Freyja_bus
Trådstartare
My 2,5 år påbörjade sin inskolning på förskolan för en månad sedan. De tre inskolningsdagarna gick jättebra och att lämna henne första dagarna gick också jättebra, tills hon plötsligt på tredje dagen som hon var på dagis utan oss, bröt ihop efter lunchen och var otröstlig. Personalen ringde och vi kom ner och hämtade. Dagen efter gick det bra att lämna men hon bröt ihop innan lunchen och vi hämtade hem henne.
Innan hon blivit ledsen på dagis pratade hon bara positivt om dagis och det syntes att hon tyckte det var kul. Efter att hon blivit så förtvivlad var det i princip det enda hon kom ihåg; "Jag är ledsen på dagis mamma, varför jag längtar efter dig då" sa hon när dagis kom på tal och började gråta. Hon grät hela vägen ner till dagis (15min promenad) och grät när jag lämnade henne (vilket kändes fullständigt vidrigt). Under dagen var hon väldigt labil och mycket ledsen. Hon fick stark seperationsångest även på hemmaplan, framförallt när det gällde mig. Hon grät och skrek att hon inte ville till dagis och hon var verkligen förtvivlad.
Efter samtal med personalen bestämde vi att vi skulle förlänga inskolningen så nu har jag varit med varje dag i två veckor. Sista dagarna känns det som hon börjat vara sig själv mer och hon har kunnat leka lite mer självständigt (framförallt är det stor skillnad ute och att hon har en bättre kontakt med en i personalen). MEN, jag får inte gå ifrån ens för att gå på toa eller för att lägga Maja utanför i vagnen, för då blir hon fullständigt förtvivlad. Hon gråter och ropar och är så LEDSEN! Det skär i hela mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag tror att jag lyckas väldigt bra med att inte visa henne de känslorna utan försöker visa att jag tror på henne och att hon ska klara av situationen, och jag är supernoga med att vara tydlig och konsekvent. Jag förklarar precis vad jag ska göra (t ex gå ut med Maja) och när jag kommer tillbaka (t ex när samlingen börjar), men det hjälper inte.
My är en liten person med stark integritet. Hon har aldrig varit speciellt lättflirtad och hon har alltid behövt lite längre tid på sig att känna sig trygg i en ny situation. Hon har haft rätt långa perioder då hon varit väldigt blyg/rädd för främmande människor (det har dock släppt mycket nu) och i sina seperationsfaser genom hennes två levnadsår har hon haft stark seperationsångest. Hon har varit tidig med det mesta; fysik och motorik, språk och socialt samspel. Hon är kavat och otroligt social och tycker att det är väldigt roligt att leka, gärna rollekar och sådant, och jag ser att hon tycker att det är roligt på dagis. Hon tycker om rutiner och att hon vet vad som ska hända, och hon vill gärna göra rätt. Hon kan nog delvis upplevas som lite "lillgammal", förståndig och omhändertagande.
För My har vägen till ett mål alltid varit viktig. Har hon gjort någonting på ett sätt vill hon gärna göra det på samma sätt ett par gånger innan hon vågar sig vidare. Hon blir ofta ledsen och arg när hon inte får som hon vill, men det brukar gå över rätt så fort. Hon tycker inte om buffliga situationer med massa barn, utan vill gärna ha lite ordning och är väldigt pysslig, och andra lite mer strukturerade lekar och sammanhang. Eftersom jag känner henne väl visste jag att hon skulle behöva lite längre tid än "normalt" i den här nya situationen. Vad som är bra med My är att när hon väl är trygg, då är hon det, och då blir det inga problem mer. Det har aldrig varit några problem att lämna hos mormor/farmor och hon är van vid att jag åker till stallet varje dag osv.
Hon är så smart så hon förstår ju situationen rätt bra. Hon vet att Maja är hemma och att någon av oss måste passa henne, så hon undrar ju varför inte hon också kan vara hemma. Vi har försökt att förklara så gott vi kan och försöker framställa dagis i en positiv dager, men det är inte lätt. Hon tycker inte att hon känner personalen (vilket ju är sant) och därför vill hon inte vara ensam med dom. Hon vill gärna vara där, men inte utan mig. "Då är det bättre att vara hemma mamma, vi kan ha samling här" säger hon och klappar mig på axeln.
Nu känner jag mig väldigt villrådig. Vi är ju faktiskt hemma med Maja, så My måste inte gå på dagis. Vi bara tänkte att det skulle bli kul för henne. Som jag känner just nu rent känslomässigt så vill jag bara strunta i alltihop och ta hem henne igen. Hon kan skolas in om ett år tillsammans med Maja istället. Då har hon säkert kommit över en del seperationsångest och också blivit ett år äldre. Hon är trots allt en väldigt liten människa just nu. Men, det kanske är dumt? Jag är ju trots allt övertygad om att hon kommer tycka om dagis när hon väl blir trygg där. Kanske ska man ändå fortsätta. Personalen har kommit med några förslag om bilder som kan göra dagen mer överskådlig för My och hjälpa henne att förstå när mamma/pappa kommer tillbaka osv, och vi kanske kan börja att lämna en timme, och sen utöka tiden när det går bra. Men samtidigt är jag rädd för att hamna på -10 igen men gråt och skrik och ångest varje dag för att hon inte vill vara ensam på dagis.
usch, mitt lilla hjärtegryn...
Några tankar?
//Julia
Innan hon blivit ledsen på dagis pratade hon bara positivt om dagis och det syntes att hon tyckte det var kul. Efter att hon blivit så förtvivlad var det i princip det enda hon kom ihåg; "Jag är ledsen på dagis mamma, varför jag längtar efter dig då" sa hon när dagis kom på tal och började gråta. Hon grät hela vägen ner till dagis (15min promenad) och grät när jag lämnade henne (vilket kändes fullständigt vidrigt). Under dagen var hon väldigt labil och mycket ledsen. Hon fick stark seperationsångest även på hemmaplan, framförallt när det gällde mig. Hon grät och skrek att hon inte ville till dagis och hon var verkligen förtvivlad.
Efter samtal med personalen bestämde vi att vi skulle förlänga inskolningen så nu har jag varit med varje dag i två veckor. Sista dagarna känns det som hon börjat vara sig själv mer och hon har kunnat leka lite mer självständigt (framförallt är det stor skillnad ute och att hon har en bättre kontakt med en i personalen). MEN, jag får inte gå ifrån ens för att gå på toa eller för att lägga Maja utanför i vagnen, för då blir hon fullständigt förtvivlad. Hon gråter och ropar och är så LEDSEN! Det skär i hela mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag tror att jag lyckas väldigt bra med att inte visa henne de känslorna utan försöker visa att jag tror på henne och att hon ska klara av situationen, och jag är supernoga med att vara tydlig och konsekvent. Jag förklarar precis vad jag ska göra (t ex gå ut med Maja) och när jag kommer tillbaka (t ex när samlingen börjar), men det hjälper inte.
My är en liten person med stark integritet. Hon har aldrig varit speciellt lättflirtad och hon har alltid behövt lite längre tid på sig att känna sig trygg i en ny situation. Hon har haft rätt långa perioder då hon varit väldigt blyg/rädd för främmande människor (det har dock släppt mycket nu) och i sina seperationsfaser genom hennes två levnadsår har hon haft stark seperationsångest. Hon har varit tidig med det mesta; fysik och motorik, språk och socialt samspel. Hon är kavat och otroligt social och tycker att det är väldigt roligt att leka, gärna rollekar och sådant, och jag ser att hon tycker att det är roligt på dagis. Hon tycker om rutiner och att hon vet vad som ska hända, och hon vill gärna göra rätt. Hon kan nog delvis upplevas som lite "lillgammal", förståndig och omhändertagande.
För My har vägen till ett mål alltid varit viktig. Har hon gjort någonting på ett sätt vill hon gärna göra det på samma sätt ett par gånger innan hon vågar sig vidare. Hon blir ofta ledsen och arg när hon inte får som hon vill, men det brukar gå över rätt så fort. Hon tycker inte om buffliga situationer med massa barn, utan vill gärna ha lite ordning och är väldigt pysslig, och andra lite mer strukturerade lekar och sammanhang. Eftersom jag känner henne väl visste jag att hon skulle behöva lite längre tid än "normalt" i den här nya situationen. Vad som är bra med My är att när hon väl är trygg, då är hon det, och då blir det inga problem mer. Det har aldrig varit några problem att lämna hos mormor/farmor och hon är van vid att jag åker till stallet varje dag osv.
Hon är så smart så hon förstår ju situationen rätt bra. Hon vet att Maja är hemma och att någon av oss måste passa henne, så hon undrar ju varför inte hon också kan vara hemma. Vi har försökt att förklara så gott vi kan och försöker framställa dagis i en positiv dager, men det är inte lätt. Hon tycker inte att hon känner personalen (vilket ju är sant) och därför vill hon inte vara ensam med dom. Hon vill gärna vara där, men inte utan mig. "Då är det bättre att vara hemma mamma, vi kan ha samling här" säger hon och klappar mig på axeln.
Nu känner jag mig väldigt villrådig. Vi är ju faktiskt hemma med Maja, så My måste inte gå på dagis. Vi bara tänkte att det skulle bli kul för henne. Som jag känner just nu rent känslomässigt så vill jag bara strunta i alltihop och ta hem henne igen. Hon kan skolas in om ett år tillsammans med Maja istället. Då har hon säkert kommit över en del seperationsångest och också blivit ett år äldre. Hon är trots allt en väldigt liten människa just nu. Men, det kanske är dumt? Jag är ju trots allt övertygad om att hon kommer tycka om dagis när hon väl blir trygg där. Kanske ska man ändå fortsätta. Personalen har kommit med några förslag om bilder som kan göra dagen mer överskådlig för My och hjälpa henne att förstå när mamma/pappa kommer tillbaka osv, och vi kanske kan börja att lämna en timme, och sen utöka tiden när det går bra. Men samtidigt är jag rädd för att hamna på -10 igen men gråt och skrik och ångest varje dag för att hon inte vill vara ensam på dagis.
usch, mitt lilla hjärtegryn...
Några tankar?
//Julia