Omorfia
Trådstartare
I april i år sålde jag min häst. Nånting som jag absolut aldrig skulle göra...men gjorde ändå Varje dag tänker jag på henne och en röst skriker "NEEEEJ!!!" inuti mig. Jag fattar verkligen inte vad jag höll på med... Skulle börja plugga på annan ort där studiemedel inte ingick så det blev banklån och det var bara att konstatera att varken pengar eller tid skulle räcka till. Men va fan.....jag vet inte, kanske hade det funkat...kanske inte, eller förmodligen inte....
Med facit i hand vet jag att jag är pank som en kyrkråtta så jag vet att jag inte hade haft råd... Men ändå....jag kan inte sluta tänka på henne och att det var det största misstag jag nånsin gjort. Att sälja. Sån ångest....hela min kropp skriker, mitt hjärta värker... Hon var(är) ju mitt allt, och nu är hon inte längre min
Jag som haft henne sedan hon var bebis. Hon var så underbar att rida och så himla snäll och go i alla lägen. Vi kunde kommit riktigt långt tillsammans....om jag bara inte valt ett "liv" i stället för stallet...
Jag tänker på henne varje dag och varje dag gör det så himla ont. Hur dum får man egentligen bli?? Ska jag verkligen känna så här hela mitt liv??
Med facit i hand vet jag att jag är pank som en kyrkråtta så jag vet att jag inte hade haft råd... Men ändå....jag kan inte sluta tänka på henne och att det var det största misstag jag nånsin gjort. Att sälja. Sån ångest....hela min kropp skriker, mitt hjärta värker... Hon var(är) ju mitt allt, och nu är hon inte längre min
Jag som haft henne sedan hon var bebis. Hon var så underbar att rida och så himla snäll och go i alla lägen. Vi kunde kommit riktigt långt tillsammans....om jag bara inte valt ett "liv" i stället för stallet...
Jag tänker på henne varje dag och varje dag gör det så himla ont. Hur dum får man egentligen bli?? Ska jag verkligen känna så här hela mitt liv??