Jämställt förhållande

[et_flickan]

Knappast jämställt här.

Sen beror det väl på vad man menar med jämställdhet också. Jag har varit sjukskriven/föräldrarledig sen jag och maken träffades. Har alltid trivts av att vara hemma mycket och då tagit största ansvar i hemmet.

Nu på senare år har jag dock känt att jag vill börja jobba. Jag är dessutom frisk från det jag varit sjukskriven för i så många år. Så har gjort klart för maken att om jag får jobb så är det dela lika på vabb som gäller. Jag kommer troligen aldrig jobba heltid, eller i alla fall inte inom de närmaste åren så kommer fortfarande ha betydligt mindre egna pengar än maken.

 

[Unafraid]

Jag tycker vi är jämställda, ish. Vi har inga barn. Vi tjänar tillräckligt båda två och delar ungefär hälften på allt. Vi har ingen milimeterrättvisa så jag kan inte redovisa på kronan. Sambon lagar mer mat och sköter alla byggnationer. Han är dock byggnadsarbetare så det blir automatiskt så. Jag sköter allt ekonomiskt, för att jag är intresserad av det. Jag bokar tider och besiktar bilar och släp, han skruvar i det som behövs, då han kan. Jag sköter trädgården och hönsen.

Det landar lite i intresse. Ja, jag kan köra traktor och skotta snö. Jag tycker inte det är kul, så sambon gör det till 99% av fallen. Innebär det att vi inte är jämställda, eller att vi har skapat ett liv där vi försöker dela upp uppgifterna efter vad vi tycker är kul för att skapa en enklare vardag?

 

[Badger]

Nu lever jag inte med en partner just nu. Men, en reflektion kring diskussionen och att "det spelar väl ingen roll vem som gör vilka sysslor osv". Ofta brukar det ju argumenteras för att det blir ganska rättvist ändå om mannen fixar med huset och bilen och kvinnan fixar inne med städning och mat. Men allvarligt, hur lång tid tar det att besikta två bilar en gång per år, jämfört med att dammsuga/våttorka/diska/laga mat VARENDA DAG?

Jo, det spelar faktiskt roll vem som gör vilka sysslor också, och vem som tar ansvar för att sysslorna görs (även om sysslorna i sig delas på). Att vara projektledare på ett projekt på jobbet är liksom ett jobb i sig - och även hemma tar det både tid och kraft och fokus att vara ensam om att ha koll på allt hela tiden, även om man hjälps åt med utförandet.

Exakt, jag har bilen i vår familj och det är ett absolut icke arbete som definitivt inte räknas in i hushållsarbete. Det tar kortare tid att besikta bilen än det tar att fixa disk, städ, matlagning en dag. Lägg till en dag för "allt annat" runt bilen. Att vissa män vill tvätta bilen en gång i veckan är ju rimligen mer av en hobby?

Gräsklippningen gör jag också och det räknas inte heller som hushållsarbete när en kvinna gör det (vilket är lite irriterande) . hum det är jag som skottar snö också och klipper häckarna. Men det är ju också mer av ett nu och då jobb. Kommer fortfarande inte upp i -handla och laga mat varje dag tid (vilket han gör mestadels)

 

[Palermo]

Exakt, jag har bilen i vår familj och det är ett absolut icke arbete som definitivt inte räknas in i hushållsarbete. Det tar kortare tid att besikta bilen än det tar att fixa disk, städ, matlagning en dag. Lägg till en dag för "allt annat" runt bilen. Att vissa män vill tvätta bilen en gång i veckan är ju rimligen mer av en hobby?

Gräsklippningen gör jag också och det räknas inte heller som hushållsarbete när en kvinna gör det (vilket är lite irriterande) . hum det är jag som skottar snö också och klipper häckarna. Men det är ju också mer av ett nu och då jobb. Kommer fortfarande inte upp i -handla och laga mat varje dag tid (vilket han gör mestadels)

Jag har länge undrat vad "allt annat" med en bil är. Köra till service? Plocka ihop skräp som hamnat i den?

 

[Migo]

Vi är inte speciellt jämställda sett till vare sig livserfarenhet, ekonomi eller projektledning/strukturering. Men vi försöker hantera livet som det är, dela arbetsuppgifter och göra vardagen lättare för varandra med de förutsättningarna vi har. Inga barn, så det gör det ju lättare.

 

[Masqueradee]

Vi bor inte tillsammans och har inga barn, så på så vis sköter vi ganska mycket vårt. Dock kan det se ut som att vi inte är helt jämställda när man ser att jag betalar lite mer och lagar i princip alltid mat när vi ses. Det är dock så att jag har tjänat mer än honom och jag älskar att laga mat, så för mig gör det ingenting. Har sagt till honom att jag gärna lagar mat om han diskar, för det hatar jag

Dock jobbar jag aktivt med att inte bli en projektledare, typ hela tiden. Jag försöker att inte lägga mig i presenter till hans vänner och släkt, är jag hans plus ett så får han faktiskt lösa det. Jag är självfallet med, men han får planera. Lite sådana saker får jag lära mig att backa på.

 

[Milosari]

För att jag VILL vara med mina barn mycket. Är det konstigt? Jag tycker min mans prioriteringar är lite konstiga. Jag skulle aldrig välja att vara med mina barn så lite som han är. Jag tänker att jag inte behöver sänka mig tills hans nivå på umgänge bara för att vi ska kunna vara jämställda, eller? Vi hade kunnat skaffa barnvakt och båda jobba lika mkt, för mig inte alls eftersträvansvärt dock…

Jag menar att den här meningen är konstig;

Och då är ändå min man en rätt närvarande och planerande pappa

Jämfört med vem då? Inte med dig i alla fall. Jag tycker inte att man kan kalla en person för närvarande och planerande, och samtidigt skriva att man måste sänka sig för att nå ner till den nivån.

Jag antar att ni var överens om att ta barnen lika mycket innan ni skaffade dem, och då är det ju ett svek mot er alla att skita i det avtalet? Igen, jag tror inte att din situation är unik på något sätt utan snarare norm. Men jag förstår inte hur man kan acceptera och känna sig tillräckligt nöjd för att inte vilja förändra sin situation.

 

[Badger]

Jag har länge undrat vad "allt annat" med en bil är. Köra till service? Plocka ihop skräp som hamnat i den?

Ja precis, typ köra för att lämna in och byta bromsar eller ngt och skifta däck två gånger om året. Dvs köra dit 20 min, åka hem/sitta o vänta, hämta bilen. Tanka tycker ju vissa är jobbigt och tar jättelång tid på sig? Fylla på olja tar typ tre sekunder och spolarvätska likaså.

Sedan vissa människor gillar ju att tvätta bilen för hand en gång i veckan och det tar typ flera timmar, o dammsuga inuti osv. Men de gillar ju det o slipper hänga med familjen just då så det måste rimligen vara en hobby. För de människorna brukar också gilla att byta bil var tredje år så att en biltvätt sliter på lacken borde vara egalt för dem och mer sällan borde ju räcka.

 

[jeennnnyy]

Jag menar att den här meningen är konstig;

Och då är ändå min man en rätt närvarande och planerande pappa

Jämfört med vem då? Inte med dig i alla fall. Jag tycker inte att man kan kalla en person för närvarande och planerande, och samtidigt skriva att man måste sänka sig för att nå ner till den nivån.

Jag antar att ni var överens om att ta barnen lika mycket innan ni skaffade dem, och då är det ju ett svek mot er alla att skita i det avtalet? Igen, jag tror inte att din situation är unik på något sätt utan snarare norm. Men jag förstår inte hur man kan acceptera och känna sig tillräckligt nöjd för att inte vilja förändra sin situation.

Varför utgår du från att vi var överens om att ta hand om barnen lika mkt? Jag känner inte att jag varken accepterar nån situation eller är ”tillräckligt nöjd”. Jag är perfekt nöjd med hur mkt tid jag spenderar med mina barn, skulle om jag haft möjlighet gärna spenderat ännu mer tid med dem. Ser det liksom inte som en uppoffring att vara med dem. Varför skulle jag? Jag vill vara med mina barn, min man skulle antagligen inte ha något emot att lämna dem med barnflicka tre timmar varje vardagseftermiddag för att kunna jobba så mkt som han gör. Det vill inte jag, jag vill hellre vara med dem själv, alltså är jag mer med dem!

 

[Svartkatt]

Håller med, att pappan ska ta ansvar dessutom motarbetas också av barnvård, skola, sjukvård. Dom ringer mamman först även om pappan står som första kontakt typ hela tiden, gör inte saken speciellt bättre heller.


Förstår verkligen varför män gärna vill bli pappor medens kvinnor numera är mer tveksamma. Män vill ha barn på samma sätt som barn vill ha en hund.

Alltså det här fick mig att fundera. När jag var liten och gick i skolan så yrkesarbetade trots allt nästan alla mammorna på annan ort än den där vi växte upp. Papporna däremot var antingen arbetslösa eller egenföretagare som hade sitt yrke i hemmet. Min pappa var ett av få undantag i klassen. Men blev någon sjuk eller nått i skolan så ringde lärarna först till någon mormor eller farmor innan de ringde papporna. Hur sjukt? Oftast hade inte denna mormor/farmor heller körkort (min mormor har körkort och det var världens grej att hon hade det) så antingen fick hon tigga skjuts av morfar/farfar/någon granne för att hämta ungen eller så fick mormor/farmor samt sjukt barn gå. Istället för att ringa pappan, som i nio fall av tio var hemma på orten och åtminstone hade kunnat hämta ungen och stjälpa av denne hos mormor/farmor åtminstone. Och detta är typ sent 90-tal så det är inte hundra år sen.

 

[Milosari]

Ändå handlar nästan vartenda svar i tråden om just fördelning av arbetsuppgifter. Det är lite intressant, tycker jag.

Ja det är väl kanske det enklaste formen av jämställdhet, att diska varannan gång. Men det ÄR ju så mycket mer, inte minst det här med att bevaka frågan.

 

[Mia_R]

Nu är jag singel men men när jag var sambo så var vi ganska jämställda bortsett från när jag köpte hus som behövde renoveras, då blev jag projektledare. Annars hjälptes vi åt med att städa även om jag fick säga åt honom att det var hans tur att dammsuga. Vi turades om att laga mat om vi inte lagade tillsammans, turades om med disken även om han alltid klagade på att det var så mycket när det var hans tur. Inte så konstigt, eftersom han brukade låta disken vara några dagar innan han tog den och jag rörde den inte.

Den som hade tid tvättade, sorterade och sedan ansvarade vi själva för att lägga in i skåp och lådor. Presenter, julklappar osv på hans sida fick han sköta själv, jag höll aldrig reda på något åt honom, det räckte med att jag skötte det på min sida.

Bilarna var det alltid jag som besiktigade eller lämnade in på service eftersom jag jobbar skift och hade tid att åka. När vi bodde inom tullarna var det jag som åkte och fick däcken bytta på däckhotell men pappa lärde mig när jag köpte min första bil hur man byter däck och sköter enklare grejer.

Mina stackars partners har aldrig blivit servade av mig, det är jag för lat för. Visst kan jag göra lite extra för honom nån gång, men det är för att jag vill och inte för att det är mitt "jobb".

 

[Milosari]

Varför utgår du från att vi var överens om att ta hand om barnen lika mkt? Jag känner inte att jag varken accepterar nån situation eller är ”tillräckligt nöjd”. Jag är perfekt nöjd med hur mkt tid jag spenderar med mina barn, skulle om jag haft möjlighet gärna spenderat ännu mer tid med dem. Ser det liksom inte som en uppoffring att vara med dem. Varför skulle jag? Jag vill vara med mina barn, min man skulle antagligen inte ha något emot att lämna dem med barnflicka tre timmar varje vardagseftermiddag för att kunna jobba så mkt som han gör. Det vill inte jag, jag vill hellre vara med dem själv, alltså är jag mer med dem!

Det är ju inte barnen jag syftar på... Klart man vill vara så mycket med sina barn som möjligt. Uppoffringen är väl snarare att bo med en som inte vill det. Och på något sätt tycka att det är gott nog.

Jag vet inte ens hur jag skulle prata jämställdhet med barnen i en sådan situation. För jag antar att du önskar en annan framtid för dem?

 

[MiniLi]

Ändå handlar nästan vartenda svar i tråden om just fördelning av arbetsuppgifter. Det är lite intressant, tycker jag.

Det är nog för att de flesta inte ens når en jämlik fördelning ens av de konkreta sakerna. Dvs jämställdheten fallerar redan på steg 1, och då är det nog lite overload att ens börja tänka kring de mer komplexa delarna som man liksom inte kan räkna på.

 

[MiniLi]

Den här tråden får mig förövrigt att tänka på ett helt sjukt klipp jag sett flera gånger på instagram, kanske från lyxfällan? Är iaf ett par som uppskattar hur mkt tid de lägger på hushållsarbete var och mannen skattar att han lägger 3 timmar på sin del (vilket är diskmaskinen) eftersom det tar 3 timmar för diskmaskinen att köra färdigt. Han tyckte det var helt rimligt att räkna med ”väntetiden”

 

[jeennnnyy]

Det är ju inte barnen jag syftar på... Klart man vill vara så mycket med sina barn som möjligt. Uppoffringen är väl snarare att bo med en som inte vill det. Och på något sätt tycka att det är gott nog.

Jag vet inte ens hur jag skulle prata jämställdhet med barnen i en sådan situation. För jag antar att du önskar en annan framtid för dem?

Det är ju en kraftig övrrdrift att säga att min man inte vill vara med sina barn för att han tycker kl 18 är en bra tid att komma hem på vardagar? Övrig tid gör vi typ allt tillsammans, jämt. Vet inte om jag önskar mina barn en annan framtid, jag tänker att det egentligen är ok att jobba på för att man vill (eller behöver) och ta barnpassningshjälp de ev. timmar man behöver det. Ser inget fel i det, bara så att JAG inte vill ha det så. Hur min man känner i den frågan spelar faktiskt inte så stor roll för mig, han prioriterar sina barn övrig tid, det är det viktigtaste för mig tillsammans med det faktum att JAG kan välja att göra annorlunda och istället vara med våra barn.

 

[Midsommarblomster]

Känner att jag hade kunnat skriva en uppsats om det här. Som samhällsintresserad kvinna och mamma. Men just idag är jag avgrundstrött efter att ha överlevt en månad med hård press från arbetsliv, VAB och barnakut. Min sammanfattning är att vi gör vårt allra bästa och att det är förbaskat svårt. Samhällets förväntningar, att leva efter sina egna principer och att få livet att gå ihop. Diskussionen om jämställdhet, vilka exempel vi sätter för våra barn och att bidra lika mycket till vårt gemensamma liv är något som är ständigt närvarande i vår relation och det är bra nog.

 

[Diabetikern]

Min förra sambo och jag så kändes det väldigt jämnställt. Han tjänade lite mer än mig så han sköt in lite mer på gemensamma semestrar men hemma delade vi på allting.

Matlagning varannan vecka var, handling av mat, städning, tvätt mm Jag städade lite mer då min gräns blev nådd mycket snabbare,. husrenovering gjorde vi ihop. Han vart väldigt händig samt bilintresserad så han fixade med bilarna när det behövdes. Men jag kände mig aldrig ensam eller att jag drog största lasset.

Nu har jag en ny D och även om vi inte bor ihop så gör vi nästan det ändå. Även här är vi jämnställda. Vi tjänar ganska lika och även om jag står för alla räkningar på mitt hus får han skjuta in på elen då den gått upp men det är också enda.
Matlagningen står jag det mesta för just för att han helt enkelt är ganska dålig på det och jag är lite kräsen. Planering, inhandling och allt annat hjälps vi åt med samt städning mm

Stallet har jag själv då det är mitt intresse men han följer gärna med och hjälper till. Samma med mina hundar. de är mina och mitt ansvar men D tar gärna mycket del i dem såsom rastning, aktivering och mat men kostnaderna för dem är mitt helt och hållet och så vill jag ha det.

Har aldrig kännt i något av förhållandena att vi behöver jobba på att det ska vara lika det har fallit sig naturligt att vi hjälps åt.

 

[Palermo]

Känner att jag hade kunnat skriva en uppsats om det här. Som samhällsintresserad kvinna och mamma. Men just idag är jag avgrundstrött efter att ha överlevt en månad med hård press från arbetsliv, VAB och barnakut. Min sammanfattning är att vi gör vårt allra bästa och att det är förbaskat svårt. Samhällets förväntningar, att leva efter sina egna principer och att få livet att gå ihop. Diskussionen om jämställdhet, vilka exempel vi sätter för våra barn och att bidra lika mycket till vårt gemensamma liv är något som är ständigt närvarande i vår relation och det är bra nog.

Det är ju ett väldigt privilegierat perspektiv, men jag tycker mig se någon sorts övre medelklass (räknat i inkomster, inte nödvändigtvis familjebakgrund och sånt), där parterna belastar sina liv och sin tid extremt mycket. Stora hus, höga ideal om matlagning och hemmets skötsel, en massa resor, lägg till sommarhus och båt. Och varför inte en häst? Med den ekonomin, då det ju borde ha varit möjligt att ordna sitt liv till något hyfsat enkelt, väljer man istället max-allting. I den medföljande pressen, är sedan utrymmet för en massa icke-materiella värden väldigt litet. Tex jämställdhet. Ser jag när jag tittar.

 

[Midsommarblomster]

Det är ju ett väldigt privilegierat perspektiv, men jag tycker mig se någon sorts övre medelklass (räknat i inkomster, inte nödvändigtvis familjebakgrund och sånt), där parterna belastar sina liv och sin tid extremt mycket. Stora hus, höga ideal om matlagning och hemmets skötsel, en massa resor, lägg till sommarhus och båt. Och varför inte en häst? Med den ekonomin, då det ju borde ha varit möjligt att ordna sitt liv till något hyfsat enkelt, väljer man istället max-allting. I den medföljande pressen, är sedan utrymmet för en massa icke-materiella värden väldigt litet. Tex jämställdhet. Ser jag när jag tittar.

Andra personer som dömer en utan att egentligen veta så mycket kan man också kasta in i ekvationen av saker att navigera i.