Freyja_bus
Trådstartare
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?
Delvis KL
Vi resonerade inte som så att det vore bra för oss om My var iväg några timmar, utan vi resonerade som så att vi trodde att det skulle vara roligt och utvecklande för henne eftersom hon är så framåt och "tidig" som hon är. Eftersom vi gått mycket på ÖF och My älskat det, och eftersom jag själv är pedagog och vet hur rolig en bra förskola kan vara, så kände vi att vi ville prova det här. Det handlade enbart om 15 timmar/vecka och det trodde vi skulle bli lagom.
Anledningen till att jag startade tråden, och anledningen till att jag kände mig tveksam, är delvis för att jag aldrig tidigare varit i en liknande situation och ville höra om någon annan upplevt något liknande, och delvis för att vi kände oss osäkra inför hur vi skulle tänka. För OSS så är det inga problem att ha henne hemma, tvärtom tycker vi att det är härligt att vi har kunnat vara hemma länge med henne och vi skulle kunna vara hemma tills hon började skolan om det bara fungerade ekonomiskt och det kändes som att hon trivdes med det, för VI trivs med det. Det vi tvekade inför var framförallt det att hon trivdes så väldigt bra på förskolan när vi var med. Det kändes verkligen som att hon tyckte om de andra barnen, alla samlingar, lekar och pyssel som hon fick vara med om där. Därför kändes det så dumt att allt blev så galet, för om hon bara kommer över sin seperationsångest och kan börja känna sig trygg med personalen och i den nya situationen så skulle hon tycka om det, det är vi övertygade om.
Vi har ju egentligen haft en inskolning på en månad totalt (efter de få dagar hon kunde vara utan oss), det måste väl ändå räknas som en lång inskolning? Inte blev det mycket bättre heller. Innan inskolningen var vi dessutom ute och lekte med barnen på förmiddagarna en gång i veckan under flera veckor. Pedagogerna sa att de sällan upplevt något liknande, just det här att det ledsna aldrig gick över. Hon har stark integritet och är svårflirtad av personer hon inte känner.
Mys farmor är specialpedagog och vi är egentligen omgivna av många kunniga pedagoger och psykologer, och alla är eniga om att det rör sig om stark seperationsångest och att det är helt onödigt att utsätta henne för detta i en miljö där hon inte är trygg, när det inte är nödvändigt. Det är bättre att hon får gå igenom den hemma med oss som hon är trygg med och sen kan man börja med dagis igen vid ett senare tillfälle när hon har tagit sig ur den värsta seperationsångestfasen. Det känns helt rätt för oss.
Självklart är det så att min dotter också har en stark vilja, och att det känns jobbigt för henne när hon inte får som hon vill. Men det är inte det det handlar om i den här situationen. Hennes ledsenhet och hennes seperationsångest är en helt äkta känsla och att påstå att hon skulle "fejka" för att hon är trotsig är helt befängt. Hon fejkar ingenting. Hon är ett litet barn med starka, äkta känslor som hon inte kan kontrollera. Hon kämpar så för att göra rätt och för att klara av det hon förstår att vi vill att hon ska klara av, men hon fixar det helt enkelt inte. Självklart tar vi det på allvar och lyssnar på henne, att göra något annat i den här situationen känns avlägset. Sen är det självfallet så att barns reaktioner inte ska avgöra vad som är rätt och fel, och det kan vara en väldigt svår avvägning i bland, men i det här fallet känns det helt fel att strunta i Mys känslor när situationen ändå ser ut som den gör.
Tack för allt stöd och alla tankar!
Delvis KL
Vi resonerade inte som så att det vore bra för oss om My var iväg några timmar, utan vi resonerade som så att vi trodde att det skulle vara roligt och utvecklande för henne eftersom hon är så framåt och "tidig" som hon är. Eftersom vi gått mycket på ÖF och My älskat det, och eftersom jag själv är pedagog och vet hur rolig en bra förskola kan vara, så kände vi att vi ville prova det här. Det handlade enbart om 15 timmar/vecka och det trodde vi skulle bli lagom.
Anledningen till att jag startade tråden, och anledningen till att jag kände mig tveksam, är delvis för att jag aldrig tidigare varit i en liknande situation och ville höra om någon annan upplevt något liknande, och delvis för att vi kände oss osäkra inför hur vi skulle tänka. För OSS så är det inga problem att ha henne hemma, tvärtom tycker vi att det är härligt att vi har kunnat vara hemma länge med henne och vi skulle kunna vara hemma tills hon började skolan om det bara fungerade ekonomiskt och det kändes som att hon trivdes med det, för VI trivs med det. Det vi tvekade inför var framförallt det att hon trivdes så väldigt bra på förskolan när vi var med. Det kändes verkligen som att hon tyckte om de andra barnen, alla samlingar, lekar och pyssel som hon fick vara med om där. Därför kändes det så dumt att allt blev så galet, för om hon bara kommer över sin seperationsångest och kan börja känna sig trygg med personalen och i den nya situationen så skulle hon tycka om det, det är vi övertygade om.
Vi har ju egentligen haft en inskolning på en månad totalt (efter de få dagar hon kunde vara utan oss), det måste väl ändå räknas som en lång inskolning? Inte blev det mycket bättre heller. Innan inskolningen var vi dessutom ute och lekte med barnen på förmiddagarna en gång i veckan under flera veckor. Pedagogerna sa att de sällan upplevt något liknande, just det här att det ledsna aldrig gick över. Hon har stark integritet och är svårflirtad av personer hon inte känner.
Mys farmor är specialpedagog och vi är egentligen omgivna av många kunniga pedagoger och psykologer, och alla är eniga om att det rör sig om stark seperationsångest och att det är helt onödigt att utsätta henne för detta i en miljö där hon inte är trygg, när det inte är nödvändigt. Det är bättre att hon får gå igenom den hemma med oss som hon är trygg med och sen kan man börja med dagis igen vid ett senare tillfälle när hon har tagit sig ur den värsta seperationsångestfasen. Det känns helt rätt för oss.
Självklart är det så att min dotter också har en stark vilja, och att det känns jobbigt för henne när hon inte får som hon vill. Men det är inte det det handlar om i den här situationen. Hennes ledsenhet och hennes seperationsångest är en helt äkta känsla och att påstå att hon skulle "fejka" för att hon är trotsig är helt befängt. Hon fejkar ingenting. Hon är ett litet barn med starka, äkta känslor som hon inte kan kontrollera. Hon kämpar så för att göra rätt och för att klara av det hon förstår att vi vill att hon ska klara av, men hon fixar det helt enkelt inte. Självklart tar vi det på allvar och lyssnar på henne, att göra något annat i den här situationen känns avlägset. Sen är det självfallet så att barns reaktioner inte ska avgöra vad som är rätt och fel, och det kan vara en väldigt svår avvägning i bland, men i det här fallet känns det helt fel att strunta i Mys känslor när situationen ändå ser ut som den gör.
Tack för allt stöd och alla tankar!