jag vet inte vart jag ska börja. Ni som läst min pappadepressionstråd vet ju lite. Jag känner att vi kommer ingen vart. Vissa dagar är jättebra och han finns där till 100% medans andra dagar så är han helt frånkopplad från vårt liv.
Han prioriterar ALLT före oss då. Imorse när jag kom hem från hästarna så har han satt vår lilla kille i sin gåstol och sitter själv och äter frukost och surfar på ipaden. Det gjorde mig så ledsen att se, där sitter min älskade pojke och tittar efter sin pappa men han sitter bara och kollar i den förbaskade ipaden.
Det är ett ganska stort problem här hemma, jag har noll tolerans mot att använda iPad/dator/mobil när vi är med bebis (förutom möjligtvis snabbt kolla sms eller om någon ringer) men han tycker annorlunda "dom tar ju ingen skada av det". Det gör mig fullständigt vansinnig och SÅ ledsen.
Jag känner mig så besviken och ledsen, det var inte såhär det skulle vara. Jag trodde att han skulle bli en fantastisk pappa, han har ju längtat efter barn.
Men han är helt omdömeslös i vissa fall, låter bebis dra katterna i svansen eller nypa dom "han dör ju inte av att bli riven".
Han sätter/lägger honom för att sedan kolla iPad/ mobil.
När han gråter så är han bara tyst, han försöker inte ens trösta "han hör ju ändå inte vad jag säger".
M.m.m.m
Jag känner mig helt matt. Jag älskar ju honom, men vill samtidigt att min son ska ha en trygg uppväxt och bli sedd och hörd. Jag är, på riktigt, livrädd för när han ska vara pappaledig om ett år. Hur fan ska det gå? Han kommer väl bli riven av katterna och få gråta sig till sömns.
Jag får inget gehör för mina känslor, säger jag att jag tycker det är jobbigt om tex bebis har svårt att somna någon kväll så tycker han det också. Om jag säger att jag hade velat ha EN dag där jag kan bara få ta det lugnt och slappna av så vill han det också.
Han fattar INGENTING!
Det är JAG som sköter nattningarna IOM att bebis somnar vid bröstet, han sover hela nätterna(minst 7 timmar varje natt) medan jag tar blöjbyte och amning minst 4 ggr under natten.
Det värsta är att när vi är iväg ska han försöka vara någon sorts jävla superpappa och bära och vara så allert.
Jag vet inte vad jag ska göra? Behövde mest skriva av mig. Detta är förjävligt.
Han prioriterar ALLT före oss då. Imorse när jag kom hem från hästarna så har han satt vår lilla kille i sin gåstol och sitter själv och äter frukost och surfar på ipaden. Det gjorde mig så ledsen att se, där sitter min älskade pojke och tittar efter sin pappa men han sitter bara och kollar i den förbaskade ipaden.
Det är ett ganska stort problem här hemma, jag har noll tolerans mot att använda iPad/dator/mobil när vi är med bebis (förutom möjligtvis snabbt kolla sms eller om någon ringer) men han tycker annorlunda "dom tar ju ingen skada av det". Det gör mig fullständigt vansinnig och SÅ ledsen.
Jag känner mig så besviken och ledsen, det var inte såhär det skulle vara. Jag trodde att han skulle bli en fantastisk pappa, han har ju längtat efter barn.
Men han är helt omdömeslös i vissa fall, låter bebis dra katterna i svansen eller nypa dom "han dör ju inte av att bli riven".
Han sätter/lägger honom för att sedan kolla iPad/ mobil.
När han gråter så är han bara tyst, han försöker inte ens trösta "han hör ju ändå inte vad jag säger".
M.m.m.m
Jag känner mig helt matt. Jag älskar ju honom, men vill samtidigt att min son ska ha en trygg uppväxt och bli sedd och hörd. Jag är, på riktigt, livrädd för när han ska vara pappaledig om ett år. Hur fan ska det gå? Han kommer väl bli riven av katterna och få gråta sig till sömns.
Jag får inget gehör för mina känslor, säger jag att jag tycker det är jobbigt om tex bebis har svårt att somna någon kväll så tycker han det också. Om jag säger att jag hade velat ha EN dag där jag kan bara få ta det lugnt och slappna av så vill han det också.
Han fattar INGENTING!
Det är JAG som sköter nattningarna IOM att bebis somnar vid bröstet, han sover hela nätterna(minst 7 timmar varje natt) medan jag tar blöjbyte och amning minst 4 ggr under natten.
Det värsta är att när vi är iväg ska han försöka vara någon sorts jävla superpappa och bära och vara så allert.
Jag vet inte vad jag ska göra? Behövde mest skriva av mig. Detta är förjävligt.