B
beda
och jag skulle verkligen vilja sluta!
Min hund är valpig och bufflig men när han väl koncentrerar sig är han riktigt rolig att jobba med. Han har säkert mycket mer kapacitet än jag tror, och en duktig förare hade nog kunnat göra jobbet mycket bättre än jag. Jag har ju självklart (som de flesta förstagångsägare?) gjort endel "fel" som jag fått rätta till, och skaffat mig enmassa egna åsikter samt hittat träningsmetoder som passa just MIG.
Mitt stora problem är dock att jag som sagt är TJATIG. Inte på så sätt att jag tjatar och tjatar hela tiden, utan jag är konsekvent (en av de saker jag är rätt nöjd med hos mig själv) men oftast lyssnar inte hunden på mig i normal samtalston. Jag måste höja rösten rejält för att han ska lyssna (en effekt av att jag varit tjatig FÖRUT?) när vi befinner oss på platser med mycket störning.
Det känns ibland som om Boris skulle behöva en rejäl klapp i baken (eller gummiklubba i skallen?) för att lyssna på mig. Eller att jag vrålar allt vad jag är värd med arg röst och förklarar att "Här är jag och nu lyssnar du på MIG!" .
Men jag vill såklart inte banka in vett i honom, utan jag vill att han ska lyssna för att han vill det.
EXEMPEL: Jag kommenderar "hit" men hunden sitter och tittar bort. Då säger jag "NEJ!" eller ryter högt "HMM%!!#/()=?`?!!!!" och när han reagerar med att titta på mig ropar jag återigen "HIT" med glad röst och DÅ kommer han.
Det fungerar alltid att ryta, även om störningen är stor kan jag få honom att lyda. Folk kan springa förbi med hundar, rulla förbi bollar och tjoa runt honom - hur mycket han än vill dit kan jag alltid avbryta honom.
Det jobbiga är detta "skrikande", jag vill kunna sänka rösten och ändå få respons.
Hur ska jag göra för att slippa höja rösten jämt och ständigt?
Jag vill verkligen inte vara en tjatkärring som gapar och skriker.
/ Tacksam för tips och råd!
PS. Tro nu inte att jag svär och skriker och är arg jämt Jag blir sällan ARG, har ett låååååång tålamod och använder endast rösten tillfälligt för att sedan berömma direkt. Min hund är bortskämd med kärlek och beröm för övrigt.
Min hund är valpig och bufflig men när han väl koncentrerar sig är han riktigt rolig att jobba med. Han har säkert mycket mer kapacitet än jag tror, och en duktig förare hade nog kunnat göra jobbet mycket bättre än jag. Jag har ju självklart (som de flesta förstagångsägare?) gjort endel "fel" som jag fått rätta till, och skaffat mig enmassa egna åsikter samt hittat träningsmetoder som passa just MIG.
Mitt stora problem är dock att jag som sagt är TJATIG. Inte på så sätt att jag tjatar och tjatar hela tiden, utan jag är konsekvent (en av de saker jag är rätt nöjd med hos mig själv) men oftast lyssnar inte hunden på mig i normal samtalston. Jag måste höja rösten rejält för att han ska lyssna (en effekt av att jag varit tjatig FÖRUT?) när vi befinner oss på platser med mycket störning.
Det känns ibland som om Boris skulle behöva en rejäl klapp i baken (eller gummiklubba i skallen?) för att lyssna på mig. Eller att jag vrålar allt vad jag är värd med arg röst och förklarar att "Här är jag och nu lyssnar du på MIG!" .
Men jag vill såklart inte banka in vett i honom, utan jag vill att han ska lyssna för att han vill det.
EXEMPEL: Jag kommenderar "hit" men hunden sitter och tittar bort. Då säger jag "NEJ!" eller ryter högt "HMM%!!#/()=?`?!!!!" och när han reagerar med att titta på mig ropar jag återigen "HIT" med glad röst och DÅ kommer han.
Det fungerar alltid att ryta, även om störningen är stor kan jag få honom att lyda. Folk kan springa förbi med hundar, rulla förbi bollar och tjoa runt honom - hur mycket han än vill dit kan jag alltid avbryta honom.
Det jobbiga är detta "skrikande", jag vill kunna sänka rösten och ändå få respons.
Hur ska jag göra för att slippa höja rösten jämt och ständigt?
Jag vill verkligen inte vara en tjatkärring som gapar och skriker.
/ Tacksam för tips och råd!
PS. Tro nu inte att jag svär och skriker och är arg jämt Jag blir sällan ARG, har ett låååååång tålamod och använder endast rösten tillfälligt för att sedan berömma direkt. Min hund är bortskämd med kärlek och beröm för övrigt.