Spontant ville jag svara ja, men så började jag fundera.
Min förra pålle var känslig och hade hög flyktinstinkt, men jag uppfattade aldrig att hon spelade rädd. Jag tyckte hon var fånig och överdrev ganska ofta, men det fanns alltid äkta flyktinstinkt bakom.
Hon var inte heller en sån som gillade att leka med en, hon blev stressad och oförstående och rädd om jag försökte busa med henne i hagen. Hon kunde däremot busa vanligt hästbus med sin shettiskompis.
Jag tyckte inte heller att hon nånsin spelade rädd för att slippa arbete, hon var inte den typen. Hon ville däremot ofta springa hem för att hon var livrädd för nåt, t.ex en bil parkerad tjugo meter ut på en stubbåker :smirk:. "Va, där ska det inte stå bilar, det måste vara en björn! Nåt är väldigt fel i alla fall, bäst vi springer hem, matte!"
Vi tycker ju ofta att de fånar sig när de blir rädda för sånt som vi vet är ofarligt, men i deras ögon är det något de SKA bli rädda för, ders instinkter säger dem det.
Men finns det hästar som lär sig använda rädslan för att slippa undan arbete eller situationer de inte gillar? Eller visar de helt enkelt att de inte vill vara med? Spel eller kommunikation?
Spelar ridskolehästarna när de skyggar för samma hörn i ridhuset varje dag? Eller är det ett sätt att släppa på trycket och tristessen av att gå där varje dag? Är det då spel eller ett naturligt behov?
Ni som är säkra på att era hästar spelar, i vilka situationer gör de det? Jag säger alltså inte att de inte gör det, utan undrar hur ni uppfattar det?