Egentligen hade jag inte tid att åka iväg på någon CR-kurs men ja, jag gjorde det ändå. Kvarkan på ridskolan är ju över och för ett par veckor sedan släppte isoleringen, så nu kan jag åka dit igen.
Jag fick connemaran som jag ridit förut. Ridlektionen började med en liten avsutten övning bredvid hästarna. Tidvis var det lite svårt att koncentrera sig på den för fröken häst la hela mulen på min axel under tiden och tryckte mot min kind. Sötnosen då
.
Det var uppenbart att hon vilat för länge. Hon skulle inte stå still vid uppsittningen, men förstod sedan att det var det som förväntades av henne. När vi sedan skulle trava så gasade hon iväg alldeles för hastigt och på ett "skyfflande" sätt som jag till en början inte synkade med. Det var kul att springa tyckte hon. Samtidigt märkte jag att hon sket lite i mina skänklar då jag behövde använda dem. Men efter ett tag började jag kunna påverka henne att gå i min takt, och hon lyssnade på mig. Det var fullt fokus och när ridläraren sa något till mig så sa jag: Va? Hon tyckte det var så klockrent för det visade hur koncentrerad jag var . Samtidigt var hon fascinerad över att jag kunde vara så koncentrerad trots att jag egentligen hade ett flyttkaos att ta hand om. Men ja, P har ju verkligen tränat mig i mindfulness. När man rider så rider man. Då kan man inte tänka på annat.
Men en lektion tar ju slut alldeles för snabbt. Jag har inte helt koll på hur länge vi red men 45 minuter kanske och det var väl först på slutet som jag tyckte att det började fungera. Feedbacken jag fick av läraren var ju i alla fall uppmuntrande. Tydligen har det skett en viss utveckling sedan vi sågs senast, trots att jag inte ridit en enda lektion under den tiden, och att jag hanterade den stallmodiga skitpigga hästen på ett bra sätt.
Fröken connemara har tydligen varit ganska vild på sistone. För ett tag sedan hade hon lekt allan med en person som brukar rida henne, så att den personen åkte av. Jag kan nog vara glad att jag inte fick någon sådan åktur.
Jag fick connemaran som jag ridit förut. Ridlektionen började med en liten avsutten övning bredvid hästarna. Tidvis var det lite svårt att koncentrera sig på den för fröken häst la hela mulen på min axel under tiden och tryckte mot min kind. Sötnosen då
. Det var uppenbart att hon vilat för länge. Hon skulle inte stå still vid uppsittningen, men förstod sedan att det var det som förväntades av henne. När vi sedan skulle trava så gasade hon iväg alldeles för hastigt och på ett "skyfflande" sätt som jag till en början inte synkade med. Det var kul att springa tyckte hon. Samtidigt märkte jag att hon sket lite i mina skänklar då jag behövde använda dem. Men efter ett tag började jag kunna påverka henne att gå i min takt, och hon lyssnade på mig. Det var fullt fokus och när ridläraren sa något till mig så sa jag: Va? Hon tyckte det var så klockrent för det visade hur koncentrerad jag var
. Samtidigt var hon fascinerad över att jag kunde vara så koncentrerad trots att jag egentligen hade ett flyttkaos att ta hand om. Men ja, P har ju verkligen tränat mig i mindfulness. När man rider så rider man. Då kan man inte tänka på annat. Men en lektion tar ju slut alldeles för snabbt. Jag har inte helt koll på hur länge vi red men 45 minuter kanske och det var väl först på slutet som jag tyckte att det började fungera. Feedbacken jag fick av läraren var ju i alla fall uppmuntrande. Tydligen har det skett en viss utveckling sedan vi sågs senast, trots att jag inte ridit en enda lektion under den tiden, och att jag hanterade den stallmodiga skitpigga hästen på ett bra sätt.
Fröken connemara har tydligen varit ganska vild på sistone. För ett tag sedan hade hon lekt allan med en person som brukar rida henne, så att den personen åkte av. Jag kan nog vara glad att jag inte fick någon sådan åktur.
