Sv: Jag vill ha en ko, hur ska dom bo?
Vi lider aldrig brist på kalvar, vilket är lite jobbigt ibland!
Här stansas de ut som på ett mekaniskt plåtslageri, har i runda svängar 75-80 inkalvningar per år.
Vi använder inte dikosystemet i någon större utsträckning eftersom vi har en automatisk kalvamma där kalvarna går efter det att de är c:a en vecka gammal. Före det får dom mjölk i napphink i en stor gruppbox. Om vi under den tiden har en lämplig ko att sätta som diko så brukar vi göra det, ibland om det passar får kalvarna gå med henne hela sin mjölkperiod.
Just det där att hitta lämpliga kandidater är ju inte alltid så lätt, men majoriteten av våra kor tar gärna sig an några kalvar med glatt hjärta. Man ser ju ofta vilken relation de har till sin egen kalv och hur orolig de är för "främmande föremål" runt detta. Har de låg tolerans så kan det vara svårt att introducera andra kalvar, annars brukar det funka fint. Vi brukar hålla oss i närheten de första 5-10 min. under den tiden så ser man åt vilket håll relationen verkar dra. Tyvärr så finns det ju kor som inte drar sig för att försöka döda andra kalvar, vi har t.o.m. haft en som gav sig på egna, inte roligt!
Hon blev inte långlivad i besättningen. Tydligen blev det någon form av psykos iom. kalvningen för hon var jättesnäll annars.
För en herrans massa år sedan hade vi en underbar ko, min älskling genom tiderna,
, redan som ung kviga var hon mammig av sig och älskade alla kalvar. Det var ett
-la problem när hon fick egna kalvar vid separationen och kalvade någon i sinkogruppen när hon gick sin, så stal hon kalven ögonaböj.
Alla kalvar drogs som en magnet till henne, hon var supermamman personifierad!
Tyvärr så blev hon på äldre dagar trespent och efter ytterligare en tid tvåspent, vilket ju normalt resulterar i slakt. Men Barbro hade ett par år framför sig som diko, då det aldrig var några problem med att fylla på med kalvar. Det var nog den bästa perioden i hennes liv, hon älskade att vara mamma på heltid!
Kicki
