Om man blivit dömd för ett brott, avtjänat straff och lever ett "normalt" liv utan inslag av brottslighet, ska man då anses ha sonat sitt brott och på riktigt vara en del av samhället igen? Vad tycker ni? Är det olika beroende på vilket brott det gäller? Finns det brott som är så "oförlåtliga" att man egentligen aldrig kan sona dem?
Jag frågar på grund av centerpartiets Fredrik Federleys avsägande av alla sina politiska uppdrag efter att det kommit fram att han haft ett förhållande med en man som dömts för och suttit i fängelse för barnpornografibrott. Nu är jag inte intresserad av att diskutera specifikt det fallet, men det fick mig ändå att fundera över om samhället alltså inte kan acceptera att en politiker har en kärleksrelation med någon som begått, dömts för och avtjänat straff för brott?
Vad ställer vi för krav på människor generellt, och på politiker i synnerhet? Är man "färdig" med sitt brott när man avtjänat sitt straff, eller skall man fortfarande ses som en brottsling som hederliga människor skall undvika kontakt och relationer med? Och - som sagt - är det skillnad på brott och brott?
Och bara så det inte blir några missförstånd: Jag anser att barnpornografibrott är bland de värsta brotten, och det finns absolut ingen ursäkt i någon form för att begå sådana brott. Jag tycker också det är olämpligt om någon dömd för ett sådant brott skulle tillåtas arbeta med barn, eftersom det ändå finns en återfallsrisk. Så det är inte riktigt det jag talar om här. Men jag kan bli lite förvånad över att det verkar vara en sådan konsensus kring att det inte är okej för en politiker att ha en relation med någon som avtjänat straff för brott - anser vi verkligen det i samhäll