Aliche
Trådstartare
Lite långt men snälla håll ut 
Jag kan inte sluta äta alldeles för mycket, det är som att min kropp inte känner någon mättnadskänsla utan massor med mat, alldeles för mycket mat. Jag förstår logiskt att min kropp inte behöver den mängden jag äter men det är svårt när kroppen säger att den vill ha mer..
Bakgrunden är att jag fick diagnosen Chrons för ca 5 år sedan under ganska dramatiska former; svimmade och blev medvetslös i tunnelbanan pga blödande sår i tarmen efter att flertalet läkare försökt intala mig att mina återkommande magsmärtor med medföljande akutbesök var menssmärtor.....
Hursomhelst! Efter min diagnos blev jag tvungen att äta väldigt höga doser kortison under en lång tid för att få bukt med den aktiva och återkommande inflammationen i tarmen vilket medförde viktökning (15 kg) och en aptitökning utan dess like (vanliga bieffekter av kortison). Kortison tar lång tid att gå ur kroppen så jag levde länge med bieffekterna. Under en period efter friskförklaring från den aktiva inflammationen så var jag duktig med vad jag åt och at jag tränade för att försöka komma tillbaka till min kropp innan kortisonet men efter 2 år av bra mat och regelbunden träning (3-5 gånger/vecka) och absolut ingen skillnad och ingen hjälp från min läkare "var glad att du gick upp och inte ner som många med Chrons! Så länge du inte rasar i vikt så vill jag inte göra något mer drastiskt", så var det som att jag tappade all motivation...
Jag hatar den kropp jag nu lever i, den är inte min och jag mår dåligt av den. Det är egentligen inte de extra kilona som är värst, även om de inte är kul, men känslan av att vara tung, trög, orkeslös, energilös, osmidig!
Jag har gått hos vårdcentralen eftersom jag sedan ca 1 år fått problem med återkommande yrsel och att jag svimmar eller nästan svimmar så fort jag anstränger mig såpass att pulsen går upp och jag blir svettig men efter några neuro-undersökningar, rena blodprov och en ren magnetröntgen så gav de upp för de hittade inget fel. Bad om att få bli remitterad till någon annan för vidare undersökningar 6 gånger innan jag gav upp.
Men jag kan nu inte träna eftersom jag min kropp checkar ut och stänger ner så fort min puls går upp vilket gör att jag känner mig än mer värdelös och då känner att jag kan lika gärna äta eftersom det inte blir nån skillnad (jag vet att det inte stämmer egentligen!) och nu blir jag gråtfärdig varje gång jag provar kläder eller ser mig själv på bilder för det är inte min kropp! Jag känner inte igen mig själv och allt jag ser är en sjuk kropp med spår från mediciner och svårigheter varav många jag inte kan göra något åt. Jag är väldigt limiterad med vad jag kan äta eftersom min Chrons inte tål allt, gluten, laktos, för fiberrik mat som nötter, frön och liknande går bort såväl som många kålsorter och fiberrika grönsaker. Vissa dagar tål jag vissa saker för att nästa inte kunna äta det utan att bli dålig i magen, jag vet aldrig vad som gäller i min kropp från dag till dag! Innan jag började bli sjuk och slutligen fick min diagnos var jag en stark, energisk och smidig tjej med en vältränad, stark kropp. Den bar mig och den gjorde det jag bad om och lämnade mig aldrig andfådd och darrig efter en uppförsbacke som nu... Jag skäms för första gången i mitt liv för mig själv och min kropp, man ska inte vara 30 och inte kunna gå uppför trapporna eller ta en promenad i skogen utan att det börjar pipa i öronen och man blir så andfådd att man måste sätta sig ner.
Jag vet inte egentligen vad jag ville med tråden, kanske tips, råd, pepp, åsikter, erfarenheter..?
Jag kan inte sluta äta alldeles för mycket, det är som att min kropp inte känner någon mättnadskänsla utan massor med mat, alldeles för mycket mat. Jag förstår logiskt att min kropp inte behöver den mängden jag äter men det är svårt när kroppen säger att den vill ha mer..
Bakgrunden är att jag fick diagnosen Chrons för ca 5 år sedan under ganska dramatiska former; svimmade och blev medvetslös i tunnelbanan pga blödande sår i tarmen efter att flertalet läkare försökt intala mig att mina återkommande magsmärtor med medföljande akutbesök var menssmärtor.....
Hursomhelst! Efter min diagnos blev jag tvungen att äta väldigt höga doser kortison under en lång tid för att få bukt med den aktiva och återkommande inflammationen i tarmen vilket medförde viktökning (15 kg) och en aptitökning utan dess like (vanliga bieffekter av kortison). Kortison tar lång tid att gå ur kroppen så jag levde länge med bieffekterna. Under en period efter friskförklaring från den aktiva inflammationen så var jag duktig med vad jag åt och at jag tränade för att försöka komma tillbaka till min kropp innan kortisonet men efter 2 år av bra mat och regelbunden träning (3-5 gånger/vecka) och absolut ingen skillnad och ingen hjälp från min läkare "var glad att du gick upp och inte ner som många med Chrons! Så länge du inte rasar i vikt så vill jag inte göra något mer drastiskt", så var det som att jag tappade all motivation...
Jag hatar den kropp jag nu lever i, den är inte min och jag mår dåligt av den. Det är egentligen inte de extra kilona som är värst, även om de inte är kul, men känslan av att vara tung, trög, orkeslös, energilös, osmidig!
Jag har gått hos vårdcentralen eftersom jag sedan ca 1 år fått problem med återkommande yrsel och att jag svimmar eller nästan svimmar så fort jag anstränger mig såpass att pulsen går upp och jag blir svettig men efter några neuro-undersökningar, rena blodprov och en ren magnetröntgen så gav de upp för de hittade inget fel. Bad om att få bli remitterad till någon annan för vidare undersökningar 6 gånger innan jag gav upp.
Men jag kan nu inte träna eftersom jag min kropp checkar ut och stänger ner så fort min puls går upp vilket gör att jag känner mig än mer värdelös och då känner att jag kan lika gärna äta eftersom det inte blir nån skillnad (jag vet att det inte stämmer egentligen!) och nu blir jag gråtfärdig varje gång jag provar kläder eller ser mig själv på bilder för det är inte min kropp! Jag känner inte igen mig själv och allt jag ser är en sjuk kropp med spår från mediciner och svårigheter varav många jag inte kan göra något åt. Jag är väldigt limiterad med vad jag kan äta eftersom min Chrons inte tål allt, gluten, laktos, för fiberrik mat som nötter, frön och liknande går bort såväl som många kålsorter och fiberrika grönsaker. Vissa dagar tål jag vissa saker för att nästa inte kunna äta det utan att bli dålig i magen, jag vet aldrig vad som gäller i min kropp från dag till dag! Innan jag började bli sjuk och slutligen fick min diagnos var jag en stark, energisk och smidig tjej med en vältränad, stark kropp. Den bar mig och den gjorde det jag bad om och lämnade mig aldrig andfådd och darrig efter en uppförsbacke som nu... Jag skäms för första gången i mitt liv för mig själv och min kropp, man ska inte vara 30 och inte kunna gå uppför trapporna eller ta en promenad i skogen utan att det börjar pipa i öronen och man blir så andfådd att man måste sätta sig ner.
Jag vet inte egentligen vad jag ville med tråden, kanske tips, råd, pepp, åsikter, erfarenheter..?
