Jag gillar inte mig själv

[Stockholm_86]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

 

[Ginne]

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Jag tycker du skriver något viktigt på första raden: Det blev jag. Då tänker jag: det du blev, kan faktiskt ändras, det kan bli. Det skulle kunna bli någon som du gillar.

Förresten, hur vet du att de där "andra", de som dansar på borden och åker utomlands, hur vet du att de är helt nöjda med sig själva? Tänk om det är så att de nånstans önskar att de kunde vara lite mer seriösa, intellektuella, försöka ta världen och dess problem på allvar? Hur roligt är det att vara den där "sjukt roliga" som dansat på bardisken och näckat på fyllan när nästa dag kommer? När hon vaknar upp hos någon hon inte minns att hon gått hem med?

Vad är ett "sant" jag? Innehåller inte alla jag en hel massa olika delar? Vissa delar visas upp i vissa sammanhang, andra delar visas upp på andra ställen. Vissa delar kanske inte visas upp alls utan stannar inom personen. Vissa perioder i livet fungerar man på ett sätt, i vissa andra delar av livet på ett annat. Och vet du, det enda vi vet är att livet ständigt förändras. Med åldern kan det komma insikter om att ingenting måste vara på bara ett sätt, och att det är möjligt att välja förhållningssätt till både sig själv och sin omgivning.

 

[Stockholm_86]

Jag tycker du skriver något viktigt på första raden: Det blev jag. Då tänker jag: det du blev, kan faktiskt ändras, det kan bli. Det skulle kunna bli någon som du gillar.

Jag håller helt med dig! Det är bara det att jag älskar att vara samhällsengagerad. Jag är vetgirig, ÄLSKAR att läsa på om saker och lära mig. Jag kommer nog alltid jobba för att bli en världsförändrare. Men däremot kanske jag måste djupdyka lite i vad det är jag är obekväm med och vad det är jag inte gillar. Man kanske kan arbeta med dom här frågorna utan att se ut som Margaret Thatcher även på fritiden? Jag kanske kan släppa engagemanget och bara ta en öl och prata om senaste fotbollsmatchen utan att tvinga i mina vänner i diskussioner om läget i Ukraina? Kanske lite... balans?

Förresten, hur vet du att de där "andra", de som dansar på borden och åker utomlands, hur vet du att de är helt nöjda med sig själva? Tänk om det är så att de nånstans önskar att de kunde vara lite mer seriösa, intellektuella, försöka ta världen och dess problem på allvar? Hur roligt är det att vara den där "sjukt roliga" som dansat på bardisken och näckat på fyllan när nästa dag kommer? När hon vaknar upp hos någon hon inte minns att hon gått hem med?

Det är jag helt medveten om... När jag berättade om mitt idealiserande av den här typen av bekymmerslöshet så sa min sambo samma sak. Det finns ju givetvis ett "bakom kulisserna" här med. Jag bara önskar att jag hade fått vara ung.. Det är nog mycket det som det handlar om. Det känns som att den perioden av mitt liv klipptes bort. Togs ifrån mig? Jag gick direkt från barn till vuxen och önskar väl att jag fått haft den tiden jag med.

 

[Araminta]

Jag fastnar också gärna i tänket att "jag" är något oföränderligt. Att jag måste fortsätta passa in i den formen som jag byggde åt mig själv som 16 åring i resten av mitt liv. En ganska lillgammal figur. Bara för att jag är van vid det, bara för att alla andra är vana vid det.

Ingenting kunde vara mer fel. Dessa former och föreställningar finns för det mesta bara i ditt eget huvud. Ett oerhört basalt exempel: jag köpte mig en hatt för ett par dagar sen. Det kändes helt enormt stort och det var med hjärtat i halsgropen som jag visade upp den för min pojkvän. Jag har velat ha en hatt i flera år så varför denna skräck? Jo för att min hjärna sa åt mig att det inte var "jag". Jag kunde inte skaffa en hatt för att "jag" har inte hatt. "Jag" var aldrig typen med hatt i tonåren så varför nu? För ett par dagar sen insåg jag hur extremt märkligt det resonemanget är och köpte mig en hatt. För svårare än så är det egentligen inte.

Sen tycker jag att du ska prata precis så mycket politik som du vill! Det är en annan sida av myntet. Att faktiskt våga prata om det man tycker om också. Att acceptera att det inte går att förändra sin historia. Nej, jag var aldrig tonåring "på riktigt". Nej jag har inga vilda fyllehistorier att berätta. Ja, jag såg för det mesta ut som en tråkig, grå mus. Det var så det var och det är ingenting jag kan ändra på nu. Det jag kan förändra är det liv jag har nu. Idag kan jag dricka mig kalasfull - om jag vill. Idag kan jag köpa mig en hatt - om jag vill. Idag kan jag prata häst i timmar - för det har jag alltid gillat att göra.

 

[Kilauea]

Tycker det låter som att du är en väldigt intressant person, med ditt engagemang inom politiken tex.
Finns det inga intressegrupper där du kan hitta likasinnade i intresset?

 

[purity_666]

Handlar det inte om att leva upp till idealbilden av hur man "ska" vara? Vi kollar typ sex and the city och drömmer om ett eget litet tjejgäng som gör tokiga saker och delar allt.

Jag får prestationsångest över hur mycket jag gillar ensamhet ibland. Jag "borde" har ett gäng vänner, alltid vara ute på fest och roligheter. Men jag väljer att göra mitt. Svaret på vad jag gjort under helgen är alltid "inget" eller "stallet". Egentligen är jag nöjd med det, men samhället får mig att bli missnöjd och känna att jag borde ha ett mer socialt liv. Fast när jag försöker vara mer social slutar det med att jag inte orkar engagera mig ändå.

Jag tycker du ska sluta jämföra dig med alla andra. Må bra i den du är. Vill du gå ut och ta en öl, jamen gör det då. Vill du hellre vara hemma och läsa en bok, jamen gör så då. Det finns inget "borde" i hur man ska vara. Alla är som vi är. Men kanske skulle du hitta likasinnade och få utlopp för ditt intresse? Gå med i någon förening eller klubb där dina samtalsämnen är uppskattade och eftertraktade. Där fler brinner så som du gör?

 

[stjarnhimmel]

Du skriver - att det är jag.
Så vill du verkligen vara annorlunda? Eller handlar det om att du tror att andra är då mkt mer spännande? Är det dags att sluta titta på andra och tro att de är så mkt mer spännande än vad de är?

 

[Stockholm_86]

Tycker det låter som att du är en väldigt intressant person, med ditt engagemang inom politiken tex.
Finns det inga intressegrupper där du kan hitta likasinnade i intresset?

Jag är på gång att engagera mig mer nu, men har hållit tillbaka lite av.. ja, ovanstående anledningar. Men jag tror det kommer bli nödvändigt att få utlopp någon annanstans än i närmsta kretsen. Med folk som faktiskt är lika engagerade som jag. Jag köper @Araminta argument om att man kan prata politik med alla och kanske BÖR göra det också i större utsträckning än vad vi gör idag. Men det finns en tid och plats för allting. Alla kanske inte vill höra senaste brottsstatistiken över ett glas champagne Om jag får mer utlopp på "rätt" plats så kanske jag kan ägna mig åt annat med mina vänner. Eller... så blir det att kasta bensin på elden

 

[Hyacinth]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Jag säger vad som gällde för mig: Att fylla 30 var en gåva. Dels har jag vänner som är lika mig, vi går aldrig ut och dansar, vi sitter hemma, dricker vin och pratar. Eller går ut och äter och gör samma sak. Vi pratar mycket politik/jämställdhet/normer för att vi tycker det är kul.

Att fylla 30 var härligt, nu har ingen i omgivning partykrav på mig, jag är gammal

 

[Stockholm_86]

Jag fastnar också gärna i tänket att "jag" är något oföränderligt. Att jag måste fortsätta passa in i den formen som jag byggde åt mig själv som 16 åring i resten av mitt liv. En ganska lillgammal figur. Bara för att jag är van vid det, bara för att alla andra är vana vid det.

Ingenting kunde vara mer fel. Dessa former och föreställningar finns för det mesta bara i ditt eget huvud. Ett oerhört basalt exempel: jag köpte mig en hatt för ett par dagar sen. Det kändes helt enormt stort och det var med hjärtat i halsgropen som jag visade upp den för min pojkvän. Jag har velat ha en hatt i flera år så varför denna skräck? Jo för att min hjärna sa åt mig att det inte var "jag". Jag kunde inte skaffa en hatt för att "jag" har inte hatt. "Jag" var aldrig typen med hatt i tonåren så varför nu? För ett par dagar sen insåg jag hur extremt märkligt det resonemanget är och köpte mig en hatt. För svårare än så är det egentligen inte.

Sen tycker jag att du ska prata precis så mycket politik som du vill! Det är en annan sida av myntet. Att faktiskt våga prata om det man tycker om också. Att acceptera att det inte går att förändra sin historia. Nej, jag var aldrig tonåring "på riktigt". Nej jag har inga vilda fyllehistorier att berätta. Ja, jag såg för det mesta ut som en tråkig, grå mus. Det var så det var och det är ingenting jag kan ändra på nu. Det jag kan förändra är det liv jag har nu. Idag kan jag dricka mig kalasfull - om jag vill. Idag kan jag köpa mig en hatt - om jag vill. Idag kan jag prata häst i timmar - för det har jag alltid gillat att göra.

Jag håller med dig. Det är bara det att.. jag vill nog inte förändras? Eller.. jag vet inte. Jag tror det handlar lite om det som @purity_666 skriver om. Att det är ett ideal och att det kanske är därför jag längtar efter det. Fast att den jag är kanske är precis som jag är nu. Eller så behöver jag mer balans mellan allvaret och det avslappnade. Jag vet faktiskt inte riktigt..

 

[Araminta]

@Stockholm_86 Gud vad jag känner igen mig Vad är det som jag verkligen tycker om och vad är det som jag tror att jag tycker om för att "alla andra" gör det? Troligen är det en fråga man kommer får kämpa med större delen av livet. Just nu kör jag på nån form av uteslutnings metod där jag försöker testa allt och sen känna efter.

 

[Mabuse]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Mer gåtfullt är väl kanske varför du tror att man är lyckligare som magaluffestande cafebiträde utan vare sig planer eller bekymmer som 28-åring? Och varför du tror det skulle passa dig?

Har du haft ett sånt jobb nån gång? Visst, det är skönt att ha ett jobb där man inte behöver tänka så mycket - ett tag. Sen får åtminstone jag ångest av känslan att jag blir dummare för var dag som går, inte utvecklas ett smack, och undrar vart mitt liv egentligen är på väg, ska det inte bli mer än så här?

 

[Stockholm_86]

Du skriver - att det är jag.
Så vill du verkligen vara annorlunda? Eller handlar det om att du tror att andra är då mkt mer spännande? Är det dags att sluta titta på andra och tro att de är så mkt mer spännande än vad de är?

Både och tror jag. Dels har jag idealiserat det lite eftersom det är kontrasten till mitt eget liv just nu, men sen så ÄR det ju roligt och spännande också. Att bara säga att det bekymmerslösa livet är tomt och ytligt känns också fel då resor, fester och massa "larvigt skoj" faktiskt också kan vara väldigt givande. Även om det ibland också såklart innehåller ensamma bakfyllor och saknad av någonting meningsfullt. Jag tror på balans.. Det är nog det jag måste eftersträva mer.

Men visst är det som du säger. Man tror alltid att folks liv är mer spännande än vad det är.

 

[Squie]

Har du 30-årskris?

Du känner dig tråkig. Okey. Vad skulle du vilja göra? Och vad är det som gör att du inte kan göra det?

 

[Stockholm_86]

@Stockholm_86 Gud vad jag känner igen mig Vad är det som jag verkligen tycker om och vad är det som jag tror att jag tycker om för att "alla andra" gör det? Troligen är det en fråga man kommer får kämpa med större delen av livet. Just nu kör jag på nån form av uteslutnings metod där jag försöker testa allt och sen känna efter.

Det låter som en bra strategi Jag hade urringning på en fest i början av det här året. Upptäckte till min förtjusning att jag varken blev objektifierad, våldtagen eller kallad slampa Jag är på utforskar-stigen jag med.

 

[Skjøldur]

Det låter som en bra strategi Jag hade urringning på en fest i början av det här året. Upptäckte till min förtjusning att jag varken blev objektifierad, våldtagen eller kallad slampa Jag är på utforskar-stigen jag med.

 

[Stockholm_86]

Har du 30-årskris?

Du känner dig tråkig. Okey. Vad skulle du vilja göra? Och vad är det som gör att du inte kan göra det?

Jag vet inte.
Jag vet inte.
och
Jag vet inte.

Är nog mina enda svar på den frågan Det är nog i dom frågorna jag håller på att famla runt lite just nu.

 

[tuaphua]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Jag har väl kanske gjort lite tvärt emot dig och verkligen revolterat och ballat ur i yngre dagar. Och trots det älskar jag inte alla delar av mig själv.

Jag tror inte man behöver acceptera att man är på ett visst sätt för tvärt.
När det handlar om såna här saker tror jag att de gå att förändra OM man vill. Det är just det som är haken.
Däremot tror jag att man mår bra av att våga saker. Våga släppa loss och våga testa. Nu behöver inte det innebära att supa ner sig och ligga runt eller flytta över halva jorden.
Men däremot tycker jag inte man ska känna sig tvingad att tacka nej till saker för att man inte vågar/det är utanför ens comfortzon.

Jag har en vän som aldrig gjort en massa saker som många andra har gjort under uppväxten. Hon har liksom hoppat över det stadiet. Och i hennes fall beror det på att hon tycker att saker är läskigt. Och så fort det är läskigt undviker hon.
Det upplever jag idag hindrar henne i livet till viss del.

Så nja - att du ÄR så och det är oföränderligt köpr jag inte. Men du kanske inte vill ändra dig. Och då är det ok.

Men visst har även jag delar av mig själv jag inte älskar. Bla kan jag tycka att jag är hyfsat eftersatt i utvecklingen rent socialt iom att jag varit sjuk i så många år och tillbringa många av dem i sängen. Jag har alltså inte upplevt vissa saker som de flesta andra har.
Jag kan också fullkomligen avsky att jag inte orkar lika mycket som en frisk person. Och jag kan avsky ännu mer att jag inte kan acceptera det.
Men det är inte något jag tror att jag aldrig kommer lära mig acceptera. Jag bara vet att jag just här och nu inte kommit dit än.

Jag är också en sån som kan ta saker lite för allvarligt ibland och har ett stort kontrollbehov av naturen. Genom att jobba med hästar har jag tvingats lära mig släppa det lite mer. När man ser så seriöst på allt tappar man lekfullheten och impulsiviteten. Den måste man ha i jobb med djr för att bli snabb nog. Genom att bli medveten om det dygnet runt har jag kunnat träna bort en del av det där och är nu nöjdare och gladare som människa, utöver bättre med djuren.

Har du ställt dig frågan "varför?" om alla de där sakerna du bara inte kan göra som alla de där "vilda, sköna tjejerna" gör?

 

[Stockholm_86]

Mer gåtfullt är väl kanske varför du tror att man är lyckligare som magaluffestande cafebiträde utan vare sig planer eller bekymmer som 28-åring? Och varför du tror det skulle passa dig?

Har du haft ett sånt jobb nån gång? Visst, det är skönt att ha ett jobb där man inte behöver tänka så mycket - ett tag. Sen får åtminstone jag ångest av känslan att jag blir dummare för var dag som går, inte utvecklas ett smack, och undrar vart mitt liv egentligen är på väg, ska det inte bli mer än så här?

Jag tror det handlar lite om att "gräset alltid är grönare på andra sidan". Och som jag skrev tidigare, det blev aldrig några "riktiga tonår" för mig och jag tror att det är där skon klämmer. Jag tror jag hade varit väldigt nöjd med karriär och stora framtidsplaner, om jag inte hade känt att jag hade missat någonting där innan..

Ja, det kanske är som @Squie skriver.. en 30-års kris.

 

[Myrten]

Jag är nästan tjugo år äldre än vad du är. Trots en studietid då vi festade en del så kan jag ibland känna att ungdomen försvann fort och att jag kanske var lite väl präktig. Men - det är inget som hindrar mig från att göra det jag inte gjorde när jag var ung nu istället, om jag fortfarande tycker att det är intressant. Så det försöker jag göra.

Den tid som har gått är borta, men livet sker här och nu. Inte för tio år sedan, inte i framtiden. Om du vill shotta i Magaluf - boka en resa och gör det! Men helt ärligt tycker jag, som mogen ålder till trots fortfarande har vissa partypinglatendenser, att det verkar rätt tråkigt. Jag skulle föredra att diskutera de stora frågorna alla dagar i veckan. Speciellt om jag får ett gott rödvin till. Vissa av mina vänner har dansat på bardiskarna som yngre, vissa inte. Det har inget att göra med om de är "roliga" eller inte. "Rolig" tycker jag någon är om jag har roligt i den personens sällskap. Det kan bero på en massa olika saker. Kommer att tänka på en god vän sedan trettio år. Hon har helt lagt ned festandet, men hon är skitrolig för att hon har sådan hysterisk självdistans.

Jag är som sagt äldre än du, men de diskussioner jag har med mina vänner på fritiden är definitivt i de kategorier du nämner. Så har det varit de senaste tjugo eller trettio åren. Och jag kan inte dra mig till minnes att vi någonsin diskuterat en fotbollsmatch.

Tråkig och lillgammal tjej? På din beskrivning tycker jag snarare att du låter som en engagerad, intelligent ung kvinna som brinner för att göra världen till en bättre plats. Jag kan inte se att det är tråkigt.