Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

TRE inskolningsdagar?!!??
I vår kommun har vi två veckor där vi sakta och försiktigt vänjer barnet vid att mamma el pappa går iväg. De första dagarna bara till personalrummet sen på promenad. Sen får man känna av barnet också.

Kräv mer tid men du har ju möjlighet att vänta lite. Jag tror din dotter kommer att älska förskolsn om inskolningen blir bra.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Det som blev fel var ju de dagarna efter de tre första.
Hon behöver nog få vara hemma ett par månader och sen göra en nystart.
Hoppas det löser sig.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Googla föräldraaktiv inskolning. Det är inte en förkortad variant av den gamla inskolningen. :)
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Det beror ju lite på vilken metod förskolan använder. Jag har varit med om barn som skolats in på tre dagar - och vars förskolevistelse fungerat bra.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Själv har jag svårt att förstå varför man väljer att skola in samtidigt som man skall vara hemma med nytt syskon. Möjligtvis om man bor så att man inte har möjlighet att göra NÅGONTING som är roligt för det äldre syskonet eller träffa några andra människor överhuvudtaget. Idag tycks det finnas någon (enligt mig) övertro på att barn måste träffa utbildade pedagoger och kompisar för att ha kul och utvecklas normalt....... De flesta barn har det faktiskt jättebra hemma hos sina föräldrar och syskon, sen att man som förälder får engagera sig i sina barn är väl inget fel? Vill ni absolut att hon ska gå på dagis och tror att hon får det bättre där måste ni räkna med en inskolningsperiod om minst 2 veckor, helst längre med tanke på att hon vet att du är hemma med ett nytt litet syskon, något som kan vara nog så jobbigt för ett litet barn. TILL SLUT, LYCKA TILL OAVSETT VILKET BESLUT NI FATTAR :laugh:
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Nu ska jag försöka svara alla lite kort.

För det första: lillasyster är ett år och vi har haft my hemma hela tiden. Vi vill gärna ha henne hemma, enda anledningen till att vi ville låta henne gå på förskola var för hennes skull, eftersom vi trodde att hon skulle gilla det. Jag tror fortfarande att hon kommer gilla dagis, men det krävs att hon känner sig helt trygg först. Och frågan är om det är värt att presssa henne när hon visar en så tydlig seperationsångest.

Jag är pedagog själv ochhar naturligtvis funderat i olika banor. Det är verkligen svårt, för samtidigt ser jag ju att hon tycker att det är roligt med dagis, men bara så länge jag är med. Det är som sagt en toppenförskola och jäteduktiga pedagoger så detär ju trist att mista platsen, men det viktigaste är ju att det blir bra för my.

Jag lutar åt att strunta i förskolan. Jag har ändå tyckt att det känns jättemärkligt att vi ska vara hemma men inte hon (jag tror dock inte att hon känt något utanförskap på denna korta tid, det är inget hon uttryckt iaf). Men vi är lite oense här hemma omhur vi ska göra så vi behöver diskutera lite till.

Mino: På vilket sätt skulle jag ha övwranalyserat?

Visslan: jag skulle gärna vara dagmammaeller starta ett föräldrakooperativ,men det nlir problematiskt med lokal... Men man kan ju titta vidare på det.

Ang hur vi har det hemma, såhar vi ett rätt aktivt liv. Vi går till öppna förskolan (kyrkan) två ggr i veckan, hälsar på vänner o släkt med barn och är ute mycket. Sådet sociala behovet blir nog tillfredställt ändå. Det ska dessutom öppna en kommunal öppen förskola i höst, vilket passar mig bättre.

Nej, jag tycker att hon ska varahemma!

Visslan: jag
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

varför då? och till vilket pris? Ts barn har ju redan gått korta dagar.

Varför då? Jo, om barnet inte regelbundet träffar jämnåriga utanför dagis så det kan öva på att bygga jämbördiga relationer så tycker jag att det är lämpligt att barnet går på dagis innan det är 3.5 år. Nu skrev TS senare att barnet har möjlighet att lära sig det sociala spelet på "hemmaplan" och då verkar det inte helt nödvändigt med dagis.

Jag är absolut ingen dagiskramare men en historia här på buke gjorde stort intryck på mig. Någon skrev för ett tag sedan om sin son som hade börjat sent i barnomsorgen och hade haft det svårt med det sociala.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Jag är ytterst tveksam till snabb inskolning, minst 2 veckor är minimum för vad jag tycker är lämpligt.

Med våra tjejer körde vi 2 veckor, första veckan bara en timme eller två, sedan ökade vi, jag gick iväg på rast etc. och det har fungerat utmärkt. Under hela tiden var jag väldigt passiv, fanns bara där som stöd om det mot förmodan skulle strula till sig. De här "fådagarsinskolningarna" med heldagar när föräldrar är närvarande tror jag oftast passar bättre för ännu äldre barn.

Jag hade nog kört på i åtminstone 14 dagar innan jag ansett "slaget förlorat".

Man gör ju precis som man vill men jag tycker ju att det yngre syskonet har lika stor rätt till ensamtid med förälder som det äldre syskonet. Speciellt när det faktiskt bara handlar om 15h/vecka.

Hade jag dock ett äldre barn som bara hatade förskolan även efter en längre och försiktig inskolning (på MINST 14 dagar) så hade ju inte valet varit svårt ifråga om att ändå ha barnet hemma eftersom det så tydligt inte är förskolemoget.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Varför då? Jo, om barnet inte regelbundet träffar jämnåriga utanför dagis så det kan öva på att bygga jämbördiga relationer så tycker jag att det är lämpligt att barnet går på dagis innan det är 3.5 år. Nu skrev TS senare att barnet har möjlighet att lära sig det sociala spelet på "hemmaplan" och då verkar det inte helt nödvändigt med dagis.

Jag är absolut ingen dagiskramare men en historia här på buke gjorde stort intryck på mig. Någon skrev för ett tag sedan om sin son som hade börjat sent i barnomsorgen och hade haft det svårt med det sociala.

Det är ändå inget svar på min fråga, mer än att du blivit rädd efter att ha läst en persons berättelse?

Här har du en berättelse till:
Innan min son var 3 år och 8 månader hade han aldrig varit i någon slags förvaring. Han har haft barnvakt en handfull gånger (mest storasyster) och vi träffar andra barn i hans ålder ett par gånger om året. Han har alltså varit hemma hos oss på heltid med en två år yngre lillebror i hela sitt liv.

För en dryg månad sen började han förskolan 15 timmar i veckan. Nu snackar vi Irland och här finns det inget som heter inskolning. Vi förklarade för honom att föräldrarna inte får vara kvar och att vi kommer och hämtar honom efteråt. Vi gick dit, lämnade honom tillsammans med 13 andra barn i samma storlek, ALLA var glada utom en liten tjej som grät, men hon var väl omhändertagen. Vi har alltså inte haft något problem över huvud taget och en grymt stor skillnad på en 2.5 åring och en 3.5 åring är att den senare har hunnit utveckla en tidsuppfattning och ofta ett större behov av yttre stimulans. Sen i våras ungefär har jag märkt på min son att han velat prata med andra barn typ i affären och så, så det har verkligen varit rätt i tiden att han började nu. Jag är inte ett dugg ledsen att vi har haft honom hemma, även om det kanske gett oss en paus om han startat ett år tidigare för han är ett energiskt och socialt barn.

Freya jag tycker fortfarande likadant som innan. Följ magkänslan och försök igen när hon mognat lite till. Vad är det för motargument din man har (om du vill berätta förstås)
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Alltså inte så mycket motargument, men en tveksamhet till att vi gör rätt om vi avbryter. Mest för att han tror att hon kommer att uppskatta dagis om hon bara blir trygg där. Det tror jag med, men hon kanske inte är redo att vara där utan oss än.

Och för att förtydliga; inskolningen var tre dagar, de gick jättebra. De tre första lämningarna var inga problem men tredje dagen blev hon ledsen på dagis och vi hämtade. Efter det blev hon ledsen dagen efter och sen blev hon ledsen bara hon tänkte på dagis. Vi lämnade henne en dag när hon var ledsen och det var vidrigt, då var hon också mkt ledsen de tre timmar hon var där. Efter det blev hon sjuk och fick ett avbrott på några dagar, och efter det var vi med henne på dagis hela dagarna, och har så varit sen dess (över två veckor). I början grät hon trots att vi var med, men det har succesivt blivit bättre och nu pratar hon enbart positivt om dagis sålänge hon inte ska vara där utan oss. Om vi pratar om att hon ska träna på att vara där en stund medan vi tex åker och handlar eller så, så blir hon jätteledsen.

Vi har varit med båda två, och upplever att det fungerar bäst när jag är med. Hon blir mycket mer pappig på dagis om micke är med, än vad hon blir mammig när jag är med. Vi kan dock inte ens gå ifrån och kissa utan att hon blir superduperledsen. I början av inskolningen var det inga problem efter någon dag eller så, och vi gjorde precis som Sar beskrev. Men efter att hon varit så ledsen där hamnade vi liksom på -10. Nu är vi väl kanske på 0 igen, men om det ska fungera tror jag att man måste ta yttepytte steg, och jag vet inte om det kommer att gå.

Vi tyckte att det var ett bra tillfälle att testa dagis nu eftersom vi var hemma och hade möjlighet att vara med längre än de första dagarna om det skulle behövas, plus att vi då också hade ett annat alternativ om det inte skulle fungera. Den möjligheten kanske vi inte har om ett år. Å andra sidan kanske det inte blir samma problem om ett år, för precis som visslan skriver så har barnet en annan tidsuppfattning då och har utvecvklats mer på alla plan. Vi ville ju enbart göra detta för hennes skull, och nu när det inte fungerar så bra med inskolningen sä känner jag precis som många skriver att hon kan få vara hemma istället. Hon kanske rentav kan känna lite längtan efter det hon tycker har varit skoj på dagis, och det kan ju bli positivt.

Jag tror också att det till viss del kan finnas en övertro till det lilla barnets behov av förskola, men det stämmer inte in på mig och vår familj. Vi är engagerade föräldrar och älskar att umgås med våra barn, och vi tycker att vi har det väldigt bra här hemma =)Just därför har vi ju haft My hemma så länge, och nu ville vi testa det här för att vi trodde att det skulle bli kul för henne.

Tack alla som engagerar sig och bidrar med tankar!

//Julia
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Googla föräldraaktiv inskolning. Det är inte en förkortad variant av den gamla inskolningen. :)

Jag har skolat in barn på två dar och barn som behövt två veckor.
Alla föräldrar har varit delaktiga på ett eller annat sätt.
Här funkade det inte med tre dar helt klart.
Inskolning måste ske helt på barnens villkor.
Vi har dock föräldrar som bara lämnat och gått. Det är deras val, men då får de räkna med att vi ringer tillbaka.

Just nu jobbar jag på fritids. Det är lite lugnare även om vissa sexåringar var lite blygare
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

*KL*

Min snäcka var 1 år vid inskolningen, som var rätt jobbig. Hon ville inte alls, men vi hade inte råd att vara hemma och jag hade fått nytt jobb.
Det tog fyra veckor innan x var nöjd på dagis, därefter inget strul nånsin. Vi var med i två veckor, sedan hade vi jour i två till. Samtidigt skolades en tre månader äldre tjej till, hon var glad på 2 minuter. de är olika, och ni får väl känna efter vad ni tror är bäst. Jag litade och litar fullt ut på att våra pedagoger säger till om det inte funkar eller barnet bör vara hemma. Har man mycket vilja så tar det kanske lite längre tid.
För oss var det ett bra beslut med dagis, och hon litar lättare på andra vuxna idag och har vansinnigt roligt på dagis.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Jag är absolut ingen dagiskramare men en historia här på buke gjorde stort intryck på mig. Någon skrev för ett tag sedan om sin son som hade börjat sent i barnomsorgen och hade haft det svårt med det sociala.

Kan ha varit jag men kanske annan med liknande erfarenhet. Vår äldsta började som 3-åring då lillebror var nästan 1. Vi höll alltså äldsta sonen hemma när vi fick barn 2 trots att vi hade fått dagisplats för vi såg inte nyttan i att han skulle gå när vi ändå var hemma. Men när han var 3 så insåg vi att han inte interagerade med andra barn och var väldigt vuxenorienterad. Han startade 15 timmar och gick så en hel termin och då var han tyst mot barnen på dagis. Han pratade bara med vuxna (utom en period med sin inskolningsfröken som han straffade när hon slutade vara så mycket med honom när han var färdiginskolad, men det gick över såsmåningom). Nu har han startad förskoleklass och blir snart 6. Visst, han är inte den som tar mest plats i en barngrupp och så famtasifull och styrande i lekar som han är hemma är han inte på skolan men han tar sig mer och mer hela tiden, har flera riktigt bra kamrater som han går ensam till (vi bor i en tryggt litet område). Så, även med sen start i barnomsorgen kan det reda sig och trots att han var tyst en termin tycker jag det var värt att få dela tiden hemma med honom i två år och sen båda barnen i tre år (vi delade f-ledigheten så all tid fick ej jag). Rekommenderar fortfarande TS att ha sitt barn hemma.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Men hur ska man som förälder veta hur man ska bete sig då, samtliga pedagoger som jag träffat på säger att man inte ska dra ut på lämnandet.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Inte just lämnandet. Det ska man inte dra ut på. Däremot om det är inskolning så måste man bedöma rätt läge att gå.
Det finns barn som ha separationsångest, men de brukar lugna sig ganska snart.
Gör barnet inte det får man sätta sig med pedagogerna och diskutera vad som kan göras.
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

kl

Efter att ha varit med My på förskolan idag har vi bestämt att vi ska ta ett break. Hur länge vet jag inte ännu, vi ska diskutera mera i morgon efter föräldramötet som vi ändå ska gå på. Det var inte helt lätt att prata i dag när jag hade My som en svans hela tiden.

Vi tänker såhär: För våran del får My gärna vara hemma ett år till om det är det som passar henne bäst. Om hon visar att hon längtar tillbaka till dagis så kan vi testa igen om ett tag, men då ska helst den här fasen med hennes starka separationsångest ha gått över innan dess. Jag kan inte lämna huset utan att hon blir alldeles förtvivlad just nu. Och det hade väl varit en sak om det gått över direkt, men hon är liksom ledsen och "labil" nästan helatiden jag är borta. Stackarn, det måste vara jättejobbigt för henne. Vi försöker att hjälpa henne så gott vi kan. Vi bekräftar hennes känslor, men försöker att inte dröja kvar i dom.

Tack alla som delat med sig av tankar!
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

kl

Efter att ha varit med My på förskolan idag har vi bestämt att vi ska ta ett break. Hur länge vet jag inte ännu, vi ska diskutera mera i morgon efter föräldramötet som vi ändå ska gå på. Det var inte helt lätt att prata i dag när jag hade My som en svans hela tiden.

Vi tänker såhär: För våran del får My gärna vara hemma ett år till om det är det som passar henne bäst. Om hon visar att hon längtar tillbaka till dagis så kan vi testa igen om ett tag, men då ska helst den här fasen med hennes starka separationsångest ha gått över innan dess. Jag kan inte lämna huset utan att hon blir alldeles förtvivlad just nu. Och det hade väl varit en sak om det gått över direkt, men hon är liksom ledsen och "labil" nästan helatiden jag är borta. Stackarn, det måste vara jättejobbigt för henne. Vi försöker att hjälpa henne så gott vi kan. Vi bekräftar hennes känslor, men försöker att inte dröja kvar i dom.

Tack alla som delat med sig av tankar!
Skönt att höra att ni kommit till ett beslut! Och jag tycker det blev ett bra sådant också. Lycka till!!
 
Sv: Jaha, vad gör jag nu (dagisstrul)?

Kl

Angående 3-dagars inskolning är det som någon sa inte en jättekort vanlig inskolning, utan hela upplägget och tanken bakom är annorlunda.

Sen, rent krasst, så är det faktiskt så att det är en viss skillnad på barn som inskolas sent och de som börjar tidigt.
Inskolningen kan bli svårare, de är ofta lite "vilsna" länge och ofta har de svårare med det sociala, att till exempel "komma in" i leken. Sen hur bestående dessa grejer är är naturligtvis olika, en del hittar sin plats fortare, medans andra står lite vid sidan om hela tiden.

I TS fall så är det inget unikt med en sådan reaktion, i stort sett alla har en fas när de på nåt sätt inser att det är allvar, det är här jag ska vara. Man kan aldrig veta om det blir lättare nästa gång, men jag hade nog försökt med väldigt korta stunder på förskolan ett tag. Men det är jag det.. ;)
 

Liknande trådar

Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
35
· Visningar
4 754
Senast: MiaMia
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 499
Senast: Anonymisten
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 095
Senast: malumbub
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 062
Senast: monster1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp