Prestationsspöket vaknade till liv igen på senaste ridlektionen. Jag fick ägna större delen av ridlektionen (och även efteråt) till att brottas mot tankar på min egen prestation.
Jag kan inte rida längre, inte alls som förut. Jag har helt tappat känslan. Förut hade jag en uppfattning om att jag ändå kunde bli uppslängd på i stort sett vilken häst som helst och göra hyfsat ifrån mig, men den kunskapen har helt försvunnit. Och att jag inte längre klarar av att utföra det som jag ändå har en bild av att jag borde kunna, gör att jag tappar ridförtroendet och bara känner mig dålig.
(DET är visserligen i grund och botten bara feljusterade förväntningar. Om jag inte förväntar mig att jag ska prestera något särskilt, så blir jag ju heller inte besviken... )
Jag satt under en stor del av lektionen och brottades med tankar på om jag skulle sluta i gruppen. På den här ridskolan är nivåindelningarna i grupperna dom mest strikta jag har upplevt på en ridskola, och det känns som att jag egentligen borde rida i en nivå lägre, för för mig tar det mycket längre tid av lektionen att få hästen att gå i rätt form än det gör för dom andra. Och ridläraren var ju först lite tveksam till om jag skulle få rida kvar i gruppen, men sen godkände hon mig trots allt. Under senaste ridlektionen fick jag en känsla av att jag får rida kvar bara för att jag sitter bra, ger snygga och korrekta hjälper för de olika rörelserna/övningarna, och inte är ivägen, men att jag egentligen är på för låg nivå.
(Men jag måste försöka komma ihåg att DET är ju bara min egen känsla, och jag har ju ingen som helst aning om hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.)
Jag måste även påminna mig om att orsaken till att jag rider nu är för motionens skull. Jag måste, MÅSTE, lära mig stänga av alla mina tankar på utveckling och prestation. Det är ju det som har stjälpt mitt intresse tidigare – att jag har velat uppnå en utveckling som jag inte har känt att jag uppnått, och då bara blivit frustrerad. Som ren motion så är ju en timmes kämpande på en hästrygg bra, bara jag rör på mig.
Jag fick rida en av de nyare hästar som har kommit under tiden jag hade uppehåll från ridskolan, och som jag alltså aldrig har suttit på. En stor snygg kille, mörkbrun med vita stickelhår och vita tecken, med det korta och koncisa namnet W. Snäll att pyssla med och rörde sig helst inte ur fläcken när jag skulle rida. Jag drev allt jag hade men det hände absolut ingenting – ingen respons alls. Jag konstaterade mest att jag helt enkelt måste vara farbror Melker – helt utan det rätta knycket. Jag saknar uppenbarligen något grundläggande när det gäller att väcka liv i hästar utan motor. Jag har sett andra rida hästen, och då har han visserligen sett lite tungjobbad ut, men gått bra. Ridläraren försökte till och med ta in mig på en volt för att ge mig en stunds privat guidning, men jag drev och drev och drev och det hände inget. Ingen motor på. Vi rörde oss väääääldigt långsamt hela lektionen.
Det är nånting med energi, bestämdhet och jäklaranamma som behövs hos ryttaren för att få den där hästtypen att gå, men som jag helt saknar.
Så jag kände mig mest dålig.
Jag kan inte rida längre, inte alls som förut. Jag har helt tappat känslan. Förut hade jag en uppfattning om att jag ändå kunde bli uppslängd på i stort sett vilken häst som helst och göra hyfsat ifrån mig, men den kunskapen har helt försvunnit. Och att jag inte längre klarar av att utföra det som jag ändå har en bild av att jag borde kunna, gör att jag tappar ridförtroendet och bara känner mig dålig.
(DET är visserligen i grund och botten bara feljusterade förväntningar. Om jag inte förväntar mig att jag ska prestera något särskilt, så blir jag ju heller inte besviken... )
Jag satt under en stor del av lektionen och brottades med tankar på om jag skulle sluta i gruppen. På den här ridskolan är nivåindelningarna i grupperna dom mest strikta jag har upplevt på en ridskola, och det känns som att jag egentligen borde rida i en nivå lägre, för för mig tar det mycket längre tid av lektionen att få hästen att gå i rätt form än det gör för dom andra. Och ridläraren var ju först lite tveksam till om jag skulle få rida kvar i gruppen, men sen godkände hon mig trots allt. Under senaste ridlektionen fick jag en känsla av att jag får rida kvar bara för att jag sitter bra, ger snygga och korrekta hjälper för de olika rörelserna/övningarna, och inte är ivägen, men att jag egentligen är på för låg nivå.
(Men jag måste försöka komma ihåg att DET är ju bara min egen känsla, och jag har ju ingen som helst aning om hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.)
Jag måste även påminna mig om att orsaken till att jag rider nu är för motionens skull. Jag måste, MÅSTE, lära mig stänga av alla mina tankar på utveckling och prestation. Det är ju det som har stjälpt mitt intresse tidigare – att jag har velat uppnå en utveckling som jag inte har känt att jag uppnått, och då bara blivit frustrerad. Som ren motion så är ju en timmes kämpande på en hästrygg bra, bara jag rör på mig.
Jag fick rida en av de nyare hästar som har kommit under tiden jag hade uppehåll från ridskolan, och som jag alltså aldrig har suttit på. En stor snygg kille, mörkbrun med vita stickelhår och vita tecken, med det korta och koncisa namnet W. Snäll att pyssla med och rörde sig helst inte ur fläcken när jag skulle rida. Jag drev allt jag hade men det hände absolut ingenting – ingen respons alls. Jag konstaterade mest att jag helt enkelt måste vara farbror Melker – helt utan det rätta knycket. Jag saknar uppenbarligen något grundläggande när det gäller att väcka liv i hästar utan motor. Jag har sett andra rida hästen, och då har han visserligen sett lite tungjobbad ut, men gått bra. Ridläraren försökte till och med ta in mig på en volt för att ge mig en stunds privat guidning, men jag drev och drev och drev och det hände inget. Ingen motor på. Vi rörde oss väääääldigt långsamt hela lektionen.
Det är nånting med energi, bestämdhet och jäklaranamma som behövs hos ryttaren för att få den där hästtypen att gå, men som jag helt saknar.
Så jag kände mig mest dålig.
