Jag kommer aldrig bli som ni

En sak som jag har hört om autism är att många som har det har mera känsla om rätt och fel motför andra. Men det stämmer ju inte för ALLA utan det finns personer med autism som ljuger mer än alla andra och som inte verkar ha NÅN känsla om rätt och fel ALLS. Men iallafall många är så och det stämmer nog för mig iallafall. Och då kanske endel tror att det är en bra sak men det är det INTE för mig iallafall.
Utan dethär är bara NÅGRA av dom neggativa sakerna som är för det:
Jag tar jätte personligt om andra tillexempel ljuger och är falska
Jag kan inte bara tänka att endel gör elaka saker utan jag vill fatta VARFÖR och många bara skiter i det
Väldigt ofta så KAN jag inte ljuga även ifall jag skulle vilja
Jag blir jätte frusterad ifall nån tror att jag ljuger för jag fattar inte ens varför jag skulle det
Jag kan inte bara släppa när andra är falska utan jag vill veta VARFÖR
Jag får panik ifall jag vet att nånting är mitt fel eller att jag är rädd för det
Det är bara endel av allt så jag skulle kunna skriva mycket mera men jag orkar inte det. Men ja det kanske låter som en liten sak men det är bara EN andledning att jag aldrig kommer passa in och jag kommer aldrig ha nåt okej liv. För domflesta är inte som mig eller rättaresagt så är det ju mig det är fel på. Så JAG är inte som domflesta andra. Och jag fattar inte domflesta andra och dom fattar inte mig och då är jag fast i att vara ensam och utan för föralltid.

 

[Tonto]

Det är såklart väldigt olika för alla, men jag har haft väldigt många av dom problemen du beskriver, jag har också autism, och för mig har det blivit enklare och bättre med åldern - men alla är som sagt olika och vi är inte samma person, jag tänkte bara att jag skulle skriva lite om min upplevelse och hoppas att det är okej.

Även om det inte är någon stor tröst när man mår skit här och nu.

Jag hoppas såklart att det blir bättre för dig, men fattar verkligen att det känns som att det inte kommer att bli så.

 

[Rosett]

Känner igen mig i det mesta du beskriver. Har också autism. Känner mig utanför, som om alla andra är normala och jag är i min egna lilla bubbla och vet inte hur jag ska ta mig ur den och bli normal.

 

[Rosett]

Lägger till: När jag var i tonåren/ung vuxen så blev jag väldigt besviken när folk var falska eller blev arga på mig när jag inte ens gjort nåt fel. Lärde mig att man inte kan lita på nån. Fast nu som vuxen förstår jag att det finns bra människor, är bara så himla svårt att hitta dem.

 

[sorbifolia]

Jag har samma erfarenhet som @Tonto, att det kan ändra sig väldigt mycket med åren hur man är och hur man fungerar i umgänge med andra människor.

För mig så började det bli bättre och enklare när jag var kring din ålder @EmmaFilippa , och även om jag fortfarande i dag kan känna mig utanför/annorlunda i vissa samanhang, så gäller det kanske max 10-20% av tiden, mot när jag var yngre så kunde det vara 80-100%.

Det där med en stark känsla för rättvisa känner jag igen och jag håller med om att det kan vara både bra och dåligt. Men det är nog också en av sakerna som har blivit mindre starkt hos mig med åren. Jag funderar på om det är pga jag lärt mig inse/acceptera att livet ÄR orättvist, och kommer alltid vara det. Om jag tänker att det är så naturen fungerar så känns det i alla fall för mig lite enklare att acceptera orättvisor i överlag.

Förstår dock väldigt väl vad du menar med att du vill veta varför folk gör si och så, och att det är svårt att inte få någon förklaring på det. Jag vet inte om det är så för dig, men jag tycker det kan hjälpa lite att försöka resonnera/gissa om varför, och gärna diskutera det med andra vad de tror. För jag tycker också det är en otillräcklig förklaring att vissa bara ÄR elaka (t.ex.). Men det som jag tror är att de i så fall blivit elaka pga dåliga erfarenheter som de själv haft. Så att det har normalt inte att göra alls med den som dom är elaka emot. Gav det någon mening?

 

[skiesabove]

Jag känner mig utanför i sammanhang som är fulla av "normalisar", där deras kultur blir dominant. Snack om dokusåpor, skvaller, skryt, små gliringar mot varandra, tomt jäkla babbel.

Men i sammanhang med "intellektuella", hippies, nördar av alla slag, djupt empatiska människor, folk som är "speciella" och andra autister så känner jag gemenskap.

Jag har alltid sökt mig till "utkanterna" just av den anledningen. Provat bo i hippiekollektiv, dumpsterdykt, squattat i Paris, liftat, fattig-backpackat, gått flummiga kurser, varit stammis på en rockbar med mera.

Vuxenlivet har sina svårigheter men fördelen är att du får möjlighet att välja dina egna sammanhang. Skolan kan vara ett jäkla helvete när man är den enda som är "annorlunda", men redan på gymnasiet upplevde jag att det lättade eftersom man väljer inriktning. Hade jag inte valt natur hade jag valt estet, istället skräddarsydde jag mitt program så jag hade estetiska ämnen på alla valbara poäng.

Varje år som går får du mer frihet Emma, även om det inte känns så just nu. Jag läste ditt förra inlägg om den nattsvarta ångesten och kände igen mig så hårt, det går inte att förklara för den som inte upplevt den känslointensiteten. Men nu när jag är 36, så har jag sluppit såna anfall i typ ett decennium. Det blir bättre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga annat än att även om du är ensam just NU, så är du inte ensam i världen. Världen är full av folk som är precis som du, till och med hela grejen med det dubbla att sitta i rullstol och vara autistisk.

Jag har hittat flest autister att prata med på Reddit och Discord.

Här är några reddits för oss:

https://www.reddit.com/r/AutismInWo...&utm_name=androidcss&utm_term=1&utm_content=1

https://www.reddit.com/r/AutisticAd...&utm_name=androidcss&utm_term=1&utm_content=1

 

[LiviaFilippa]

Det är såklart väldigt olika för alla, men jag har haft väldigt många av dom problemen du beskriver, jag har också autism, och för mig har det blivit enklare och bättre med åldern - men alla är som sagt olika och vi är inte samma person, jag tänkte bara att jag skulle skriva lite om min upplevelse och hoppas att det är okej.

Även om det inte är någon stor tröst när man mår skit här och nu.

Jag hoppas såklart att det blir bättre för dig, men fattar verkligen att det känns som att det inte kommer att bli så.

Hur har det blivit enklare om det går att förklara? Alltså tillexempel om du inte bryr dig likamycket eller om du mera som bara acsepterar utan att veta varför eller så?

 

[LiviaFilippa]

Känner igen mig i det mesta du beskriver. Har också autism. Känner mig utanför, som om alla andra är normala och jag är i min egna lilla bubbla och vet inte hur jag ska ta mig ur den och bli normal.

Ja sådär som att jag är i en bubbla känner jag också. Och att alla utan för bubblan har som ett hemligt språk på nåt sätt som jag inte fattar men jag bara märker att dom har det och att jag inte passar in.

 

[LiviaFilippa]

Lägger till: När jag var i tonåren/ung vuxen så blev jag väldigt besviken när folk var falska eller blev arga på mig när jag inte ens gjort nåt fel. Lärde mig att man inte kan lita på nån. Fast nu som vuxen förstår jag att det finns bra människor, är bara så himla svårt att hitta dem.

Ja jag vet också att det FINNS bra personer. Men det är o möjligt att veta vilka det är och man kan aldrig lita på att nån ÄR påriktigt som den verkar.

 

[LiviaFilippa]

Jag har samma erfarenhet som @Tonto, att det kan ändra sig väldigt mycket med åren hur man är och hur man fungerar i umgänge med andra människor.

För mig så började det bli bättre och enklare när jag var kring din ålder @EmmaFilippa , och även om jag fortfarande i dag kan känna mig utanför/annorlunda i vissa samanhang, så gäller det kanske max 10-20% av tiden, mot när jag var yngre så kunde det vara 80-100%.

Det där med en stark känsla för rättvisa känner jag igen och jag håller med om att det kan vara både bra och dåligt. Men det är nog också en av sakerna som har blivit mindre starkt hos mig med åren. Jag funderar på om det är pga jag lärt mig inse/acceptera att livet ÄR orättvist, och kommer alltid vara det. Om jag tänker att det är så naturen fungerar så känns det i alla fall för mig lite enklare att acceptera orättvisor i överlag.

Förstår dock väldigt väl vad du menar med att du vill veta varför folk gör si och så, och att det är svårt att inte få någon förklaring på det. Jag vet inte om det är så för dig, men jag tycker det kan hjälpa lite att försöka resonnera/gissa om varför, och gärna diskutera det med andra vad de tror. För jag tycker också det är en otillräcklig förklaring att vissa bara ÄR elaka (t.ex.). Men det som jag tror är att de i så fall blivit elaka pga dåliga erfarenheter som de själv haft. Så att det har normalt inte att göra alls med den som dom är elaka emot. Gav det någon mening?

Jag tycker bara att det låter så knäppt att det ungefär är en tröst att man kanske bryr sig mindre om ifall saker är rätt visa och sånt med åldern. Alltså som att det är possitivt att man har mindre känsla om det och att det är neggativt att bry sig mycket om vad som är rätt och fel och så. Jag vet inte om jag kan förklara så bra hur jag menar men jag bara tycker att det känns jätte bakofram på nåt sätt. Utan det borde ju vara att alla ville ha MER känsla om rätt och fel inte MINDRE eller?
Och nej för mig så hjälper det inte att bara gissa och hitta på andledningar till varför vissa är elaka för man vet ju ändå inte utan det är bara hur man gissar. Och jag tycker inte att det hjälper att tänka att nån som är elak kanske har dåliga erfaren heter så är den så därför för det är ju ingen ursäkt tycker jag iallafall. Så om man tänker så är det bara som att bort förklara tycker jag och för minska att den är elak. Typ som att det är synd om den som är taskig.

 

[skiesabove]

Ja jag vet också att det FINNS bra personer. Men det är o möjligt att veta vilka det är och man kan aldrig lita på att nån ÄR påriktigt som den verkar.

Japp, så är det. Så är verkligheten. Det går inte att göra något åt.

En del är elaka och onda rakt igenom. En del tror att dom är snälla men beter sig elakt. En del (dom flesta tror jag) försöker vara snälla men råkar göra elaka saker ibland, men förhoppningsvis lär dom sig mer varje år om hur man ska vara snäll på riktigt.

Sån är människan.

 

[LiviaFilippa]

Jag känner mig utanför i sammanhang som är fulla av "normalisar", där deras kultur blir dominant. Snack om dokusåpor, skvaller, skryt, små gliringar mot varandra, tomt jäkla babbel.

Men i sammanhang med "intellektuella", hippies, nördar av alla slag, djupt empatiska människor, folk som är "speciella" och andra autister så känner jag gemenskap.

Jag har alltid sökt mig till "utkanterna" just av den anledningen. Provat bo i hippiekollektiv, dumpsterdykt, squattat i Paris, liftat, fattig-backpackat, gått flummiga kurser, varit stammis på en rockbar med mera.

Vuxenlivet har sina svårigheter men fördelen är att du får möjlighet att välja dina egna sammanhang. Skolan kan vara ett jäkla helvete när man är den enda som är "annorlunda", men redan på gymnasiet upplevde jag att det lättade eftersom man väljer inriktning. Hade jag inte valt natur hade jag valt estet, istället skräddarsydde jag mitt program så jag hade estetiska ämnen på alla valbara poäng.

Varje år som går får du mer frihet Emma, även om det inte känns så just nu. Jag läste ditt förra inlägg om den nattsvarta ångesten och kände igen mig så hårt, det går inte att förklara för den som inte upplevt den känslointensiteten. Men nu när jag är 36, så har jag sluppit såna anfall i typ ett decennium. Det blir bättre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga annat än att även om du är ensam just NU, så är du inte ensam i världen. Världen är full av folk som är precis som du, till och med hela grejen med det dubbla att sitta i rullstol och vara autistisk.

Jag har hittat flest autister att prata med på Reddit och Discord.

Här är några reddits för oss:

https://www.reddit.com/r/AutismInWo...&utm_name=androidcss&utm_term=1&utm_content=1

https://www.reddit.com/r/AutisticAd...&utm_name=androidcss&utm_term=1&utm_content=1

Det är såklart jätte bra för dig att du har hittat samman hang som passar för dig och så! Och att du vet vilka personer du trivs med och allt sånt. Så jag menar inte att det är nåt fel utan det är ju jätte bra!
Men bara att jag VILL INTE bara um gås med andra som är konstiga eller hur jag ska förklara. Alltså jag menar inte konstiga som nåt neggativt men tillexempel dom som har autism eller som du skrev om hippies och sånt. Och jag vill inte ha annor lunda samman hang som allt detdär du skrev. Inte för det är nåt fel med det men JAG vill bara vara normal. Alltså jag vill ha ett normalt liv ha normala vänner göra normala saker vara normal. Jag vill bara passa in som allaandra men det går inte pågrund av att jag har autism så jag kommer aldrig lära mig att vara som alla andra och jag kommer aldrig passa in i normala samman hang.

 

[skiesabove]

Det är såklart jätte bra för dig att du har hittat samman hang som passar för dig och så! Och att du vet vilka personer du trivs med och allt sånt. Så jag menar inte att det är nåt fel utan det är ju jätte bra!
Men bara att jag VILL INTE bara um gås med andra som är konstiga eller hur jag ska förklara. Alltså jag menar inte konstiga som nåt neggativt men tillexempel dom som har autism eller som du skrev om hippies och sånt. Och jag vill inte ha annor lunda samman hang som allt detdär du skrev. Inte för det är nåt fel med det men JAG vill bara vara normal. Alltså jag vill ha ett normalt liv ha normala vänner göra normala saker vara normal. Jag vill bara passa in som allaandra men det går inte pågrund av att jag har autism så jag kommer aldrig lära mig att vara som alla andra och jag kommer aldrig passa in i normala samman hang.

Jag förstår vad du säger, det är en del av sorgecykeln, där sista steget är acceptans, och där är du ju inte än.

Jag tycker det är bra att du skriver om det och formulerar dina tankar.

 

[sorbifolia]

Jag förstår vad du säger, det är en del av sorgecykeln, där sista steget är acceptans, och där är du ju inte än.

Jag tycker det är bra att du skriver om det och formulerar dina tankar.

Måste bara kommentera det här, för jag håller inte med om det som du insinuerar - att @EmmaFilippa ska behöva acceptera att "inte passa in" i "normala" samanhang.

Om man känner att man VILL vara mera "normal" så går det visst att ha det som sitt mål och jobba på att kunna umgås och fungera bra tillsammans med neurotypiska människor. Det har funkat jättebra för mig och många andra autister, att bli mera trygg och avslappnad och känna att man kan passa in (i alla fall någorlunda) med alla slags personer. De flesta autister som jag känner bor inte i hippiekollektiv eller håller sig i "utkanterna" utan de har vanliga jobb och vanliga familjer och vänner.

 

[skiesabove]

Måste bara kommentera det här, för jag håller inte med om det som du insinuerar - att @EmmaFilippa ska behöva acceptera att "inte passa in" i "normala" samanhang.

Om man känner att man VILL vara mera "normal" så går det visst att ha det som sitt mål och jobba på att kunna umgås och fungera bra tillsammans med neurotypiska människor. Det har funkat jättebra för mig och många andra autister, att bli mera trygg och avslappnad och känna att man kan passa in (i alla fall någorlunda) med alla slags personer. De flesta autister som jag känner bor inte i hippiekollektiv eller håller sig i "utkanterna" utan de har vanliga jobb och vanliga familjer och vänner.

Jag tänker att det beror på vad man menar med "normal".

Om vi pratar om saker som begränsar en i livet, så visst.

Men även om man är en "fullt ut socialt tränad autist" med minimala stödbehov så kommer man ändå vara annorlunda än neuromajoriteten, och på ett sätt som jag inte anser är negativt utan positivt.

Nu som "fullt vuxen" har jag också ett "helt normalt liv" men jag kommer aldrig ha samma sociala kultur som mina grannar i neuromajoriteten - och jag vill inte det heller. Jag har en annan social kultur och den nivå av umgänge som jag vill ha, med de som delar den med mig.

Nästan en helt egen tråd det här för övrigt, om neurodiversitet och diversitet i mänskliga sociala kulturer.

 

[LiviaFilippa]

Japp, så är det. Så är verkligheten. Det går inte att göra något åt.

En del är elaka och onda rakt igenom. En del tror att dom är snälla men beter sig elakt. En del (dom flesta tror jag) försöker vara snälla men råkar göra elaka saker ibland, men förhoppningsvis lär dom sig mer varje år om hur man ska vara snäll på riktigt.

Sån är människan.

Nej jag vet att det inte går att göra nånting åt och det är en av andledningarna att jag hatar hur världen är. Och jag KAN INTE bara acseptera att endel bara är rakt genom elaka och att dom vill vara det. Utan det är en såndär sak som jag bara inte kan släppa bara.

 

[sorbifolia]

Jag tycker bara att det låter så knäppt att det ungefär är en tröst att man kanske bryr sig mindre om ifall saker är rätt visa och sånt med åldern. Alltså som att det är possitivt att man har mindre känsla om det och att det är neggativt att bry sig mycket om vad som är rätt och fel och så. Jag vet inte om jag kan förklara så bra hur jag menar men jag bara tycker att det känns jätte bakofram på nåt sätt. Utan det borde ju vara att alla ville ha MER känsla om rätt och fel inte MINDRE eller?
Och nej för mig så hjälper det inte att bara gissa och hitta på andledningar till varför vissa är elaka för man vet ju ändå inte utan det är bara hur man gissar. Och jag tycker inte att det hjälper att tänka att nån som är elak kanske har dåliga erfaren heter så är den så därför för det är ju ingen ursäkt tycker jag iallafall. Så om man tänker så är det bara som att bort förklara tycker jag och för minska att den är elak. Typ som att det är synd om den som är taskig.

Jag förstår hur du menar. Och med det att de som är elaka är det på grund av hur deras liv varit innan, så menade jag mest att det kan vara bra att ha i åtanke för att slippa ta det personligt när man råkar komma "i vägen" för deras elakheter. Men det är såklart jättefel av dom att bete sig så oavsett!

Det där med att man bryr sig mindre om rättvisa så håller jag helt med att idealiskt sett så borde alla bry sig mera om det och inte mindre. Och jag hoppas så klart att världen kommer bli mera rättvis än vad den är nu, och att vi alla försöker påverka som bäst vi kan i den riktningen. Men jag tror det är lite som vi pratat om förut, att det är så ENORMT mycket orättvisa i världen, så man kan liksom inte ta in allting för då skulle man nästan inte orka leva ens.... För det finns INGA naturlagar som gör så någonting blir "rättvist", och inte tillräckligt många mänskliga lagar som kan väga upp för det. Så jag tror att vi (var och en) måste försöka fokusera på småsaker som vi själv kan göra för andra människor, och (även om det kan vara svårt och kännas fel) försöka låta bli med att tänka för mycket på saker som vi inte kan påverka. Som en överlevnadsstrategi, men även för att om alla gör sitt bästa, även om det bara är små saker, så kommer vi gå i rätt riktning.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår vad du säger, det är en del av sorgecykeln, där sista steget är acceptans, och där är du ju inte än.

Jag tycker det är bra att du skriver om det och formulerar dina tankar.

Jag vill inte bara acseptera att jag är konstig och jag kommer alltid vara konstig och jag kommer aldrig passa in och jag kommer bara kunna passa in med andra som är konstiga.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår hur du menar. Och med det att de som är elaka är det på grund av hur deras liv varit innan, så menade jag mest att det kan vara bra att ha i åtanke för att slippa ta det personligt när man råkar komma "i vägen" för deras elakheter. Men det är såklart jättefel av dom att bete sig så oavsett!

Det där med att man bryr sig mindre om rättvisa så håller jag helt med att idealiskt sett så borde alla bry sig mera om det och inte mindre. Och jag hoppas så klart att världen kommer bli mera rättvis än vad den är nu, och att vi alla försöker påverka som bäst vi kan i den riktningen. Men jag tror det är lite som vi pratat om förut, att det är så ENORMT mycket orättvisa i världen, så man kan liksom inte ta in allting för då skulle man nästan inte orka leva ens.... För det finns INGA naturlagar som gör så någonting blir "rättvist", och inte tillräckligt många mänskliga lagar som kan väga upp för det. Så jag tror att vi (var och en) måste försöka fokusera på småsaker som vi själv kan göra för andra människor, och (även om det kan vara svårt och kännas fel) försöka låta bli med att tänka för mycket på saker som vi inte kan påverka. Som en överlevnadsstrategi, men även för att om alla gör sitt bästa, även om det bara är små saker, så kommer vi gå i rätt riktning.

Om nån är elak mot mig så kommer jag ju ta det personligt o avsett om den har varit med om dåliga saker i sitt liv. Plus så är det inte ens nånting jag kan VETA om nånannan utan det är bara att hitta på bort förklaringar för den personen.
Och nej jag vet att man inte orkar leva om man tar in allt för det är ju det som är för mig. Men jag VILL INTE bara stänga av allt och sluta bry mig och vara lika falsk och ego istisk som många är. Även ifall det skulle vara skönare FÖRMIG om jag kunde det så VILL jag inte bara sluta bry mig såmycket och bara acseptera att mycket är skit och världen är jävligt orätt vis och att man bara ska acseptera all skit.

 

[monster1]

Jag är ju neurotypisk men har ändå varit mobbad och levt med känslan att jag är en märklig och obegriplig figur. Jag tycker nog att den svåraste fasen i livet var där i tonåren mellan 13 och 19. Sen började jag hitta min egen grupp människor eller kanske man ska säga typ. Det vill säga individerna har varierat men de har gemensamma drag som jag trivs med. Människor blir också mer accepterande och vettigare när de blir äldre (ja de flesta inte alla). Man inser att det inte är så viktigt att vara precis som alla andra eftersom ingen är precis som alla andra. Vi är alla knäppskallar när man lär känna oss. Ålder och mognad gör en ödmjukare man inser att man vet ganska lite om hur andra har det och att det finns massor bakom ytan på den där människan som man inte vet något om.

Så det kommer att bli bättre. Den perioden du just passerat igenom är en av de jobbigaste i livet redan utan alla saker du drabbats av och en neuropsykiatrisk diagnos.

Som vuxen har man också mycket större möjligheter att själv välja vilka man vill umgås med, man har mer makt över sitt eget liv. Det är en stor frihet och underlättar i livet. Som barn och ungdom blir man ju ofta i hopföst med andra och dessutom släpas med på en massa saker man kanske inte alls uppskattar. Jag är 45 och tycker nog jag lever mitt bästa liv nu (vilket inte betyder att man måste vänta tills dess).