Att gå från en till två hundar (..och barn)

[tanten]

Verkligen, jag hoppas som sagt att Bruce kommer funka själv.. i dagsläget blir han skällig och uppfostrande när barn leker. Men jag hoppas att han ska vänja sig när de egna familjemedlemmarna, och överlag brukar han kunna finna sig i nya situationer om man ger honom lite tid. Men jag tror ju inte att han kommer bli en hund som kommer älska 10 skrikande barn i en lekpark

Fast hur många hundar (eller människor......) gillar 10 skrikande barn.

Min erfarenhet hittills är att hundar brukar gilla minimänniskor fast de inte alls är vana.

 

[Voeux]

Ja, det är en sorg med Billy.
De andra hundarna har vant sig otroligt bra vid barnen. Kipp som kom efter kidsen älskar dem verkligen, leker jättebra med dem och ligger hos dem på kvällen.

Jag har inte träffat någon brab som har dålig andning (baserar detta på cirka 10 hundar), och även om de hör till riskgrupp i och med trubbnosen så ligger de på den friskare skalan där. Våra grannar har en, och hon är tveklöst en av de festligaste hundar jag mött.

Om du funderar på att omplacera Kipp någon gång så vet du vem du ska ringa

 

[Voeux]

Fast hur många hundar (eller människor......) gillar 10 skrikande barn.

Min erfarenhet hittills är att hundar brukar gilla minimänniskor fast de inte alls är vana.

Bruce älskar bebisar, och tycker barn är stökiga Men eftersom det sannolikt blir först bebis och sen barn så lär han vänja sig när han kommer på att det är ”hans bebis” som stökar runt

 

[inverterad]

Bruce älskar bebisar, och tycker barn är stökiga Men eftersom det sannolikt blir först bebis och sen barn så lär han vänja sig när han kommer på att det är ”hans bebis” som stökar runt

Jag tror verkligen inte att lite polisande behöver vara ett stort problem så länge hunden är mentalt bra dvs inte blir rädd för barnet eller tar till omotiverad skärpa om barnet låter eller kryper efter hunden eller kommer i närheten av matskål eller leksaker eller så. Min hund tycker också att barn som springer ska tuktas (lite blandat med att han vill vara med och springa och leva rövare) men han vill ju liksom inte skada dem utan far mest omkring och skäller, och detta styrs ju upp, med grindar och liknande, så att barnen kan springa i fred från honom, eller så får han vara utomhus i trädgården och de inne, eller tvärtom. När "hans" barn springer så är det inga problem, det är hennes ohängda kompisar som behöver uppfostras enligt hunden.

 

[Piaff]

Vi har två lite medelsmå hundar (pembroke) och jag tyckte att det var ganska mycket ”har en så kan lika gärna ha två”, de hänger ihop på det mesta, blir det nån gång bråk lyfter vi isär dem och så är de bästisar igen efter 2 min (det är lite som att ha småbarn tror jag ). Kan slå ett slag för grindar jag med, vi ska första människovalpen i augusti men kör redan med lite grindar och skärmar av, framförallt om vi ska lämna hundarna ensam hemma för de går gärna och patrullerar annars och då finns det alltid risk för nån markering

Våra hundar tycks ha mycket utbyte av varandra, de sover och leker och verkar trivas ihop, men är nöjd att de är vuxna nu innan bebisen kommer! Har drömmar om en tredje men det är bestämt till efter barn, hade inte varit jätteglad för valptid nu när jag mått illa och sådär. Så jag röstar för skaffa valp först och sen bebis, alternativt skaffa bebisen och valp ett bra tag efter!

 

[FengurLaugar]

Jag tänker också att grindar måste vara en skänk från ovan för småbarnsföräldrar med hund

Vi hade aldrig grindar förutom i trappan då Hade inte ens det längst ner när vi fick andra barnet, bara högst upp.

Men det beror ju så himla mycket på hur både hunden, barnet/barnen och de vuxna är hur det funkar och inte.

 

[AraSlei]

Är de små, får man ha två!

Sen kommer man till ett läge där man bara ”äsch, har fyra, kan lika gärna ha fem”

 

[Scata]

Är de små, får man ha två!

Sen kommer man till ett läge där man bara ”äsch, har fyra, kan lika gärna ha fem”

Pratar du om barn eller hundar nu...


Jag tror att det är enklare om ni @Voeux skaffar en till hund först, för om ni får ett barn som vägrar släppa taget om mamma (min, de första halvåret) så har ni redan löst den första tiden med ny valp/hund som ska etableras med Bruce. När ni då sedan får ett, lätt eller jobbigt, barn så hänger liksom hundarna bara på i livet, såsom hundar gör.

Men OM ni får ett jobbigt barn så kommer ni inte att orka med att fostra en valp/hund också på överskådlig framtid...
När vårt barn blev runt 5-6 år så började vi leta lämpliga kennlar och valpköer. Vi hade aldrig orkat tidigare...
Tillägg; barn är inte lika snabbfostrade som en hund

 

[Red_Chili]

Hund först, människobarn sedan! Har aldrig haft planer på barn själv, men sett hur vänner med hund + barn haft det. De har haft så fullt upp med barnen att det i princip varit en förutsättning att hundarna "Bara fungerar" för att det ska gå. Att uppfostra vild valp och ha bebis samtidigt låter i mina öron som ett mardrömsscenario.

När det gäller en eller två hundar... Det beror nog mycket på vad man gör med hundarna. Har man tävlande/arbetande hundar som kräver mycket enskild träning så blir det ju dubbelt med två jämfört med om man har en. För mig, som mest går promenader och tränar lite ibland, så blir det enklare att ha två än att ha en. Samma promenader, men de blir gladare (och tröttare...) eftersom de dessutom kan leka med varandra. Sedan blir det ju dyrare och mer platskrävande, men med småhundar borde den skillnaden inte vara så stor.

 

[snorp]

Jag älskar att ha flera hundar hemma men tycker det är drygt med mer än en på promenad och när man ska iväg på olika saker. Att gå promenad med en hund är så enkelt och dyker det upp nått problem så kan man lägga allt fokus på en hund. 2 eller flera hundar kan trigga varandra. Kommer en lös otrevlig hund fram är det lättare att hantera när man själv bara har en hund med sig.

Jag har haft 2 hundar i flera olika omgångar och har ofta andras hundar hemma men jag tycker helt klart bäst om att promenera med bara en. Så jag är en av de där människorna som tycker det är skillnad på 1 eller 2. Tycker det är mindre skillnad från 2 till 3. Antingen är det en eller flera hundar liksom.

 

[AraSlei]

Pratar du om barn eller hundar nu...


Jag tror att det är enklare om ni @Voeux skaffar en till hund först, för om ni får ett barn som vägrar släppa taget om mamma (min, de första halvåret) så har ni redan löst den första tiden med ny valp/hund som ska etableras med Bruce. När ni då sedan får ett, lätt eller jobbigt, barn så hänger liksom hundarna bara på i livet, såsom hundar gör.

Men OM ni får ett jobbigt barn så kommer ni inte att orka med att fostra en valp/hund också på överskådlig framtid...
När vårt barn blev runt 5-6 år så började vi leta lämpliga kennlar och valpköer. Vi hade aldrig orkat tidigare...
Tillägg; barn är inte lika snabbfostrade som en hund

HUNDAR naturligtvis, inte barn
Där verkar det vara fullt sjå med en

 

[LaMagia]

Först och främst, er hund kommer inte att tycka att en annan hund räcker som sällskap om ni inte har tid för honom pga krävande bebis. Det är det som är speciellt med hundar, de föredrar mänskligt sällskap före artfränder.

Om ni ska skaffa en till hund så låt den växa upp och bli vuxen innan ni satsar på barn. Eller vänta med ny hund tills ni vet vad det är för barn ni får (en snäll bebis ger ju mer tid för krävande valp/hund än ett krävande barn som kanske aldrig sover utan typ skriker dag och natt). Att skaffa barn och ny valp samtidigt är inte speciellt lyckat, om man inte är extremt van hundägare (så man vet att man fixar det oavsett vad som händer) eller att man är förälder sedan tidigare och vet vad det innebär att ha småbarn.

 

[Voeux]

Först och främst, er hund kommer inte att tycka att en annan hund räcker som sällskap om ni inte har tid för honom pga krävande bebis. Det är det som är speciellt med hundar, de föredrar mänskligt sällskap före artfränder.

Om ni ska skaffa en till hund så låt den växa upp och bli vuxen innan ni satsar på barn. Eller vänta med ny hund tills ni vet vad det är för barn ni får (en snäll bebis ger ju mer tid för krävande valp/hund än ett krävande barn som kanske aldrig sover utan typ skriker dag och natt). Att skaffa barn och ny valp samtidigt är inte speciellt lyckat, om man inte är extremt van hundägare (så man vet att man fixar det oavsett vad som händer) eller att man är förälder sedan tidigare och vet vad det innebär att ha småbarn.

Vi kommer ha tid för honom. Jag pratar mest om gallergrind vid tillfällen då man tycker det är onödigt stökigt.

Vi funderar främst på vuxen omplacering

 

[astrolindgren]

Ni har säkert redan tänkt på det, men nackdelen med att hundar är flockdjur är ju att de gärna tar efter varandras dåliga vanor. Om en hund skäller vid hundmöten eller har andra jobbiga beteenden så är det väldigt stor risk att även en vuxen omplacering till slut börjar göra det också.

Med det sagt märker jag att de allra flesta hundar blir väldigt glada av sällskap. Vår första hund är inte social med hundar alls men älskar hund nummer två. De delar bädd, hälsar glatt när de har varit ifrån varandra och brukar inte bråka om resurser. Nu är de tik och kastrerad hanhund vilket jag tror hjälper jättemycket, hanhunden är supersnäll men hade nog aldrig accepterad en till hund med samma vuxna hanhundsbeteende (sent kastrerad) i sitt hem, och tiken hade inte kommit överens med en annan tik som var för lik henne i personligheten. Överlag är olikheter i kön och temperament ofta bra, jag upplever att det minskar risken för konkurrens. Undantag till detta är om det är två glada och mjuka retrievers

 

[Sofie.S]

”Har man en hund så kan man lika gärna ha två" beror nog väldigt mycket på vilken ras man har! Jag har nu två mastiffer (3år och 6 mån) och det är vissa dagar JOBBIGT. En mastiff är lagom, två mastiffer är vissa dagar för mycket. Det är klart att det är en vanesak men när det kommer till stora hundar tycker jag att det är dubbelt så jobbigt som en.. Fördelarna med två hundar är många och de väger upp nackdelarna men två hundar är ändå två hundar..

Gällande barn och hund så tycker jag inte att det ”spelar någon roll”. Barn och hundar lär sig leva ihop och anpassa sig.
Vår första hund skaffade vi gemensamt 2013. Första barnet föddes 2014. Andra barnet föddes 2016. Första hunden blev sjuk och avlivades. Första mastiffen köptes 2018. Andra mastiffen köptes 2020.
Visst var barnen hundvana men det är skillnad på en hund som väger 12 kg kontra 55kg
Tycker att det är en fördel att redan ha barn när man köper valp av stor ras, så de får växa upp tillsammans och att både hund och barn får anpassa sig efter varandra.

 

[Fisherling]

Fast hur många hundar (eller människor......) gillar 10 skrikande barn.

Min erfarenhet hittills är att hundar brukar gilla minimänniskor fast de inte alls är vana.

Inte alls min erfarenhet. Den enda hunden vi haft som älskar barn är Benji, och han är ungefär lika skärpt som en 50 år gammal smörkniv.
Goldenen Ludde, labradoren Milla, Aussien Tinja och Aussien Asni, ingen av dem har gillat barn. Familjens barn, visst, men inga andra.

 

[soom]

När jag och min man träffades fick vi fyra hundar (hade två var). Ingen av dem var särskilt unga, och efter några år var det bara min dp-tant kvar. Vi tyckte att en hund var lite lite, och vi trodde att tanten skulle tycka det var roligt med en hundkompis.

Barnförsök pågick, men jag tänkte att så länge hunden hinner komma igenom första valptiden är det väl lugnt. (Försöken tog dessutom så lång tid att vi slutade försöka anpassa oss efter en kommande bebis, eftersom den ju aldrig verkade komma)

När valpen kom var tanten 10, pigg och frisk, men hon uppskattade INTE en vild valp. Hon accepterade honom, men nån glädje av varandra hade dom aldrig.

Jag plussade dagen innan vi skulle hämta valpen. Perfekt tyckte jag, då skulle han vara 10 mån när bebis kom, då skulle vi hinna med att lägga grunderna innan. Det jag inte visste är hur dåligt man kan må som gravid. Valptiden var fruktansvärd, jag hatade varje sekund. Det är väldigt svårt att älska nån man inte tål lukten av. Jag orkade inte engagera mig i honom. Ja, han har ju en husse också som tur är, annars hade det väl blivit total katastrof.

Inte var det kul att vara föräldraledig med äldre valp/unghund heller. De där mysiga barnvagnspromenaderna jag föreställt mig blev KAOS. Unge som hatade vagn, och hund som behövde jobbas med.

Jag har ångrat hunden så många gånger. Idag tycker jag om honom, men hade jag vetat hur det skulle bli så hade det inte blivit nån valp.

Jag skulle heller aldrig skaffa valp under bebistiden.

Det rätta för mig hade varit att ha en välfungerande hundsituation redan när graviditeten påbörjades.

Sorry för trist inlägg, hade mycket hellre skrivit hur bra det funkade, men...

 

[Ainon]

Jag tycker det funkar utmärkt att skaffa hund efter bebis kommit. Däremot skulle jag aldrig skaffa valp precis innan graviditet, för man kan må Jättedåligt, jag har i princip haft kräksjuka i 8 månader och en valp hade aldrig fungerat.

Fördelen med att bebis kommer först och valp sen upplever jag också är att valpen blir van vid barn direkt och de som växer ihop.

Har skaffat valp när barnet var 6 månader och när hon var 2,5år, betydligt lättare när hon var 6 månader, mindre trotsig
Hoppas på valp i sommar då storasyster är nästan 4 år och lillebror 6 månader

 

[Scata]

När jag och min man träffades fick vi fyra hundar (hade två var). Ingen av dem var särskilt unga, och efter några år var det bara min dp-tant kvar. Vi tyckte att en hund var lite lite, och vi trodde att tanten skulle tycka det var roligt med en hundkompis.

Barnförsök pågick, men jag tänkte att så länge hunden hinner komma igenom första valptiden är det väl lugnt. (Försöken tog dessutom så lång tid att vi slutade försöka anpassa oss efter en kommande bebis, eftersom den ju aldrig verkade komma)

När valpen kom var tanten 10, pigg och frisk, men hon uppskattade INTE en vild valp. Hon accepterade honom, men nån glädje av varandra hade dom aldrig.

Jag plussade dagen innan vi skulle hämta valpen. Perfekt tyckte jag, då skulle han vara 10 mån när bebis kom, då skulle vi hinna med att lägga grunderna innan. Det jag inte visste är hur dåligt man kan må som gravid. Valptiden var fruktansvärd, jag hatade varje sekund. Det är väldigt svårt att älska nån man inte tål lukten av. Jag orkade inte engagera mig i honom. Ja, han har ju en husse också som tur är, annars hade det väl blivit total katastrof.

Inte var det kul att vara föräldraledig med äldre valp/unghund heller. De där mysiga barnvagnspromenaderna jag föreställt mig blev KAOS. Unge som hatade vagn, och hund som behövde jobbas med.

Jag har ångrat hunden så många gånger. Idag tycker jag om honom, men hade jag vetat hur det skulle bli så hade det inte blivit nån valp.

Jag skulle heller aldrig skaffa valp under bebistiden.

Det rätta för mig hade varit att ha en välfungerande hundsituation redan när graviditeten påbörjades.

Sorry för trist inlägg, hade mycket hellre skrivit hur bra det funkade, men...

Du ska inte be om ursäkt för att du skriver om hur du faktiskt hade det!

Det är så många som skriver om hur rosenrött allt är med bebis, hus, hem och hund ändå. Det är bra att tala om att det inte alltid är så...

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, att man vet aldrig innan - det är det som är så svårt när man ska försöka råda någon annan.
Jag gjorde som du, jag skrev min upplevelse av bebistiden och i den hade ingen yngre hund passat in.

 

[Eurydome]

Bästa Buke, hjälp mig att reda ut mina tankar. Vi har som bekant en kastrerad dvärgpinscherhane som är 7 år, han är okomplicerad på alla sätt och vis förutom det faktum att han då just är en dvärgpinscher. Med andra ord vaktinstinkt, mycket åsikter, envis som en åsna osv. men helt frisk och snäll. Både jag och fästmannen fullkomligt älskar denna hund och han fyller vårt liv med så mycket glädje, att vi funderar på att skaffa en hund till. Dock planerar vi att skaffa familj och jag tänker direkt att det här kanske blir kaka på kaka. Två dvärgpinschrar som skäller och en unge som skriker, det kanske kommer bli total katastrof. En annan del av mig tänker att det kanske inte är dumt alls. Om vi kommer behöva lägga lite mer fokus på bebis så kanske Bruce skulle må bra av att ha en kompis som han kan mysa och leka med, om han inte får vår fulla uppmärksamhet dygnets alla timmar längre. De tankar som snurrar just nu är alltså:

1. Är det lite "har man en hund så kan man lika gärna ha två" som gäller, eller kommer det mer sannolikt kännas som dubbelt upp?
2. OM vi skaffar en till hund, NÄR tusan ska man planera in det? Innan bebis så att man får något år på sig med bara hundarna först, och de lär känna varandra och man vänjer sig vid det innan bebis kommer. Eller är det skitdumt för att man kanske kommer bli helt överväldigad av allt sen när bebis kommer och man önskar att man aldrig skaffade en till hund innan man visste hur mycket det skulle bli med bebis?
3. En lite mer rasspecifik fråga. Bruce går bäst ihop med små hundar och främst andra dvärgpinschrar, det känns ibland lite som att de "talar samma språk". Är det smartast att skaffa en till dvärgpinscher, för att sannolikheten är störst då att de kommer bli bundisar, eller är det bäst att skaffa en annan lugnare ras som kanske inte är lika intensiv som Bruce? Jag tänker att Bruce redan börjar bli till åren, och tanken med småbarn på det.. kanske lockar till en lugnare ras?

Jag tänker hur som helst, att OM detta skulle bli aktuellt, så kanske en omplacering är en bra idé. Att hitta en vuxen hund så vi slipper valptiden, och kanske kan testa hur det funkar med Bruce någon månad innan man tvingas till beslut.

Hur hade ni tänkt? Andra tips? Erfarenheter?

Jag hade hund och två småbarn och tyckte att det var skitjobbigt rent ut sagt. Vi bodde på tredje våningen utan hiss. Jag vet inte hur mycket andra går ut med sina hundar men min har alltid varit ute två timmar om dagen.

När jag hade bebis och var föräldraledig var det jobbigt att planera in promenaderna och dessutom behöva gå och handla osv där man inte kunde ta med hunden. Att behöva lämna barnet i vagnen på gården för att gå upp och lämna hunden efter promenaderna om man behövde gå och handla sen. Det var jobbigt att kånka barn och dra med sig hunden fyra trappor (vi hade vagnen i källaren).

Det var jobbigt att alltid /oftast ha barnets sovtid på hundpromenaderna. dvs de somnade ju i vagnen på dagen så det blev sällan något sovet hemma dagtid.

Det var jobbigt när min sambo var borta på kvällarna för då behövde jag dra upp barnen igen och gå ut kvällsrundan alternativt vänta tills de somnade och då gå ut med hunden med hjärtat i halsgropen över att de ev. skulle vakna och dåligt samvete över att hunden bara fick en kort runda.

Det var jobbigt när min sambo var borta en hel dag/helg att få till promenaderna med en ovillig toddler och en bebis.

Jag kanske är ovanligt klen (har aldrig sett mig som det iofs) men jag tyckte det var jättejobbigt. I början var jag ute mycket och spårade och gick långpromenader med bebis i sjal men det blev som sagt tuffare ju äldre de blev.

Sen tyckte hon det var jobbigt med allt gap och skrik och bråk när barnen blev lite äldre trots att jag alltid uppfattat henne som väldigt stabil (hon fick väldigt bra omdöme på MHt också). Hon mådde jättedåligt och vi lämnade till slut bort henne till mina föräldrar.

Sååå barn och hund.... can't recommend it!