! Ni har varit BÄST! Att släppa in Bruce i familjen har varit det bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Sambon säger detsamma. Och jag sitter redan och kikar på ytterligare tillskott

Så nu vill jag veta, vad har era hundar tillfört i ert liv? Jag vill se bilder och höra kärleksförklaringar så jag kan få sitta här och gotta mig i all vacker hundkärlek som finns in vårt avlånga land!

 

[Red_Chili]

Vad hundar har gjort för mig? De har gett mig en anledning att hålla mig vid liv och börja leva. De har gjort att jag lärt mig massor om mig själv, om inlärningsmetoder, de har fått mig att förstå hur stor roll kost och träning spelar för välmåendet och de ger mig anledningar att ta hand om mig själv.

Genom att vara på en stor kennel med stora hundgrupper lärde jag mig massor om samarbete, flockbeteenden, hundspråk m.m. Hundarna hade mig som sin slav och uppfostrade mig väl

Min första saluki var Zala. En helt fantastisk tant som jag tog över när hon var vuxen. Hon lärde mig vad en saluki faktiskt är, uppfostrade mig duktigt och lärde mig massor om hundträning. Hon uppfostrade mig också ännu mer till en bättre hundägare genom att fullständigt idiotförklara mig när jag gjorde fel och bete sig helt fantastiskt när jag gjorde rätt. Hon var en tik som visste vad hon ville och som inte tvekade att berätta det för mig. Övertydligt och supercharmigt. Utöver en fantastisk personlighet var hon också något av det vackraste jag sett och inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar den här tiken.

Zala fick också en valpkull under tiden jag hade henne (på kenneln som jag kidnappade henne från). Där fanns min fantastiska Wahidah och likt sin mor såg hon genast till att uppfostra mig från start. Det var tack vare att hon absolut inte(!) tog åt sig minsta lilla av korrigeringar som jag tvingades lära mig om klickerträning, något som sedan ändrade hela mitt sätt att tänka kring relationer med hundar. En ändring till det bättre, till den underbara känslan av att ständigt samarbeta kring allt. Snällare saluki? Omöjligt att hitta. Genomsnäll, superduktig på allt, påhittig, busig, intelligent och helt fascinerande. Tyvärr är det också tack vare hennes muskelskada som jag lärt mig ännu mer om hundars kroppar, lärt mig massor om fysisk träning och hur man faktiskt håller en hund i bra form. Kunskaper som i dagsläget är guld värda, men som också får mig deppig när jag tittar på hundar i min omgivning.

Senare kom Aysu till mig, halvsyster till Wahidah. Henne har ni nog sett en hel del av här i forumet, för oj vad det händer mycket med henne hela tiden. Hon får mig att skratta högt varje dag, helt omöjlig att inte älska och jag kan inte riktigt förstå att jag får dela livet med en så otroligt bra hund som henne. Hon påminner på många sätt om min älskade Zala, för hon är så bestämd i sina åsikter och så övertydlig med vad hon tycker. Hon är dessutom riktigt pratglad och energin... ja den tar aldrig slut! Hon är den som får mig att göra allt det där som jag borde göra när motivationen tryter. Hon lär mig också massor av saker och charmar alla i sin omgivning. Med henne är känslan av att göra saker tillsammans helt överväldigande. Sedan skadar det ju inte att hon är fin och springer helt fantastiskt. Redan när jag träffade henne som liten sa jag att hon nog kunde bli hur bra som helst, troligtvis en av de bästa salukis jag någonsin mött, och oj vad rätt jag hade.

 

[glittra]

Jag har velat ha hund alltid, så länge jag kan minnas. Under studietiden kände jag inte att de passade, men i samband med att jag och min sambo flyttade till hus på landet så började jag planera.

Jag har stort kontrollbehov och ville att allt kring hunden skulle vara 100 % ordnat. Det blev av olika anledningar inte så, men att vi köpte vår underbara hund är det bästa vi gjort. I midsomras var det tre år sedan vi hämtade hem honom och han blir bara mer och mer älskad.

Många av våra vänner har hjälpt till med hundpassning och han muntrar upp och glädjer så många människor.

Nu är vi på resande fot. Har sen imorse åkt ca 50 mil med tåg och nu ligger han och sover under mitt säte.

 

[Singoalla]

Vad hundar har gjort för mig? De har gett mig en anledning att hålla mig vid liv och börja leva. De har gjort att jag lärt mig massor om mig själv, om inlärningsmetoder, de har fått mig att förstå hur stor roll kost och träning spelar för välmåendet och de ger mig anledningar att ta hand om mig själv.

Genom att vara på en stor kennel med stora hundgrupper lärde jag mig massor om samarbete, flockbeteenden, hundspråk m.m. Hundarna hade mig som sin slav och uppfostrade mig väl

Min första saluki var Zala. En helt fantastisk tant som jag tog över när hon var vuxen. Hon lärde mig vad en saluki faktiskt är, uppfostrade mig duktigt och lärde mig massor om hundträning. Hon uppfostrade mig också ännu mer till en bättre hundägare genom att fullständigt idiotförklara mig när jag gjorde fel och bete sig helt fantastiskt när jag gjorde rätt. Hon var en tik som visste vad hon ville och som inte tvekade att berätta det för mig. Övertydligt och supercharmigt. Utöver en fantastisk personlighet var hon också något av det vackraste jag sett och inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar den här tiken.

Zala fick också en valpkull under tiden jag hade henne (på kenneln som jag kidnappade henne från). Där fanns min fantastiska Wahidah och likt sin mor såg hon genast till att uppfostra mig från start. Det var tack vare att hon absolut inte(!) tog åt sig minsta lilla av korrigeringar som jag tvingades lära mig om klickerträning, något som sedan ändrade hela mitt sätt att tänka kring relationer med hundar. En ändring till det bättre, till den underbara känslan av att ständigt samarbeta kring allt. Snällare saluki? Omöjligt att hitta. Genomsnäll, superduktig på allt, påhittig, busig, intelligent och helt fascinerande. Tyvärr är det också tack vare hennes muskelskada som jag lärt mig ännu mer om hundars kroppar, lärt mig massor om fysisk träning och hur man faktiskt håller en hund i bra form. Kunskaper som i dagsläget är guld värda, men som också får mig deppig när jag tittar på hundar i min omgivning.

Senare kom Aysu till mig, halvsyster till Wahidah. Henne har ni nog sett en hel del av här i forumet, för oj vad det händer mycket med henne hela tiden. Hon får mig att skratta högt varje dag, helt omöjlig att inte älska och jag kan inte riktigt förstå att jag får dela livet med en så otroligt bra hund som henne. Hon påminner på många sätt om min älskade Zala, för hon är så bestämd i sina åsikter och så övertydlig med vad hon tycker. Hon är dessutom riktigt pratglad och energin... ja den tar aldrig slut! Hon är den som får mig att göra allt det där som jag borde göra när motivationen tryter. Hon lär mig också massor av saker och charmar alla i sin omgivning. Med henne är känslan av att göra saker tillsammans helt överväldigande. Sedan skadar det ju inte att hon är fin och springer helt fantastiskt. Redan när jag träffade henne som liten sa jag att hon nog kunde bli hur bra som helst, troligtvis en av de bästa salukis jag någonsin mött, och oj vad rätt jag hade.

Vilka vackra bilder! Ja, vackra motiv såklart också Har inte haft så bra koll på Saluki men det verkar vara en väldigt vacker och charmig ras!

 

[Kilauea]

Har inga bilder på denna datorn, men mina hundar ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek. Labben är särskilt känslig för hur jag mår. Mår jag dåligt kommer han på en gång och ska vara nära och torka mina tårar. Han viker sällan från min sida när jag mår dåligt.

Lagotton har visat mig hur mycket hunderiet har att ge i form av kärlek och glädje tillsammans. Hon är min första egna hund och alla saker jag provat på med henne och som vi har klarat tillsammans betyder så oerhört mycket.

 

[Migo]

Jag vet inte hur många sparburkar med texten "min hund" jag har haft under uppväxten. Massor var de iaf. Rasönskemålet skiftade mellan dalmatiner, bullterrier och border collie, beroende på vilka hundar jag lärde känna, men en hund ville jag absolut ha. Fast inte den tråkiga tibeterriern som mamma hade, den tyckte jag aldrig om. Han var mest den som hindrade mig från att köpa en egen...

Sommaren 2006 separerade jag från sambon och fick för första gången i mitt liv chans att själv styra över beslutet om en hund- så tog det bara två dagar innan jag ringde på en blocketannons om vuxen BC som sökte nytt hem. En vecka senare åkte jag de 25 milen och hämtade honom, min vackra Sam. Det var verkligen första dagen på resten av mitt liv!

Han hade såna stressproblem som bara en understimulerad och burad BC kan få, med allt vad fobier och tvångsbeteenden det innebär. Rädd för åska, skott, glassbilen, golv, separationsångest (han åt sig rakt igenom både ytterdörrar, kattluckor och bildörrar för att ta sig till mig, innan jag gav upp ensamhetsträningen), totalt fixerad vid pinnar och bollar samt rejält hanhundsaggressiv.

Men han räddade mitt liv, tog mig igenom en djup depression bara genom att finnas till och vara den han var. Han lärde mig otroligt mycket om hundträning och tvingade mig till massor av självinsikter. Och han lärde mig att jag aldrig någonsin vill vara utan en BC i mitt liv. Tyvärr får jag erkänna att han också lärde mig att få saker är svårare än att leva med "räddade" och mentalt skadade BCs... Nästa hund skulle bli en trygg, trevlig och frisk valp att forma helt själv.

Sam vallade inte, men jag visste att för att få köpa en bra BC-valp så behövde jag erbjuda ett vallande hem. När jag köpte Boss 2009 så var det ett andra stort kliv på vägen till det som idag är både mitt liv, min livsstil, min försörjning och mitt stora intresse: arbetet, träningen och tillvaron med vallhundarna. Idag lever jag med tre helt fantastiska hundar, men längtar efter att kunna utöka flocken ännu mer. Att få möjlighet att föda upp, med precis de linjer och de egenskaper jag vill ha. Att få forma inte bara från 8 veckor utan genom val av föräldrar och handhavande av tiken. Att få följa sitt avelsarbete genom utbildningen på fåren och se dem bli kompetenta arbetshundar... Wow!

Mina hundar är verkligen mitt liv. Det finns inget jag inte offrar för dem, de delar min vardag, mitt arbete och min säng, vi leker, arbetar, sover, motionerar och bara existerar tillsammans. Alltid. Jag vet inget vackrare än en border collie i koncentrerat arbete, inget ger mig sån ståpäls som en hund som kan sin djurhantering och få saker får mig så totalt uppslukad som att hjälpa hundar och deras förare att tillsammans hitta och utveckla sitt samarbete runt djur. Man kan nog säga att jag har hittat min plats här i livet faktiskt!

 

[Singoalla]

Vilken historia! Tänk att hundarna kan ha en sån inverkan. Själv älskar jag BC, i höjd med hur mycket jag älskar dvärgpinnar. Nu bor jag i centrala Stockholm och kan dessutom nada om vallning så en BC har inte kommit på frågan Men vem vet, när jag blir äldre och kanske bor på landet

 

[Migo]

Senast igår kom denna kommentaren upp i min facebookfeed: "Att köpa BC är en dyr affär. Nu har ytterligare en av mina valpköpare köpt stor gård och får!"

För precis så illa är det. Jag tror att BC- köpare är fårnäringens starkaste rekryteringsbas just nu, det är en otrolig tillfredsställelse i att jobba med fåren tillsammans med sin hund! Fårintresset kommer på köpet när man börjar umgås med dem, de är trots allt väldigt trevliga djur de med.

 

[Kakis]

Min pussgurka, ett år gammal :

5 år gammal och lika pussig:

Och självklart pussas man när man är 8 år med:

Och flocken är numera utökad med denna livsnjutare:

Som är i början av sin karriär för det vi gillar mest :

Hundarna ger mig otroligt mycket. Ingen av dem har varit lätta att träna, de har sina egenheter men jag vill inte vara utan dem för de är så fantastiska små varelser fulla med energi och livsglädje. Men fantastiska lilla Milla som hittills kvalat till 3 SM med laget och individuellt en gång. Hon har kommit tillbaka efter ett diskbråck för att hon älskar det hon gör. Och Spunken som springer fortare än fortast och njuter av det varje sekund

 

[Singoalla]

Senast igår kom denna kommentaren upp i min facebookfeed: "Att köpa BC är en dyr affär. Nu har ytterligare en av mina valpköpare köpt stor gård och får!"

För precis så illa är det. Jag tror att BC- köpare är fårnäringens starkaste rekryteringsbas just nu, det är en otrolig tillfredsställelse i att jobba med fåren tillsammans med sin hund! Fårintresset kommer på köpet när man börjar umgås med dem, de är trots allt väldigt trevliga djur de med.

Ska implementera idén hos min cityräv till sambo

 

[Singoalla]

Min pussgurka, ett år gammal :

5 år gammal och lika pussig:

Och självklart pussas man när man är 8 år med:

Och flocken är numera utökad med denna livsnjutare:

Som är i början av sin karriär för det vi gillar mest :

Hundarna ger mig otroligt mycket. Ingen av dem har varit lätta att träna, de har sina egenheter men jag vill inte vara utan dem för de är så fantastiska små varelser fulla med energi och livsglädje. Men fantastiska lilla Milla som hittills kvalat till 3 SM med laget och individuellt en gång. Hon har kommit tillbaka efter ett diskbråck för att hon älskar det hon gör. Och Spunken som springer fortare än fortast och njuter av det varje sekund

PINNAR!!! Jag är sugen på att träna agility med Bruce. Men i dagsläget håller vi fortfarande på med "gå fint i koppel" Men jag tror han skulle älska det.

 

[Monstermom]

Haha, hur mycket älskar jag Monster... Skrämmande mycket! Jag har haft hund förr, men Monster är helt unik för mig. Med honom blev jag crossover och han har gett mig otroligt stora och viktiga insikter inte bara i hundar utan även i mig själv, jag vill nog påstå att han har förändrat hela min världsbild! Denne lille fjant

och lite större fjant

har varit på en lång resa med mig, stackarn. Och inte kan jag säga att vi är framme än heller, men det är väl en av de saker som har förändrats: jag väntar mig inte att han ska bli "färdig" längre. Så länge vi kan fortstätta utvecklas ska vi göra det, och vi ska göra det tillsammans. Han sover i min säng, han följer med mig (nästan) överallt, han delar mitt liv helt och hållet. Han är min absolut bästa vän, min lilla bäbis, och min lärare. Han är så viktig för mig att jag inte faktiskt kan uttrycka det...

Han fascinerar mig, och han gör mig lycklig.

 

[Singoalla]

Vilken mysig nallebjörn!

 

[GardenAngel]

Hundar (och katter och hästar) har alltid varit i mitt liv, och under perioderna utan hund kändes det som att en del av mig fattades. Jag har växt med hundar, berner sennen, Golden, springer spaniel och (jakt)wachtel. När jag gick på gymnasiet växte sig önskan efter en egen hund stark, sen dess har jag drömt om olika hundar.
De senaste åren har jag haft en drömbild av en blue merle bc eller aussie med ett blått öga som skulle heta Ralf. Min drömhund.

I oktober 2013 hittade jag en blocketannons på en blue merle mini aussie/sheltie på 1 år, med ett blått öga (och ett halvt). Alice var min dröm-Ralf i lägenhetsformat. Jag tvekade aldrig. Alice var hunden jag skulle ha. Hon var hunden jag fantiserat om i så många år.

Att ta hem en 1-åring som inte varit utanför gården hon växt upp på och inte fått någon social träning, som är genetiskt reserverad och helt utan självkänsla var det bästa och det sämsta jag kunde gjort. När Alice kom hem var hon ett skal av en hund. Hon lekte inte, hon viftade inte på svansen, hon åt knappt, gick konstant fot och var rädd för allt och alla. Hon var ett praktexemplar av en hund utan tillit för människor och livet, utan att (vad vi tror) någonsin blivit "illa" behandlad. Hon hade bara fallit i skymundan. Ingen hade haft tid för henne.

Jag kommer nog aldrig få (eller skaffa) en hund som Alice igen. Hon har tvingat mig att vända upp och ner på sättet att ha hund, vi har fått göra allt bakvänt. Innan jag skaffade Alice ville jag börja med "positiv träning", jag köpte inte att olika former av bestraffning skulle gunna mig och min hund. Och med Alice var jag tvungen att göra om och göra rätt. Det fanns inte på kartan att på något sätt bestraffa det skal av hund jag fick med mig hem. Och det är jag så tacksam för!
Jag har blivit en bättre tränare, hundägare och djurvän sedan Alice kom in i mitt liv. En hel värld av positiv träning som bygger på samarbete har öppnat sig och jag suger åt mig all kunskap jag kommer över.

Hunden som Alice är idag är inte längre ett skal. Hon vågar leka en del inomhus, hon viftar alltid på svansen (när hon är trygg), hon tar initiativ (även om de inte alltid är önskade) och hon är otroligt kontaktsökande. Sakta men säker håller en "riktig hund" växa fram. Vi har en låång väg kvar innan Alice kan ses som en "vanlig" hund, och det blir hon nog aldrig. Ibland kan jag önska att hon var med normal men jag kan inte ångra att jag beslutade att ta in henne i mitt liv.

Hon är min största skatt och kärlek. Min ständiga följeslagare, läromästare och elev. Jag är livrädd för att göra fel och att jag en dag ska känna att jag inte klarar av henne och att någon annan skulle varit bättre för henne. Men samtidigt vet jag att bandet vi har är det finaste som hänt mig, och antagligen henne också.
Jag ser inte längre min drömhund i lägenhetsform, jag ser Alice, precis som hon är - min lite skadade och helt underbara hund. Och jag tror att jag älskar henne lite mer för att hon är Alice, än om hon hade varit vanlig.
När det kommer till kritan så är jag otroligt tacksam för att ha henne i mitt liv. Hon tvingar mig att hela tiden bli en bättre människa.

 

[Red_Chili]

Vilka vackra bilder! Ja, vackra motiv såklart också Har inte haft så bra koll på Saluki men det verkar vara en väldigt vacker och charmig ras!

Ja, de är verkligen jättecharmiga! Mot de som inte känner hundarna beter de sig nog ganska tråkigt. Salukis är ju inte jätteintresserade av främlingar och passar verkligen inte vem som helst eftersom de är "katt i hundformat", men om man passar med saluki och lär känna någon, så oj vad kul man får det

Som idag, då jag satte mig på golvet för att kolla mobilen som låg på laddning och min Aysu plötsligt stod och tryckte hakan mot min axel. Tråkig matte tydligen, så efter att jag tagit några bilder passade vi på att leka lite

 

[Flavor]

Ville bara säga att det värmer mitt hjärta nått så en enormt av att höra era kärleksförklaringar till era hundar. Jag som är praktiskt taget uppväxt i valplådan med ett gäng boxrar runt mig saknar hund nått enormt. Men just nu finns det ingen möjlighet för mig att skaffa hund, men i framtiden kommer det bli minst en

 

[Kakis]

PINNAR!!! Jag är sugen på att träna agility med Bruce. Men i dagsläget håller vi fortfarande på med "gå fint i koppel" Men jag tror han skulle älska det.

Du får testa på det. Bäst är om han kan koncentrera sig och vara lösa trots att det är andra hundar runtomkring innan du börjar. Ska du på DP-specialen på Ulriksdal i slutet av augusti? Vi ska dit på lördagen och köra agiltyn

 

[Blueberry]

Jag tänkte faktiskt starta en sån här tråd själv för några dagar sedan

Jag är så kär i mina hundar, det är svårt att förklara hur mycket kärlek det ryms i 7 respektive 4 kilo pinne. Så mycket!

Billy, som är ordningsminister, konstapel och lagkamrat. Kuddhund och kung, min finaste Brunis som alltid somnar på en kudde nära mig. Han har lärt mig allt jag kan, känns det som. Utan Billy vore jag nog ingenting, han har funnits där för mig som ingen annan har. Han är dessutom så snygg att jag fortfarande tappar hakan emellanåt.

Och Ivan, som har testat alla mina gränser och toleranstränat mig i snart fyra år. Som vill ha närhet på lagom avstånd och som kan visa att han har ett lejonhjärta när jag minst anar det. Jag är helt övertygad om att han är ett geni, men att hans värld och verkligheten inte alltid kompatibla. Under 2014 har det hänt något, han har landat och mognat, blivit tam och blivit hund. Han är helt fantastisk.

 

[pernilla_s]

Buster min första första valp bc/flattesom e strax över året nu som är min skugga. Han älskar allt vi hittar på och utvecklas hela tiden. Han älskar att kramas och pussas. Sjunger man kommer han direkt och så ska man dansa en tryckare. Han är påhittig och gör mkt en del skit ibland men han kommer undan med det för han är Buster. 'Han är helt underbar och jag älskar den stora långskånken som jämt välter saker. Vi jobbar tillsammans och båda älskar dem stunderna mer än något annat när vi får träna och jobba tillsammans.

Gizmo min fula lille nakenblandis snart ett år. Han är skitful men ett hjärta av guld Han är en nervös osäker liten vovve men med massor av kärlek och han skulle aldrig skada en fluga. Han vill inte jobba men älskar att krypa upp under täcket och mysa. Sova med matte är det bästa han vet. Vi har kommit fram tillsammans att vi har kul tillsammans bara, han lyder mig när jag vill att han ska komma och jag skiter i resten :P

Balder 18 veckor ser en mysig galen terrier i honom Han visar redan att han älskar att jobba, men att han är en envis sate Bästa han vet är att mysa med matte och åka bil för då hittar vi på skoj. Han älskar att klättra och hoppa från saker... Aldrig varit med om en sådan bergsget. Han går omvägar bara för att gå upp på saker.

 

[Niyama]

Jag vet inte hur många sparburkar med texten "min hund" jag har haft under uppväxten. Massor var de iaf. Rasönskemålet skiftade mellan dalmatiner, bullterrier och border collie, beroende på vilka hundar jag lärde känna, men en hund ville jag absolut ha. Fast inte den tråkiga tibeterriern som mamma hade, den tyckte jag aldrig om. Han var mest den som hindrade mig från att köpa en egen...

Sommaren 2006 separerade jag från sambon och fick för första gången i mitt liv chans att själv styra över beslutet om en hund- så tog det bara två dagar innan jag ringde på en blocketannons om vuxen BC som sökte nytt hem. En vecka senare åkte jag de 25 milen och hämtade honom, min vackra Sam. Det var verkligen första dagen på resten av mitt liv!

Han hade såna stressproblem som bara en understimulerad och burad BC kan få, med allt vad fobier och tvångsbeteenden det innebär. Rädd för åska, skott, glassbilen, golv, separationsångest (han åt sig rakt igenom både ytterdörrar, kattluckor och bildörrar för att ta sig till mig, innan jag gav upp ensamhetsträningen), totalt fixerad vid pinnar och bollar samt rejält hanhundsaggressiv.

Men han räddade mitt liv, tog mig igenom en djup depression bara genom att finnas till och vara den han var. Han lärde mig otroligt mycket om hundträning och tvingade mig till massor av självinsikter. Och han lärde mig att jag aldrig någonsin vill vara utan en BC i mitt liv. Tyvärr får jag erkänna att han också lärde mig att få saker är svårare än att leva med "räddade" och mentalt skadade BCs... Nästa hund skulle bli en trygg, trevlig och frisk valp att forma helt själv.

Sam vallade inte, men jag visste att för att få köpa en bra BC-valp så behövde jag erbjuda ett vallande hem. När jag köpte Boss 2009 så var det ett andra stort kliv på vägen till det som idag är både mitt liv, min livsstil, min försörjning och mitt stora intresse: arbetet, träningen och tillvaron med vallhundarna. Idag lever jag med tre helt fantastiska hundar, men längtar efter att kunna utöka flocken ännu mer. Att få möjlighet att föda upp, med precis de linjer och de egenskaper jag vill ha. Att få forma inte bara från 8 veckor utan genom val av föräldrar och handhavande av tiken. Att få följa sitt avelsarbete genom utbildningen på fåren och se dem bli kompetenta arbetshundar... Wow!

Mina hundar är verkligen mitt liv. Det finns inget jag inte offrar för dem, de delar min vardag, mitt arbete och min säng, vi leker, arbetar, sover, motionerar och bara existerar tillsammans. Alltid. Jag vet inget vackrare än en border collie i koncentrerat arbete, inget ger mig sån ståpäls som en hund som kan sin djurhantering och få saker får mig så totalt uppslukad som att hjälpa hundar och deras förare att tillsammans hitta och utveckla sitt samarbete runt djur. Man kan nog säga att jag har hittat min plats här i livet faktiskt!

Åh vad fint jag skulle vilja komma på studiebesök och se när ni jobbar!