klisterkarlsson
Trådstartare
Klisterkarlsson har magknip. Klisterkarlsson förstår inte varför klistret smetar ut i en ojämn sörja där en ordentlig smörja med balans aldrig kan hittas. Klisterkarlsson känner sig väldigt obehövd som människa, har tappat sitt eget värde och blir mer och mer ledsen över situationen.
Lite ord mest på skoj, men sanningen är att jag snart ger upp helt och hållet. Det känns som att jag sitter i en rävsax, där jag sitter ordentligt fast, och ska jag komma någonstans så får jag antingen lägga mig att självdö, eller gnaga av mig stålet och kämpa vidare. Jag föredrar det senare, men energin är slut efter år av försök.
Jag kan för mitt liv inte fatta vad det är som gör att jag alltid hamnar utanför och känner mig som den mest ensamma av alla, trots ett patetiskt liv bakom en skärm som visar att jag är hur poppis som helst.
Jodå, vänner på facebook finns det gott om, likaså alla lovord, gillamarkeringar och hur alla alltid uppmuntrar och peppar med några ord. Det är klart jag blir glad över det, men inte en jävel är intresserad av mer än så.
Jag får höra att personer, eller bekanta egentligen, att du har ju ett så himla fint nätverk, så många vänner, alla gillar ju dig. Jag försöker fint förklara att det inte är sant. Jag har inga vänner, men många just bekanta. Jag får till svar tillbaka att jag nästan ljuger, för jag är ju alltid aktiv med olika folk.
Varför ser ingen mig på riktigt?
Förra veckan satt jag och snackade med en arbetskamrat. Personen sa ungefär dessa ord till mig när vi kom in på att prata om en kollega som är sjukskriven. - Ja, det är så synd om hen, hen bara sitter ju där och har bara sin mamma och katt, ingen sambo eller något, det måste kännas hårt att vara så ensam. Jag höll med, men sa också att jag sitter i samma situation, jag har varken föräldrar, syskon eller så nära vänner ( som finns där), så jag förstår hur det känns. Till svar fick jag, att med mig var det annorlunda, för jag är ju både stark och av annat virke som klarar mig så bra själv och går min egen väg.
Träffade en kamrat idag. Hon undrade om jag sett inbjudan på fb. Jag sa ja, men inte hunnit kolla än om jag är ledig. En grej hon ordnat med och bjuder in mig om det finns plats över. Det känns inte kul, jag är den som blir bjuden utöver om platsen inte är tillsatt.
Samma person verkar så glad att se mig, och utbrister att vi måste ses nu och snart. Jag svarar självklart ja, men vet att när personen säger att hon ska höra av sig om det, så gör hon det aldrig, och sen börjar det om nästa gång vi ses.
Annan person ringer mig och säger entuastiskt att du är välkommen hem till mig det och det datumet. Vi har ju inte setts på ca 6 mån, så nu måste det bli av. Jag svarar ja och har en härlig vistelse där, men månaderna går både innan och efter och inte ens ett sms, inte ett samtal, inte något varken före eller efter.
Julen är en mardröm. Jag vet ju redan nu att jag kommer vara själv under hela julen. Jag har köpt alla julklappar och slagit in dem, de ligger fint i ett hörn i lägenheten. Frågan är när jag ska leverera dem, om folk har tid att ens ta emot dem? Försökte i god tid nu, att få en tid med brorsan och syskonbarnet att iallafall få bjuda in på lite julmat och han kunde hämta syskonbarnets paket, men han hann inte, det var fullt upp, jag kunde lämna dem utanför huset om jag hade vägarna förbi....
Ringde brorsa 2 och frågade om han var intresserad av uppesittarkväll med julmat, dagen innan. Fick till svar att nej, jag är bortbjuden på annat.
Ringde mamma, men nej, det var fullt upp att ordna med mormor, för där skulle de fira nu när morfar inte finns mer, det finns inte plats för fler.
Ringde pappa, men vi har ju ingen större kontakt. Där kommer hans sambos barn och barnbarn att fira julen, det funkar ju inte att jag kommer också.
Nåja, jag har nu köpt hem all julmat jag vill ha, ska absolut fira in julen med mig själv, men känns så otroligt tråkigt att inte en endaste människa bryr sig. Jag klarar mig, men kul är det faan inte....
Lite ord mest på skoj, men sanningen är att jag snart ger upp helt och hållet. Det känns som att jag sitter i en rävsax, där jag sitter ordentligt fast, och ska jag komma någonstans så får jag antingen lägga mig att självdö, eller gnaga av mig stålet och kämpa vidare. Jag föredrar det senare, men energin är slut efter år av försök.
Jag kan för mitt liv inte fatta vad det är som gör att jag alltid hamnar utanför och känner mig som den mest ensamma av alla, trots ett patetiskt liv bakom en skärm som visar att jag är hur poppis som helst.
Jodå, vänner på facebook finns det gott om, likaså alla lovord, gillamarkeringar och hur alla alltid uppmuntrar och peppar med några ord. Det är klart jag blir glad över det, men inte en jävel är intresserad av mer än så.
Jag får höra att personer, eller bekanta egentligen, att du har ju ett så himla fint nätverk, så många vänner, alla gillar ju dig. Jag försöker fint förklara att det inte är sant. Jag har inga vänner, men många just bekanta. Jag får till svar tillbaka att jag nästan ljuger, för jag är ju alltid aktiv med olika folk.
Varför ser ingen mig på riktigt?
Förra veckan satt jag och snackade med en arbetskamrat. Personen sa ungefär dessa ord till mig när vi kom in på att prata om en kollega som är sjukskriven. - Ja, det är så synd om hen, hen bara sitter ju där och har bara sin mamma och katt, ingen sambo eller något, det måste kännas hårt att vara så ensam. Jag höll med, men sa också att jag sitter i samma situation, jag har varken föräldrar, syskon eller så nära vänner ( som finns där), så jag förstår hur det känns. Till svar fick jag, att med mig var det annorlunda, för jag är ju både stark och av annat virke som klarar mig så bra själv och går min egen väg.
Träffade en kamrat idag. Hon undrade om jag sett inbjudan på fb. Jag sa ja, men inte hunnit kolla än om jag är ledig. En grej hon ordnat med och bjuder in mig om det finns plats över. Det känns inte kul, jag är den som blir bjuden utöver om platsen inte är tillsatt.
Samma person verkar så glad att se mig, och utbrister att vi måste ses nu och snart. Jag svarar självklart ja, men vet att när personen säger att hon ska höra av sig om det, så gör hon det aldrig, och sen börjar det om nästa gång vi ses.
Annan person ringer mig och säger entuastiskt att du är välkommen hem till mig det och det datumet. Vi har ju inte setts på ca 6 mån, så nu måste det bli av. Jag svarar ja och har en härlig vistelse där, men månaderna går både innan och efter och inte ens ett sms, inte ett samtal, inte något varken före eller efter.
Julen är en mardröm. Jag vet ju redan nu att jag kommer vara själv under hela julen. Jag har köpt alla julklappar och slagit in dem, de ligger fint i ett hörn i lägenheten. Frågan är när jag ska leverera dem, om folk har tid att ens ta emot dem? Försökte i god tid nu, att få en tid med brorsan och syskonbarnet att iallafall få bjuda in på lite julmat och han kunde hämta syskonbarnets paket, men han hann inte, det var fullt upp, jag kunde lämna dem utanför huset om jag hade vägarna förbi....
Ringde brorsa 2 och frågade om han var intresserad av uppesittarkväll med julmat, dagen innan. Fick till svar att nej, jag är bortbjuden på annat.
Ringde mamma, men nej, det var fullt upp att ordna med mormor, för där skulle de fira nu när morfar inte finns mer, det finns inte plats för fler.
Ringde pappa, men vi har ju ingen större kontakt. Där kommer hans sambos barn och barnbarn att fira julen, det funkar ju inte att jag kommer också.
Nåja, jag har nu köpt hem all julmat jag vill ha, ska absolut fira in julen med mig själv, men känns så otroligt tråkigt att inte en endaste människa bryr sig. Jag klarar mig, men kul är det faan inte....
