Sv: istadig?
Ja, jag förstår precis hur du menar, jag tänker på precis samma sätt. Jag tror inte det hjälper att ta till våld i några sammanhang. Kanske för tillfället, men inte i längden. Man har inte gått till grunden med problemet då ju.
Ja, det kan vara som du säger, att han fått tillåtelse att vända där innan. Svårt att svara såhär över internet, såklart. Men det kan ju också vara, som jag skrev tidigare, brist på trygghet och kanske annorlunda energier på det området. Min häst är också ganska känslig för sånt. Ibland stannar hon bara, och står. Tittar runt omkring sig. Hon är inte rädd, men jag är helt säker på att det inte är dumheter eller för att trotsa mig. Det jag brukar göra är att vänta ut henne lite. Antingen börjar hon själv gå efter en liten stund, eller så ger jag henne en liiten signal att gå framåt. För jag vill ju inte att hon ska känna sig pressad och tvingad, när hon redan är lite osäker.
När det går lite längre, alltså att hon blir ännu mer osäker och vägrar gå framåt, så ser jag att den lättaste utvägen är att sitta av och leda henne. Då slipper vi kamp och bråk, vi kommer förbi "det läskiga" på ett lugnt och behagligt sätt. Det tycker jag är en stor vinst!
Ja, jag förstår precis hur du menar, jag tänker på precis samma sätt. Jag tror inte det hjälper att ta till våld i några sammanhang. Kanske för tillfället, men inte i längden. Man har inte gått till grunden med problemet då ju.
Ja, det kan vara som du säger, att han fått tillåtelse att vända där innan. Svårt att svara såhär över internet, såklart. Men det kan ju också vara, som jag skrev tidigare, brist på trygghet och kanske annorlunda energier på det området. Min häst är också ganska känslig för sånt. Ibland stannar hon bara, och står. Tittar runt omkring sig. Hon är inte rädd, men jag är helt säker på att det inte är dumheter eller för att trotsa mig. Det jag brukar göra är att vänta ut henne lite. Antingen börjar hon själv gå efter en liten stund, eller så ger jag henne en liiten signal att gå framåt. För jag vill ju inte att hon ska känna sig pressad och tvingad, när hon redan är lite osäker.
När det går lite längre, alltså att hon blir ännu mer osäker och vägrar gå framåt, så ser jag att den lättaste utvägen är att sitta av och leda henne. Då slipper vi kamp och bråk, vi kommer förbi "det läskiga" på ett lugnt och behagligt sätt. Det tycker jag är en stor vinst!