Så är det verkligen.
Sedan upplever jag också en ängslighet kring att leva upp till kraven på jämställdhet. Läser man exempelvis här på Buke så är alla jämställda, även om vi vet om att det statistiskt sett ser annorlunda ut. Jag tror inte att ett samtalsklimat där man blir fullkomligt lynchad om man ens andas någonting annat är vägen att gå. Man förstör för framtida generationer och har en värdelös man som inte vill vara med sina barn. Ärligt talat, det är inte så roligt att höra. Jämställdhet är någonting som vi arbetar med ständigt i vår familj. Vi försöker lära oss av varandra, maken lär mig teknik och jag lär honom att sy ihop kläder som gått sönder. Vi försöker planera veckorna så att bördan blir jämnt fördelad. Vi diskuterar normer, våra föreställningar som vi har med oss från barnsben och hur vi kan utmana dem. Varför jag upplever ett behov av att vara supermamma och han bär med sig destruktiva krav på framgång. Vi är inte perfekta, vi bär med oss föreställningar som vi successivt håller på att förändra. Men vi är inte hemska människor för att vi inte är i mål ännu. Personligen hade ett mer inkluderande samtalsklimat här på Buke kunnat hjälpa mig på vägen. Men just nu upplever jag att det blir dubbelbestraffning. Vi navigerar oss i samhällets krav på vilka vi är som män och kvinnor, och framför allt med vilka föreställningar som vi växt upp med, och när dessa normer får klorna i oss så gör vi inte vårt bästa för barnen. Vi förstör för dem. Så från en imperfekt mamma - jag är glad över att höra att så många här delar lika på föräldraledigheten. Stå ut med mig, vi kämpar också.