Kan vi prata lite mer om incels och i allmänhet avvisande av män

[Voeux]

Men var har dessa incels funnits i verklliga livet i diskussionen? Jag ser bara att diskussionen säger sig handla om incels men inläggen handlar om män som troligtvis inte ens är i närheten av epitetet "incels"?

Om du läser trådstarten så handlar denna tråd dels om incels, dels om män som inte är incels, och även om problematiken att kvinnor ofta upplever det som obekvämt att avvisa en intresserad man. Jag tror du får läsa tråden inlägg för inlägg för vi diskuterar lite olika saker, fenomen och händelser.

 

[Voeux]

Fast poängen var nog att de fattade att de själva kunde vara skrämmande för tjejen. Och det tycker jag var ett steg framåt ändå.

Jag tänkte lite likadant. Att hjälpa känns som folkvett, att vara medveten att man som man kan upplevas som skrämmande känns lite ovanligare.

 

[mandalaki]

Jag tänkte lite likadant. Att hjälpa känns som folkvett, att vara medveten att man som man kan upplevas som skrämmande känns lite ovanligare.

Ja. Det finns ju killar som blir irriterade om tjejen i motionsspåret blir rädd för dem, och så finns det killar som förstår att hon har anledning att vara det.

 

[Zinfernia]

Fast poängen var nog att de fattade att de själva kunde vara skrämmande för tjejen. Och det tycker jag var ett steg framåt ändå.

Jag tänkte lite likadant. Att hjälpa känns som folkvett, att vara medveten att man som man kan upplevas som skrämmande känns lite ovanligare.

Ja men precis, det var det jag ville få fram även om det blev lite luddigt formulerat. De var så fina i kontakten med tjejen och helt införstådda med att fyra okända killar som kommer fram i en park på natten måste te sig väldigt obehagligt för henne.

 

[Tonto]

Ja men precis, det var det jag ville få fram även om det blev lite luddigt formulerat. De var så fina i kontakten med tjejen och helt införstådda med att fyra okända killar som kommer fram i en park på natten måste te sig väldigt obehagligt för henne.

Och även om det är något som borde vara självklart så är det i dagens läge långt ifrån självklart för många män. Så sorgligt nog så kan jag förstå att man blir förvånad/tacksam.

 

[tuaphua]

Jag ångrar bara ett av mina förhållanden. Övriga har ju tagit slut och kanske varit jobbiga ibland etc. Men jag ångrar inte den tiden vi haft ihop iaf. Det var mycket fint och den formade mig till mig.

Det jag ångrar var med en som hela tiden lyfte hur snäll han var. Och att han förtjänade en massa saker därför och tjurade som fasen annars. Han gjorde en massa fint! Men ja..

När min mamma bröt kontakten med mig och jag var så himla knäckt så passade han, min fd bästa vän, på att ställa ultimatumet att antingen blev vi ihop eller så var vi inte ens vänner mer. Han hade tydligen varit kär i mig i en massa år. Jag var så knäckt att jag inte orkade förlora min vän med.
Jag var en av de som i skolan ansågs som en av de snyggaste tjejerna och han var lite nördig så. För min del inte viktigt alls. Men för honom VÄLDIGT viktigt.
Det var ständig svartsjuka, ständiga krav och mansbebis-tjurande. Till slut hade jag läkt något efter den andra livskrisen och gjorde slut när han uppförde sig illa. Jag grät hejdlöst då han skulle hämta sina saker iom att jag inte ville såra honom. Men jag påtalade igen att jag stod fast vid att vi måste göra slut. Där och då tyckte han att det var smart att ligga med mig, som grät och grät och just gjort slut. Hur får man den tanken ens? Hur kan man gå igång på det?

I efterhand fattar jag ju att han inte var kär i mig. Han dyrkade en bild han skapat av mig, som inte ens var jag. Och han såg inte den jag verkligen var eller vad jag kände.
Han ringde och försökte övertala mig att stanna genom att köpa kläder/väskor/resor etc. Och jag blev så jävla förbannad och blockerade honom efter att ha sagt det.

Några år senare så hörde han av sig och skrev att jag förstört hans liv. Varför han skrev var för att jag grattat hans svårt autistiska och mycket ensamma lillebror på födelsedagen på Facebook. Den brorsan har det inte lätt och har i stort sett inga vänner. Han blir jätteglad för sånt vet jag, grattande alltså.
Mitt ex blev då svinsur för att jag grattade hans brorsa och inte honom på födelsedagen.
Jag hade gjort honom deprimerad, arbetsoförmögen, pank, noll självkänsla/självförtroende. Det var mitt fel iom att jag under alla åren då han var kär i mig inte såg honom på "det" sättet. Jag hade ju alltid pojkvän som jag var kär i.
Jag hade gjort så att han inte kunde vara med kvinnor eftersom jag förstört honom. Det gällde då alltså både innan och efter vår relation. Han hade fått så lite pengar pga mig att han bodde hos en äldre släkting.

Hade jag blivit dumpad så hade ju jag om jag kände att det där var svårt att släppa gått till en psykolog och fått hjälp med det. Inte sitta i ett rum hos en äldre släkting och skylla allt på ett ex.
Det var läskigt att uppleva den bitterheten och se hur min faktisk snälla vän blivit den han var då.
Nu har jag inte hört av honom på många år. Men jag hoppas verkligen att han kunnat släppa det här osunda. Och om inte så hoppas jag det bara är mig och inte resten av kvinnosläktet han avskyr.

 

[Voeux]

Men om man ser på tex min bästa vän så är hon mer ursäktande i de lägena på krogen. Nu har vi känt varann länge och hon har jobbat på att säga ifrån. Men det är ju sjukt att man ska behöva jobba på sånt ens!

Jag är den vännen En av mina bästa vänner tycker att jag är alldeles för mjäkig, eller åtminstone att jag har varit. Samtidigt som jag förstår vad hon menar så ser jag inget fel med att vara trevlig mot folk. En del av mina manliga vänner stöter ibland på riktigt otrevliga avhysningar på krogen. Det kan vara att de går fram till någon och säger hej och möts av ett "NEHEJ DU!" och att de vänder sig om. Jag förstår verkligen fullt ut att många kvinnor gör så, man vill helt enkelt inte få någon på halsen. Men optimalt vore ju om kvinnor upplevde att de kan vara trevliga utan att det bemöts av förväntning på sex.

Själv kommer jag nog att fortsätta att vara trevlig, och ha kul tillsammans med nya människor så länge jag känner att det funkar bra. Däremot kan jag bli bättre, och har redan blivit lite bättre, på att vara tydlig i situationer när det behövs.

 

[athena_arabians]

Jag ångrar bara ett av mina förhållanden. Övriga har ju tagit slut och kanske varit jobbiga ibland etc. Men jag ångrar inte den tiden vi haft ihop iaf. Det var mycket fint och den formade mig till mig.

Det jag ångrar var med en som hela tiden lyfte hur snäll han var. Och att han förtjänade en massa saker därför och tjurade som fasen annars. Han gjorde en massa fint! Men ja..

När min mamma bröt kontakten med mig och jag var så himla knäckt så passade han, min fd bästa vän, på att ställa ultimatumet att antingen blev vi ihop eller så var vi inte ens vänner mer. Han hade tydligen varit kär i mig i en massa år. Jag var så knäckt att jag inte orkade förlora min vän med.
Jag var en av de som i skolan ansågs som en av de snyggaste tjejerna och han var lite nördig så. För min del inte viktigt alls. Men för honom VÄLDIGT viktigt.
Det var ständig svartsjuka, ständiga krav och mansbebis-tjurande. Till slut hade jag läkt något efter den andra livskrisen och gjorde slut när han uppförde sig illa. Jag grät hejdlöst då han skulle hämta sina saker iom att jag inte ville såra honom. Men jag påtalade igen att jag stod fast vid att vi måste göra slut. Där och då tyckte han att det var smart att ligga med mig, som grät och grät och just gjort slut. Hur får man den tanken ens? Hur kan man gå igång på det?

I efterhand fattar jag ju att han inte var kär i mig. Han dyrkade en bild han skapat av mig, som inte ens var jag. Och han såg inte den jag verkligen var eller vad jag kände.
Han ringde och försökte övertala mig att stanna genom att köpa kläder/väskor/resor etc. Och jag blev så jävla förbannad och blockerade honom efter att ha sagt det.

Några år senare så hörde han av sig och skrev att jag förstört hans liv. Varför han skrev var för att jag grattat hans svårt autistiska och mycket ensamma lillebror på födelsedagen på Facebook. Den brorsan har det inte lätt och har i stort sett inga vänner. Han blir jätteglad för sånt vet jag, grattande alltså.
Mitt ex blev då svinsur för att jag grattade hans brorsa och inte honom på födelsedagen.
Jag hade gjort honom deprimerad, arbetsoförmögen, pank, noll självkänsla/självförtroende. Det var mitt fel iom att jag under alla åren då han var kär i mig inte såg honom på "det" sättet. Jag hade ju alltid pojkvän som jag var kär i.
Jag hade gjort så att han inte kunde vara med kvinnor eftersom jag förstört honom. Det gällde då alltså både innan och efter vår relation. Han hade fått så lite pengar pga mig att han bodde hos en äldre släkting.

Hade jag blivit dumpad så hade ju jag om jag kände att det där var svårt att släppa gått till en psykolog och fått hjälp med det. Inte sitta i ett rum hos en äldre släkting och skylla allt på ett ex.
Det var läskigt att uppleva den bitterheten och se hur min faktisk snälla vän blivit den han var då.
Nu har jag inte hört av honom på många år. Men jag hoppas verkligen att han kunnat släppa det här osunda. Och om inte så hoppas jag det bara är mig och inte resten av kvinnosläktet han avskyr.

Det måste vara bekvämt att kunna skylla på någon annan och inte ta ansvar för sig själv...

 

[tuaphua]

Jag är den vännen En av mina bästa vänner tycker att jag är alldeles för mjäkig, eller åtminstone att jag har varit. Samtidigt som jag förstår vad hon menar så ser jag inget fel med att vara trevlig mot folk. En del av mina manliga vänner stöter ibland på riktigt otrevliga avhysningar på krogen. Det kan vara att de går fram till någon och säger hej och möts av ett "NEHEJ DU!" och att de vänder sig om. Jag förstår verkligen fullt ut att många kvinnor gör så, man vill helt enkelt inte få någon på halsen. Men optimalt vore ju om kvinnor upplevde att de kan vara trevliga utan att det bemöts av förväntning på sex.

Själv kommer jag nog att fortsätta att vara trevlig, och ha kul tillsammans med nya människor så länge jag känner att det funkar bra. Däremot kan jag bli bättre, och har redan blivit lite bättre, på att vara tydlig i situationer när det behövs.

Ja, jag tycker som sagt det är trist att behöva ha garden uppe ngt hela tiden om man går ut. Nu bor ju jag i skogen och hinner aldrig ut på krogen mer. Så problem solved för just mig..

Jag tycker liksom du att det vore fantastiskt om man kan vara social med okända män på krogen och det inte ska förvänta mer än bara samtalet. Och det finns ju massor av fina killar som efter långt samtal kan ta ett nej.
Men tyvärr finns det ju för många som inte kan det.

Det kan fenomenet kan man ju möta även på nätet. Någon natt för massa år sedan satt jag och pratade med en kompis på fb/messenger. Då skrev ett ex kompis som jag umgåtts med ihop med exet. Trevlig och kul kille! Så vi pratade också lite iom att jag ändå pratade med kompisen. När vi pratat en h ca så ville han bjuda ut mig. Jag tackade nej och han blev sur och tyckte att jag kunde sagt det tidigare om jag inte var intresserad. Jag kände mest wtf fråga innan om det är så jäkla viktigt.
Jag vet ju att han är nära mitt(trevliga) ex som jag fortfarande var väldigt speciell för. Så jag antog att han aldrig skulle försöka ragga på mig iom det.
Det var så märkligt allting. Jag sa att jag inte var intresserad och sen hördes vi inte av mer.

Nu såg jag för 2 veckor sen att han skrivit på messenger en sen kväll: "Vill du chatta lite så här på kvällskvisten?". Ehhhh... Nej, du kan ju inte prata med kvinnor utan att det blir dejt/sex av det. Plus att jag har sambo...
Jag orkade faktiskt inte svara. Jag vet inte om man borde ta fighten kanske. Men jag orkar inte. Jag bara blockade.
Precis som jag bara blockat såna galningar som skickar dick-picks.

 

[SiZo]

Ja, jag tycker som sagt det är trist att behöva ha garden uppe ngt hela tiden om man går ut. Nu bor ju jag i skogen och hinner aldrig ut på krogen mer. Så problem solved för just mig..

Jag tycker liksom du att det vore fantastiskt om man kan vara social med okända män på krogen och det inte ska förvänta mer än bara samtalet. Och det finns ju massor av fina killar som efter långt samtal kan ta ett nej.
Men tyvärr finns det ju för många som inte kan det.

Det kan fenomenet kan man ju möta även på nätet. Någon natt för massa år sedan satt jag och pratade med en kompis på fb/messenger. Då skrev ett ex kompis som jag umgåtts med ihop med exet. Trevlig och kul kille! Så vi pratade också lite iom att jag ändå pratade med kompisen. När vi pratat en h ca så ville han bjuda ut mig. Jag tackade nej och han blev sur och tyckte att jag kunde sagt det tidigare om jag inte var intresserad. Jag kände mest wtf fråga innan om det är så jäkla viktigt.
Jag vet ju att han är nära mitt(trevliga) ex som jag fortfarande var väldigt speciell för. Så jag antog att han aldrig skulle försöka ragga på mig iom det.
Det var så märkligt allting. Jag sa att jag inte var intresserad och sen hördes vi inte av mer.

Nu såg jag för 2 veckor sen att han skrivit på messenger en sen kväll: "Vill du chatta lite så här på kvällskvisten?". Ehhhh... Nej, du kan ju inte prata med kvinnor utan att det blir dejt/sex av det. Plus att jag har sambo...
Jag orkade faktiskt inte svara. Jag vet inte om man borde ta fighten kanske. Men jag orkar inte. Jag bara blockade.
Precis som jag bara blockat såna galningar som skickar dick-picks.

Just det här är det jag tycker är jobbigast. Att man inte ens kan vara en trevlig medmänniska mot en man på krogen, för då ska man ligga, annars har man slösat deras tid??!

Varför kan man inte bara vara social och trevlig? Ha trevliga diskussioner om ditten och datten och sedan gå skilda vägar? Eller kanske rent av bli vänner? Jag kan ju ha 20 st supertrevliga tjejkompisar som alla är singlar som jag sedan kan presentera min nya vän för. Att tänka långsiktigt verkar inte vara deras starka sida direkt.

Så istället är man sur och tvär redan när de säger nej, för det är det enda som fungerar något sånär...

 

[monster1]

Just det här är det jag tycker är jobbigast. Att man inte ens kan vara en trevlig medmänniska mot en man på krogen, för då ska man ligga, annars har man slösat deras tid??!

Varför kan man inte bara vara social och trevlig? Ha trevliga diskussioner om ditten och datten och sedan gå skilda vägar? Eller kanske rent av bli vänner? Jag kan ju ha 20 st supertrevliga tjejkompisar som alla är singlar som jag sedan kan presentera min nya vän för. Att tänka långsiktigt verkar inte vara deras starka sida direkt.

Så istället är man sur och tvär redan när de säger nej, för det är det enda som fungerar något sånär...

Eller så kan man ju helt enkelt umgås med andra människor oavsett kön utan agenda att få ligga?

 

[SiZo]

Eller så kan man ju helt enkelt umgås med andra människor oavsett kön utan agenda att få ligga?

Ja det vore ju super, men tyvärr så fungerar det ju inte så, många män förväntar sig ju ett ligg, blir sura om de inte får som de vill, anklagar en om att ha upptagit deras tid, vägrar släppa ut en förens de har fått ens nummer osv osv.

 

[monster1]

Ja det vore ju super, men tyvärr så fungerar det ju inte så, många män förväntar sig ju ett ligg, blir sura om de inte får som de vill, anklagar en om att ha upptagit deras tid, vägrar släppa ut en förens de har fått ens nummer osv osv.

Jag föredrar nog att inte umgås med dom alls i de fallen. Jag vill inte att någon är trevlig mot mig enbart för att den hoppas på att få ragga på mina vänner.

 

[tanten]

Eller så kan man ju helt enkelt umgås med andra människor oavsett kön utan agenda att få ligga?

När blev det såhär?

Jag har haft många manliga vänner genom åren. Legat med en del och inte med andra. Men nån sorts förväntan på "rätten" att ligga har jag aldrig uppfattat i mina kretsar. Avkomman är 30 och i hens atonår var det ett blandat gäng som uymgicks. Aldrig att jag uppfattade att det var press på sex mot tjejerna.
Däremot att de pratade väldigt mycket om sex, om känslor, relationer och mående. Samt var väldigt måna om varann.

När blev det såhär vidrigt som ni vittnar om? Och vad beror det på?

Lyssnade nyligen på ett föredrag om naturisterna och strömningarna med hälsokost vid förra seklets första halva.
Hur ledde det fram till dagerns incels?
Vad hände.

 

[Tonto]

När blev det såhär?

Jag har haft många manliga vänner genom åren. Legat med en del och inte med andra. Men nån sorts förväntan på "rätten" att ligga har jag aldrig uppfattat i mina kretsar. Avkomman är 30 och i hens atonår var det ett blandat gäng som uymgicks. Aldrig att jag uppfattade att det var press på sex mot tjejerna.
Däremot att de pratade väldigt mycket om sex, om känslor, relationer och mående. Samt var väldigt måna om varann.

När blev det såhär vidrigt som ni vittnar om? Och vad beror det på?

Lyssnade nyligen på ett föredrag om naturisterna och strömningarna med hälsokost vid förra seklets första halva.
Hur ledde det fram till dagerns incels?
Vad hände.

Det har varit såhär länge. Bara för att du inte har upplevt det eller människor runt dig som har upplevt det så betyder det inte att det är ett nytt fenomen.

 

[SiZo]

Jag föredrar nog att inte umgås med dom alls i de fallen. Jag vill inte att någon är trevlig mot mig enbart för att den hoppas på att få ragga på mina vänner.

Det är ju tur att dessa incels inte verkar ha hjärnkapacitet att tänka så långt in i framtiden.

Det vore ju ändå ett uträknande (om än otrevligt) sätt att göra det.

 

[tuaphua]

När blev det såhär?

Jag har haft många manliga vänner genom åren. Legat med en del och inte med andra. Men nån sorts förväntan på "rätten" att ligga har jag aldrig uppfattat i mina kretsar. Avkomman är 30 och i hens atonår var det ett blandat gäng som uymgicks. Aldrig att jag uppfattade att det var press på sex mot tjejerna.
Däremot att de pratade väldigt mycket om sex, om känslor, relationer och mående. Samt var väldigt måna om varann.

När blev det såhär vidrigt som ni vittnar om? Och vad beror det på?

Lyssnade nyligen på ett föredrag om naturisterna och strömningarna med hälsokost vid förra seklets första halva.
Hur ledde det fram till dagerns incels?
Vad hände.

Jag har ju också manliga vänner och är vän med ex etc. Det funkar fint. Precis som jag har vänner av kvinligt kön som har fina män i sitt liv.
Men det finns för många som uppför sig illa också. Trots att man kanske väljer att gå ut på dyrare ställen där man också är ngt mer restriktiva med hur mycket alkohol man serverar kunder och ev har vakter som är hårdare etc.

Det har varit problem iaf sen jag blev myndig. Och jag är 39 år nu.

 

[Sel]

Jag upplever ju att det inte alls är ett problem som hör hemma på krogen. Jag går i princip aldrig ut, kanske två gånger om året och då till den lokala puben för att möta en vän - det är i helt normala sociala situationer jag råkar ut för män som inte vet var gränserna går.
Jag vågar knappt vara normal och hälsa på människor med ett leende längre, och då är jag verkligen inte någon sexbomb. En karl som kände igen mig från bussen följde efter mig till mitt nya jobb på hotellet en tidig morgon och stod och lurkade i källaren i nästan en halvtimme innan jag med hjärtat i halsgropen bad en kollega köra bort honom - historien med min granne har jag en egen tråd om, och det finns fler exempel. Jag har aldrig varit berusad tillsammans med, dansat med, flirtat med eller varit något annat än normalt civil med dessa män.
Jag tycker att incelrörelsen är Otroligt obehaglig och ser inte någon jätteskillnad i kvinnosynen hos gemene man sedan jag gick gymnasiet och fick upp ögonen. Det är samma historier om och om och om igen.

 

[parellikusken]

Fast poängen var nog att de fattade att de själva kunde vara skrämmande för tjejen. Och det tycker jag var ett steg framåt ändå.

Duktiga grabbar!

 

[Kattennizze]

När blev det såhär?

Jag har haft många manliga vänner genom åren. Legat med en del och inte med andra. Men nån sorts förväntan på "rätten" att ligga har jag aldrig uppfattat i mina kretsar. Avkomman är 30 och i hens atonår var det ett blandat gäng som uymgicks. Aldrig att jag uppfattade att det var press på sex mot tjejerna.
Däremot att de pratade väldigt mycket om sex, om känslor, relationer och mående. Samt var väldigt måna om varann.

När blev det såhär vidrigt som ni vittnar om? Och vad beror det på?

Lyssnade nyligen på ett föredrag om naturisterna och strömningarna med hälsokost vid förra seklets första halva.
Hur ledde det fram till dagerns incels?
Vad hände.

Patriarkatet hände. Det tar sig bara andra uttryck i olika miljöer och på olika sätt. En sak är alltid samma dock, det obegränsade och bottenlösa kvinnohatet.