Men fy vad jobbigt!
Jo sambon får lämna på förskolan i sådana fall och jag hämtar när jag sovit. Jag känner igen mycket av det du skriver minus det med barn då eftersom jag jobbat natt ett par år redan och det är väl just sånt här jag är rädd för att det inte ska fungera. Ett tag hämtade och rastade jag mina hundar som var hos min mamma på natten efter jobbet (eftersom sambon inte tog ut dom innan han började jobba kl 6) och det var jobbigt! Sen är det ofta mycket övertid på mitt jobb så vissa nätter när det inte gick att ordna morgonpersonal fick jag vara kvar efter nattpasset (som värst till kl 10!!).
För att göra allt ännu krångligare jobbar ju min sambo också skift så det kommer bli ett evigt pusslande när vi båda ska jobba, han jobbar dag/eftermiddag/natt
Ja, det var jobbigt!
Jag tror inte min sambo riktigt förstod hur påfrestande själva nattjobbet var och hur jobbigt det är att ändra dygnsrytmen.
Hade han fattat det så kanske det hade varit enklare.
Det är ju inte heller bra att utsättas för för mycket dagsljus heller efter man jobbat. Då blir det ännu svårare att somna.
Dom gånger jag somnade lättast var när jag sov över på jobbet. Då gick jag upp direkt på övervåningen, tog en dusch och gick och la mig.
Det låter tufft med ditt jobb också. Att vara kvar till 10 på morgonen hade nog gjort mig mordisk.
Kom ihåg också att jobbar man och går om varandra hela tiden hemma så blir även relationen lidande eftersom man aldrig ses eller kan göra något ihop.
På mitt arbete jobbade jag mellan 20:00-08:00, alltså tolv timmar utan rast. Oftast var det lugnt på jobbet (slutenvård psykiatri) men ibland kunde det vara rena helvetet och det gällde att alltid vara förberedd.
De "värsta" situationerna hände nästan alltid på natten dessutom.
Och att sitta och göra ingenting och hålla sig vaken var också jobbigt.
Bara en sån sak blev till ett stort problem, jag kämpade emot att somna hela tiden och efter ett tag blev det en slags betingad reflex som gjorde att jag Inte kunde somna till slut.
Så är det litegrann fortfarande, fyra år senare.
Jag har fortfarande störd dygnsrytm och äter flera olika mediciner för att kunna sova. Kommer antagligen behöva dem för en oöverstiglig framtid, som det verkar nu.
Nu ska jag börja jobba dagtid om några veckor (varit sjukskriven) och då hoppas jag att dygnsrytmen kommer bli bättre i och med att jag får rutiner och tider att passa.