Jobbigt. Någon med Råd?

[Vivaldia]

Bakgrund:

Gravid, v.5 konstaterad grav, UL visar allt normalt, allt ok, allt framskrider ok.

Tveksamt om vi vill behålla men skickas hem för att fundera i två veckor, kommer tillbaka och har efter många turer bestämt oss för att det endast är positivt. Vi behåller.

Så, v.7 Nytt UL och världen rasar.

Fostret sägs ha stannat i växten och räknas vara dött.

Till 99%

Så säger Läkaren, kroppen stöter bort det själv, men vi kollar ändå för säkerhets skull om en vecka, hur allt är. Så, ev. skrapning alltså om inget händer av sig själv.

Så, här är jag nu. 2 dagar till ny koll och UL. Magen växer, brösten växer, Illamåendet är på topp, allt är blä, eländigt och jag är mest bara trött.

Inget har hänt, en liiiten lödning, minilite, egentligen helt normal i en vanlig grav har skett, en kväll, och då gjorde det jätteont nere vid äggstockarna.

Sen Ingenting.

Jag är bara förvirrad.

Hur kan jag vara såhär gravid utan att vara det?

Någon med erfarenhet?

 

[jerseyko]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

Är inte alls ovanligt att kroppen fortsätter vara gravid fast det inte finns något foster. Min svärmor fick missfall i v.11 men fortsatte vara gravid i 2 månader.

Kan även vara så att hinnsäcken fortsätter växa fast det inte finns någonting där i.


Det man får försöka trösta sig med, är att blir det så här, är det för att någonting är fel.

 

[Curly]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

Stackare. Måste vara jobbigt att känna sig gravid och allt det där ändå. Särskilt om man då gärna vill behålla barnet och planerar för det. Det behöver kanske inte bli direkt missfall om de ser att fostret inte lever. Det kanske tar lite tid innan det blir om det blir av sig självt.

 

[Vivaldia]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

En tid har gått. Det blev ett kraftigt missfall som varade i en vecka, med stora blödningar, åkte in och ut på akuten och där konstaterade dem att låt det blöda så skrapar vi dig om några dagar.

Och blödde gjorde det. Och vilken smärta. suck.

Samma dag som skrapningen skulle ske vaknade jag på morgonen och hade så svåra smärtor att jag åkte in akut - igen. I gynstolen konstaterades att fostret hade fastnat, jag var alltså längre gången än trott från början..så

Med handen plockade läkaren ut fostret och med en klapp på axeln och två voltaren skickades jag hem, allt som allt tog det 45 minuter innan jag var hemma igen.

Vila sa kroppen, jag behöver vila.

Läkaren sa att det skulle dröja länge innan min kropp orkade tänka på barn igen och jag skulle ta det lugnt.

30 Oktober var första dagen i den enda mens jag hade mitt emellan

För nu är jag gravid igen.

Och rädd.

Sorgen vi gick igenom med missfallet var så stor och inte ens läkt, på något vis.

Hur vågar man tro ch hoppas igen?

Jag är nu i vecka 10. UL för en vecka sedan visade ett litet hjärta som slog.

Idag fick jag sammandragningar, förmodligen på grund av en längre tids stress, vila var det ja.

Nu är jag bara rädd. Jag orkar inte gå igenom allt detta igen.

Jag åkte in på akuten. de skickade hem mig utan UL Eftersom jag inte blöder och eftersom jag har min inskrivning hos Barnmorska på Måndag.

Jag vet att jag behöver vila..tyvärr är inte livet alltid så enkelt men jag stjäler mina stunder.

Ensamt känns det.

Jo Sambo har jag men han bara gick. Bara drog. orkar inte höra om allt detta en gång till så nu ekar det ensamt här. Mkt mkt.

 

[Björk]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

Kan inte ge dig några direkta tips, eftersom jag inte varit i din situation. Men vill ändå ge dig en stor *kram* och en önskan om att allt ska gå bra och att du snart ska kunna börja njuta av din graviditet istället för att må så dåligt.

 

[Ela]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

"Kramar om"

 

[Sunshine]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

*kramar om*

Usch vad jobbigt, men jag hoppas allt ar bra med pyret darinne, du vet val att nar man val har sett ett starkt hjarta sla sa ar oddsen att det ska ga bra mycket hogre!

Jag fick missfall i v.7 for 2 ar sedan. Fick skrapas i v.10.
1.5 ar senare var jag gravid igen (har snart bf) och jag har kant precis som du gor nu genom hela graviditeten. Forsta 12 veckorna vagrade jag att ens diskutera graviditeten med nagon forutom maken, och vi pratade inte om det sarskilt ofta heller. Jag vagade inte tro pa att det skulle ga bra. Mitt standardsvar till folk som gratulerade var: "jaja, vi far val se hur det gar".

Jag blodde i v.6, 7, 14 och 15. Och det underlattade ju inte direkt

Inte ens nu, i v.38, sa kanns det verkligt. Jag vagar knappt tro pa att det kommer att bli barn av det till slut. Fortfarande kanns det som om nagon kommer att rycka mattan under fotterna pa mig i sista sekunden.

Sa du ar inte ensam om att kanna som du gor! *kramar om igen*

 

[Vivaldia]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

Tack alla för stöd.

Det värmer gott trots att jag inte känner er. Ett snällt ord gör mycket.

 

[bananabambi]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

Vad jobbigt för dig.

Ta det lungt nu, och tala om hur du känner när du är på inskrivingsmötet, du kan säkert få hjälp på MVC om du behöver det.

Jag hoppas det går bra för dig den här gången

 

[diamonia]

Sv: Jobbigt. Någon med Råd?

*kramar om*

Usch vad jobbigt, men jag hoppas allt ar bra med pyret darinne, du vet val att nar man val har sett ett starkt hjarta sla sa ar oddsen att det ska ga bra mycket hogre!

Jag fick missfall i v.7 for 2 ar sedan. Fick skrapas i v.10.
1.5 ar senare var jag gravid igen (har snart bf) och jag har kant precis som du gor nu genom hela graviditeten. Forsta 12 veckorna vagrade jag att ens diskutera graviditeten med nagon forutom maken, och vi pratade inte om det sarskilt ofta heller. Jag vagade inte tro pa att det skulle ga bra. Mitt standardsvar till folk som gratulerade var: "jaja, vi far val se hur det gar".

Jag blodde i v.6, 7, 14 och 15. Och det underlattade ju inte direkt

Inte ens nu, i v.38, sa kanns det verkligt. Jag vagar knappt tro pa att det kommer att bli barn av det till slut. Fortfarande kanns det som om nagon kommer att rycka mattan under fotterna pa mig i sista sekunden.

Sa du ar inte ensam om att kanna som du gor! *kramar om igen*

Jag har gjort samma "resa" som du... När prinsessan väl var född och vi *hör och häpna* fick med henne hem (jag hade heller aldrig vågat tro det) så grät jag hela vägen hem för det var så fantastiskt att hon kom med hem!

Nu är hon drygt fyra månader och världens bästa och största gåva .

Till TS: Lycka till!