Jag har blivit rädd!

[Mysaan]

Första ska jag förklara hur allt gick till.

Förra söndagen tog jag och stallkompisen en ridtur ihop. Båda hästarna gick lugnt och avslappnat och vi skritta på lång tygel och satt och prata.
Helt plötsligt ger sig båda våra hästar av i vild panik ingen av oss hinner fatta vad som händer. Jag hinner bara uppfatta att jag försöker få stopp på min häst innan jag med ett rejält brak åker i backen baklänges. Hade ingen chans att få balansen tillbaks då jag pga sjukdom är lite obalanserad ändå.
Jag slog mig ganska illa och fick ont i bröstkorgen, bröstryggen, hela vänster sida av ryggen och hela vänster ben. Dessutom fick jag nog en ganska schysst smäll i skallen. Hade svårt att ta mig upp och ena benet ligger lite skumt i vinkel men är inte brutet.

Kompisen får stopp på sin häst vilket gör att min häst kommer tillbaks så kompisen fångar honom.

Hur som helst så fattar vi att det är cyklisten som kom bakom oss som skrämt hästarna. Men hästarna lugnar sig och vi sitter upp och fortsätter ridentur trots att jag har svårt att djupandas. Vi hade ju ändå halva rundan kvar och jag tyckte att jag lika gärna kunde rida hem som att gå hem vilket hade varit jobbigare.

Sedan åkte vi iväg på semester några dagar och när vi kom hem har vi haft mycket att göra. Men så i dag så var det då dags att sitta upp igen och rida. Skulle hålla mig på ängen som är inhägnad för att dressyrrida lite.

Direkt jag kommer upp på hästryggen känner jag att jag är superspänd. När hästen sedan som givetvis är pigg och glad börjar takta lite (vilket han ofta gör) så får jag fullständig panik och kortar tyglarna tokkorta och börjar gråta. 2 minuter senare är vi tillbaks i stallet för jag var totalt livrädd.

Så hur kommer jag över detta? Är det ens någon ide att försöka? Jag har nu suttit och gråtit i 2 timmar för att jag var rädd och för att den enda utväg jag ser är att sälja. Men nu ber jag er kloka Bukare om råd och tips på hur jag ska komma igenom detta.
Älskar hästar och pyssel och står gärna i hagen och myser osv men när jag kom upp på ryggen greps jag av panik. Har ridit i 32 år så jag är ju ingen nybörjare.

 

[millan10]

Sv: Jag har blivit rädd!

Ridit på ridskola i fem år och är också rädd när jag rider(började för typ ett år sen) men det har blivit bättre. Ridläraren gav mig lugna hästar och det har hjälpt. Du känner ingen som kanske har en lite lugnare häst som du kan rida på ett tag så att du blir säker igen? Sen kan du hoppa upp på din egna häst igen när du känner dig redo.

Annars kanske någon skulle kunna leda din häst medans du sitter på så att du känner att det inte är någon fara?

Hoppas att det bli bra igen!

/millan10

 

[Mooch]

Sv: Jag har blivit rädd!

Du kan definitivt komma igen! Just nu är du så rädd att det känns som att det aldrig kan bli annorlunda, men det kan det. Börja om från början, sitt upp på en lugn plats, stallbacken, banan? Be någon hålla i. Sitt uppe en stund och sitt sedan av igen. Nästa gång: skritta några steg, sitt av. Utöka efter hand, bestäm för varje gång hur mycket du ska göra/hur långt du ska rida och håll dig till det,även om det går så bra att du 'är sugen på att rida mer. Ha någon som leder eller är i närheten. Rid ofta, helst varje dag, om du kan två sådana här små korta pass varje dag.

Det här handlar om att prägla om din hjärna från det posttraumatiska tillstånd den är i nu, till att ridning är tryggt och roligt och går bra varje gång.

Om hästen är pigg, longera den innan du sitter upp eller be någon annan longera om även det känns jobbigt i början. Börja om med bara trevliga saker med din häst och öka på utmaningar och svårigheter allteftersom du har gjort mycket roligt och tryggt med hästen. Se till att förknippa din häst med trevliga upplevelser!

Du kommer att klara bus, skutt och utmaningar igen, men just vill din hjärna skydda dig från olyckor genom att skrika stopp när du är i närheten av något som liknar avramlingen. Utsätt dig för ridningen och hästen men i lagom doser i början. Öka flexibiliteten och motståndskraften i din hjärna genom att skapa nya upplevelser, erfarenheter och minnen igen.

 

[Mooch]

Sv: Jag har blivit rädd!

Och beröm dig själv när du gjort det du bestämt dig för, t.ex. suttit uppe i fem sekunder och sedan hoppat av!

 

[Mysaan]

Sv: Jag har blivit rädd!

Tack för ditt svar!

Sambon sa att han möjligen kunde åka med upp och leda honom. Jag satt upp där jag brukar och han stod helt stilla ända tills jag hade suttit upp och bad honom gå. Så på det sättet är han väldigt schysst.

Ska kämpa på och testa ditt sätt för jag älskar denna pojken otroligt mycket. Får väl ta en skrittrunda runt ängen varje dag. (tar typ 2 minuter)
Tror att det jobbigaste för mig var att jag faktiskt var rädd inte rädslan i sig om du förstår hur jag menar. Har genom åren suttit på de dummaste och svåraste hästarna och alltid fått de så kallade problemhästarna utan att vara rädd.

Men ni tror i alla fall att detta kan gå över? Bara det känns positivt och bra för mig. För själva hästeriet vill jag inte bli av med.

 

[Mooch]

Sv: Jag har blivit rädd!

Ja, jag tror helt och fullt på att det kan gå över. Jag fick själv en liten mini-PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) efter en bilolycka, där jag blev väldigt osäker på hur andra förare tänkte köra, om de tänkte sakta in eller gasa in i min bil. Boten var att köra bil ändå, och med tiden släppte det. Tills sist lossnade det helt när jag körde ca 70 mil på en dag och kväll, som en sorts chockterapi

Ta det lugnt i början och skapa positiva erfarenheter. Undvik nya negativa som bygger upp den nuvarande "rädslan". Inget steg är för litet! Jag skulle t.o.m. vänta med att skritta runt ängen! Sitt upp, sitt av - det gick bra, beröm dig själv och hästen. Sitt upp, skritta fem steg, sitt av - det gick bra, beröm. och öka sakta.

 

[Mysaan]

Sv: Jag har blivit rädd!

Hmm du kanske har rätt. Jag ska åtminstone ta tag i detta i morgon igen så får vi se.

 

[Mooch]

Sv: Jag har blivit rädd!

Det kan ju hända att du mycket snabbt känner dig tryggare och går snabbare fram än vad jag föreslagit. Men börja med små steg för att inte ramla huvudlöst in i den panik du kände på hästryggen senast. Det minnet ska suddas ut vänligt men bestämt av nya upplevelser.

 

[Siiiia]

Sv: Jag har blivit rädd!

Det är hemskt att bli så där rädd! Men självklart kan man komma över det! Jag har blivit ordentligt skrämd några tillfällen, och det har funnits tillfällen som jag tokgrinat, mått illa och inte alls velat fortsätta. Den enda lösningen för mig har varit att ta mig igenom det.

Jag har haft turen att ha en riktig vän som förstått poängen och hon har i stort sätt tvingat mig att sitta kvar och "göra klart" under mer kontrollerande former.

Mitt tips till dig är att ta med dig någon, ha ledare en stund. Men RID och bestäm dig för att inte ge vika bara för att du är rädd.

Min rädsla kom utav en totalt urflippad skentur, helt utan kontroll och under väldigt lång sträcka. Den sitter fortfarande i, och min kropp reagerar genom att spänna sig (det ilar liksom i ryggraden) just när hästar jag rider taktar iväg några steg. Jag rider inte samma häst idag, det var många år sedan. Men kännslan i kroppen sitter i fortfarande, även om "hjärnan" har kommit över det.

Angående det jobbiga med att bli rädd. Det är stora, starka djur vi håller på med och som till råga på allt lever och kan agera utan att vi är med på noterna. Att bli rädd i situationer som vi inte kan kontrollera, där vi själva kan bli skadade är inte ett nederlag, utan en sund reaktion som har med överlevnad att göra.

Min regel för mig själv har varit att ska jag sluta med ridning så ska det vara för att jag vill det, inte för att jag är rädd. Rädsla skall inte bestämma över mig. Sen måste man naturligvis blanda in förnuft i det hela. Man behöver ju inte utsätta sig för mer fara än vad nöden kräver.

 

[Fjorden]

Sv: Jag har blivit rädd!

Jag blev också riktigt, riktigt rädd efter det att jag ramlat av och slagit mig.
Jag tömkörde, promenerade och när jag kände att jag orkade sitta upp tog jag
hjälp av en tränare och red inne i ridhus. Läste böcker om ridning och rädsla.
Detta har hjälpt mig mkt. Är inte helt orädd men kommit en bra bit på väg.

 

[Mysaan]

Sv: Jag har blivit rädd!

Tack för ditt svar!
Jag har funderat massor i natt. Alltså inte sovit så gott.
Ena stunden har jag velat kämpa för att komma över det och i nästa stund har jag varit inne på att sälja honom och köpa en ponny som jag kan köra. För sluta med hästar är uteslutet.

Just nu känner jag mig allmänt vimsig och vet inte vad jag vill. Har massor med stöd från min sambo som vet hur bra jag mår med hästarna och stallkompisen kommer också vara massa stöd när hon kommer hem så jag tänkte nu att jag tar dagarna lite som de kommer så får vi se.

Angående detta med att bli rädd. Jag har ramlat av häcklöpningshästar rakt in i häckar, jag har ramlat av slätlöpningshästar på upploppet i snabbjobb för att jag glömt spänna gjorden ordentligt. Jag har gått omkull med hästar och ridit hästar som gått över med mig på ryggen så jag fått hästen över mig. Alltid alltid har jag skakat av mig jorden/gruset/sanden och suttit upp igen för att rida vidare. Det som förvånade mig mest nu tror jag är att jag faktiskt satt upp efter olyckan och red hem men att jag sedan 1 vecka senare drabbas av denna rädsla. Jag har efter mycket tänkande i natt kommit fram till att det förmodligen beror på att jag vet att jag inte är lika stadig och säker i sadeln längre pga sjukdom.

Jaja nu blev detta lite mer allmänt svammel än svar till dig men i alla fall.

 

[Mysaan]

Sv: Jag har blivit rädd!

Tack för ditt svar! Skönt att veta att man inte är ensam.
Det jobbigaste är nog att rädslan kommit efter 32 år på hästryggen

 

[ylvalill]

Sv: Jag har blivit rädd!

Tyvärr är det nog också så att man blir mer och mer rädd ju äldre man blir... Känner också igen det där med att ha ramlat av lite hur som helst tidigare utan att bli rädd för det, men så händer det nåt som av någon anledning skrämmer en. Tycker du är stark dom vågar erkänna både för dig själv och för din sambo att du faktiskt blivit rädd! Själv har jag hållit min rädsla för mig själv de gånger min halvgalna häst lyckats skrämma mig och det är mig i alla fall ingen bra taktik. Tror att du kommer att klara detta, kämpa på bara!

 

[Buck]

Sv: Jag har blivit rädd!

som andra redan sagt så är det bara att fortsätta rida och ta lite i taget, blev sparkad och bröt ett revben när jag ledde 2 unghästar förra året, blev sen rädd för att skada mig igen. dvs jag blev inte rädd för själva hästarna men jag fick känslan att oj nu kan det ju hända att jag kan ramla av, eller så blev jag helt plötsligt spänd och stressad när jag ledden en häst ut i hagen eftersom den super snälla hästen kanske skulle dra iväg ut eller snurra runt och spraka mig.
inget hände ju men det var sjukt jobbigt att få dessa små rädslor för att skadas, nu så har jag inga problem med att hantera odrägliga hästar eller rida hästar som bråkar mycket. var tvungen att sluta bli rädd eftersom jag jobbade i stall, men det kan helt enkelt vara att säkerhets västen sitter åt lite mycket om revbenet så blir jag små rädd igen.
är inte rädd för att rida eller för hästar, utan jag är helt enkelt rädd att revbenet spricker igen eller ngt liknande.

 

[Camilla Osterman]

Sv: Jag har blivit rädd!

Jag har ramlat av häcklöpningshästar rakt in i häckar, jag har ramlat av slätlöpningshästar på upploppet i snabbjobb för att jag glömt spänna gjorden ordentligt.
.

Hihi! Klantmaja!!

Efter att jag fick en smäll i huvudet för 8 år sedan och fick en rejäl hjärnskada med allehanda jobbiga symptom som dubbelseende, problem med koncentration, reaktionsförmåga och nedsatt känsel i händerna blev det klart mindre roligt att rida. Speciellt som jag hade en häst som var vansinnigt lätt att ramla av - 4 jockeysar ramlade av honom i nedstartsgaloppen - så blev det att jag drog mig lite men jag var envis och red eländet hemma och led.

Men nu har jag två fina prinsessor och nu är det lika roligt att rida igen. Så ge det tid och rid bara väldigt korta turer i början - ett varv runt i hagen, typ, så kommer det att bli som vanligt igen!

 

[palle]

Sv: Jag har blivit rädd!

Jag känner fortfarande av den där iskalla kåren utmed ryggraden varje gång den hästen jag sitter på rycker till det minsta.... Och då har jag ridit sen 1965 ! ! !

Så det enda som har hjälpt mej varje gång jag blivit så rädd som du är nu är att bara sitta stilla till en början med någon som håller i hästen.

Sen går man framåt med yttepyttiga myrsteg först med någon som håller i hästen, sen samma sak med hållaren bredvid UTAN att hålla i hästen. När det fungerar är det dags att flytta bort hållaren lite längre bort och sen ännu lite längre bort för att tillslut inte ha någon hållare alls inom synhåll...

Och man kommer att få behöva gå tillbaka ibland både ett och två steg innan man är tillbaka så man vågar rida ut själv.

Men det är bara att kämpa på för det kommer att lösa sej vart det lider...

Lycka till

 

[SKEK]

Sv: Jag har blivit rädd!

Om du verkligen vill fortsätta rida efter detta trots du är rädd så tycker jag verkligen att du ska sitta upp igen.. Vet andra som har reagerat likadant som du och gett upp helt och sålt hästen. Många ångrar det i resten av deras liv, andra inte..

Jag tror om du rider försiktigt och någon leder dig dom första gångerna, då kommer det nog av sig själv igen!

Ge inte upp!

 

[Siiiia]

Sv: Jag har blivit rädd!

Förstår att du blir överrumplad över känslan när du har dem erfarenheterna, och som du säger inte blivit så mentalt påverkad förut.

Jag vet ju inte vad du har för häst eller hur pass din ostadighet påverkar ...

Det jag tänker är att om du har en sjukdom som gör dig ostadig så kan det ju funka väldigt bra med en stadig och stabil häst.

Har en vän som har det så. Hon kan inte sitta på något som gör häftiga rörelser på grund av skada, så där går alla "hoppjerkor" och skvättiga hästar helt bort. Just för att hennes kropp inte klarar det.

 

[Bejbie]

Sv: Jag har blivit rädd!

Ta hjälp av en väldigt kunning lärare som du berättar hur allt ligger till och du gärna vill få tillbaka ditt självförtroende.

jag drog mig i rätt bra för några årsen, började sen med att folk fick longera mig, tog hjälp av min lärare m.m Jag är tillbaka på hästryggen men är än idag lite små rädd att rida på ställen som inte finns staket eller något sånt..

 

[Mysaan]

Sv: Jag har blivit rädd!

Hihi! Klantmaja!!

Efter att jag fick en smäll i huvudet för 8 år sedan och fick en rejäl hjärnskada med allehanda jobbiga symptom som dubbelseende, problem med koncentration, reaktionsförmåga och nedsatt känsel i händerna blev det klart mindre roligt att rida. Speciellt som jag hade en häst som var vansinnigt lätt att ramla av - 4 jockeysar ramlade av honom i nedstartsgaloppen - så blev det att jag drog mig lite men jag var envis och red eländet hemma och led.

Men nu har jag två fina prinsessor och nu är det lika roligt att rida igen. Så ge det tid och rid bara väldigt korta turer i början - ett varv runt i hagen, typ, så kommer det att bli som vanligt igen!

Japp skitklantigt och min tränare var inte glad för hästen gjorde sitt livsbästa snabbjobb. Men jag lärde mig att dra gjordarna efter det.