Det har vi ju faktiskt ingen aning om heller. Nu har ts varit väldigt öppen här, men jag har iaf ingen som helst koll på hur alla på buke levt sina liv när de blivit gravida.
Precis som för alla andra, tror jagFör mig är det självklart
Jag tänkte att det borde vara givet att jag skrev om graviditeter och levnadsförhållanden så som de beskrivits på buke. Inte graviditeter och levnadsförhållanden som den gravida inte berättat särskilt mycket om.
Exakt.
Mina symtom försvann också runt v 14 eller nått? Blev också lite nojig. Det är helt normalt att symtomen försvinner efter ett tag
Googla "gravid spökveckor" så ser du att det är väldigt vanligt när man är i andra trimestern eller däromkring - att symptomen från första trimestern plötsligt försvinner och man känner sig "ogravid".
Låter som spökveckorna. Efter v12 stabiliserar sig HCG och tydliga symtom kan försvinna ex illamående bröstont mm. Ingen fara.
Den där känslan kan jag relatera till, min man har till och med hittat på ett uttryck för när han behöver stoppa mig, ge mig en lång kram och få mig att ta tre djupa andetag (han kallar det för en "decompression cuddle"Jag borde vara tacksam. Och mer positiv. Är som en trist surpuppa i jämförelse med partner. Han är iofs exceptionellt positiv och ser framåt och lösningar och hej och hå.
När jag får panik kommer han och säger andas nu så går vi igenom det här.
Det är bra han är så lugn men ibland är det nästan frustrerande. Det får mig att framstå som att jag är den som överreagerar för jämnan
Samtidigt är det nog bra han är som en sten. Stabil och svår att flytta på.
Jag behöver en stor jäkla sten i mitt liv.
Inga virvelvindar.
). Jag känner mig absolut som ett nervvrak emellanåt, jämfört med honom, men har fått jobba mycket på att inte låta det här vara något som jag klankar ner på mig själv för. Vi är olika helt enkelt, och det finns situationer där jag står stadigt som ett berg medan det istället är min man som behöver stöttning. Dessutom tror jag att han tycker det är ganska fint att få vara där för mig och hjälpa mig reda ut mina tankar och plocka ner mig på jorden lite när katastroftänkandet går för långt.De kanske menar det i vecka 18-20, det "vanliga" ultraljudet alla gör.Ja ni har kanske rätt där. Spökveckor… bu bu
Känner mig bara så less på allting just nu. Vet inte ens om jag vill ha barn eller inte.
Det skiftar från att inte vilja ha någon till att vilja ha tre. Ingen mellanting utan just dessa två alternativ.
Fick brev från sjukhuset och fattar absolut ingenting. Ska göra någon fosterdiagnostik. Men är inte det samma som KUB?
Men jag fattar inte för det ska jag ju göra tidigare än så???
Är bara så LESS på allt och att det inte känns som jag har någon som helst koll
M är jag också frustrerad på. En idiot som jag vill ha absolut noll med att göra!
Han kan få dra till havs och drunkna
För mig var i princip allt som vanligt ända fram till senare när jag började känna fosterrörelser. Att man inte känner något så där tidigt är väl inte konstigt. Jag kände i alla fall absolut ingenting.
