skuggi
Trådstartare
Vet inte om det hör till hästvård eller hantering egentligen..
Pratade med hovis häromdagen om ponnyns mentala status.
Vi har haft honom i 7 år, sen han var 3 år, och fortfarande så kan han så lätt "snedtända" över något som "skrämmer" honom, och sedan är det stört omöjligt (för mig iaf) att få "ner" honom igen.
Ett exempel är för några dagar sedan, vi stod inne i stallet och myste, väntade på hovis. Allt lugnt och väl. Ute på gårdsplanen är det ett par hundar som bråkar och något ryter till åt dem. Det är nog för att ponnyn ska bryta ihop.
Helt plötsligt är huvudet på skaft, stela ögon, han ska ha koll på allt, vill helst inte vara kvar inne utan fick han välja så skulle han tillbaka till hagen och flocken. Att jag är där, pysslar och är avspänd, väntar ut honom osv spelar INGEN roll.
Sen kommer hovis, mjuk och lugn som vanligt. Ponnyn pallar typ inte med att ha en hov uppe, strular och stressar, slänger med huvudet och verkar både vilja hoppa upp i mitt knä och bara fly ut. Lyckas knocka mig ett par gånger
Hovis gör sitt jobb iaf, tar väl kanske någon timme, och ingen gång under hela tiden kommer ponnyn ens ner LITE i energi. Han vill bara UT. NU.
Berättade om detta för andra hästens hovis, beklagade mig över att det är så frustrerande att jag uppenbarligen inte lyckas bli hans trygga människa, att jag inte kan vara den han behöver...
Hovis berättade då att han har några såna kunder (mest islänningar) och att han egentligen inte tror att det är något man kan fixa, att de liksom alltid är sådär om det är såna de är. Så att säga.
Och det kändes lite hopplöst, är det så? Har ni erfarenhet av hästar som alltid har den här osäkerheten så nära ytan? Går det inte att göra något åt? Eller är det bara så att jag är fel människa för honom?
Det är både frustrerande att inte efter 7 år egentligen hittat rätt knappar, men mest frustrerande är det väl att se hur dåligt han mår när det blir såhär. Och det blir inte såhär en gång per månad, snarare 9 av 10 gånger i någon grad.
Om det kan vara relevant så har han gått i princip ohanterad tills han var tre, med undantag för verkning som troligast har skett under lite traumatiska situationer. När vi tittade på honom inför köp reageade jag på att han var såpass osäker när han lyfte på hovarna, liksom ryckte åt sig och vart lite introvertstressad. Men som typ ohanterad så tänkte jag att det väl ger sig med träning. Nu undrar jag om han helt enkelt blivit helt opräglad på människor, för det är människor som skrämmer honom. Inget annat.
Jämför jag med andra hästen som hanterats jättemycket från födelsen så är han ju HELT säker på att människor iaf aaaldrig skulle göra honom något ont, och om någon slår honom så var det troligast bara för att de snubblade
Pratade med hovis häromdagen om ponnyns mentala status.
Vi har haft honom i 7 år, sen han var 3 år, och fortfarande så kan han så lätt "snedtända" över något som "skrämmer" honom, och sedan är det stört omöjligt (för mig iaf) att få "ner" honom igen.
Ett exempel är för några dagar sedan, vi stod inne i stallet och myste, väntade på hovis. Allt lugnt och väl. Ute på gårdsplanen är det ett par hundar som bråkar och något ryter till åt dem. Det är nog för att ponnyn ska bryta ihop.
Helt plötsligt är huvudet på skaft, stela ögon, han ska ha koll på allt, vill helst inte vara kvar inne utan fick han välja så skulle han tillbaka till hagen och flocken. Att jag är där, pysslar och är avspänd, väntar ut honom osv spelar INGEN roll.
Sen kommer hovis, mjuk och lugn som vanligt. Ponnyn pallar typ inte med att ha en hov uppe, strular och stressar, slänger med huvudet och verkar både vilja hoppa upp i mitt knä och bara fly ut. Lyckas knocka mig ett par gånger
Hovis gör sitt jobb iaf, tar väl kanske någon timme, och ingen gång under hela tiden kommer ponnyn ens ner LITE i energi. Han vill bara UT. NU.
Berättade om detta för andra hästens hovis, beklagade mig över att det är så frustrerande att jag uppenbarligen inte lyckas bli hans trygga människa, att jag inte kan vara den han behöver...
Hovis berättade då att han har några såna kunder (mest islänningar) och att han egentligen inte tror att det är något man kan fixa, att de liksom alltid är sådär om det är såna de är. Så att säga.
Och det kändes lite hopplöst, är det så? Har ni erfarenhet av hästar som alltid har den här osäkerheten så nära ytan? Går det inte att göra något åt? Eller är det bara så att jag är fel människa för honom?
Det är både frustrerande att inte efter 7 år egentligen hittat rätt knappar, men mest frustrerande är det väl att se hur dåligt han mår när det blir såhär. Och det blir inte såhär en gång per månad, snarare 9 av 10 gånger i någon grad.
Om det kan vara relevant så har han gått i princip ohanterad tills han var tre, med undantag för verkning som troligast har skett under lite traumatiska situationer. När vi tittade på honom inför köp reageade jag på att han var såpass osäker när han lyfte på hovarna, liksom ryckte åt sig och vart lite introvertstressad. Men som typ ohanterad så tänkte jag att det väl ger sig med träning. Nu undrar jag om han helt enkelt blivit helt opräglad på människor, för det är människor som skrämmer honom. Inget annat.
Jämför jag med andra hästen som hanterats jättemycket från födelsen så är han ju HELT säker på att människor iaf aaaldrig skulle göra honom något ont, och om någon slår honom så var det troligast bara för att de snubblade