Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[vemsomhelst123]

Jag ska inte svara på min mammas meddelanden. Nu är jag fan skitirriterad.
Skickar en bild till mig när hon sitter på nån restaurang och skriver att nu har min pension börjat

Vafan har inte du varit pensionär flera år kanske! Vad håller du på med? VILL du göra mig irriterad?
Ska jag behöva blocka henne? Var det inte hon som inte ville att jag kontaktade henne nyss?!!
Så vad vill hon??
Måste se till att jag inte ser notiserna från henne. Det är bara massa skit.

Lämna henne där hon är. Andas. Du är
Du är du behöver inte andras bekräftelse på att du väljer rätt. Vill du ha henne i ditt liv tjatar jag igen om gemensam terapi, men det är också helt ok att lämna relationen bakom sig, men jag tror du behöver prata med någon om det med.

 

[karamelldrottningen]

Så nu har jag lämnat henne. Iaf för nu. Har tystat ner notiser men inte blockerat henne. Det skulle kännas lite väl elakt.
Men jag mår så dåligt av att se hennes meddelanden så nu kommer jag förhoppningsvis kunna förbereda mig mentalt innan jag ser dem.

I övrigt är det en lugn kväll. Lagade middag och ätit i godan ro.
Just nu föredrar jag verkligen sådana här lugna kvällar framför något annat mer avancerat.

 

[karamelldrottningen]

Spoiler: Äckligt

Skriver i spoiler för detta är inte speciellt angenämt.
Var en kortare sväng jag och en till. Skritt och trav. Snicksnackar om allt möjligt. Plötsligt känner jag hur det bara vänder sig i magen på mig. Ropar STOP och hoppar av. Hinner knappt av innan jag spyr som om jag vet inte vad.
Pinsamt och inte alls roligt. Sa inte att jag var gravid. Vill inte att det ska börja sprida sig i stallet riktigt än.
Åt precis innan och det kanske blev för mycket?
Är lite orolig för ikväll. Blir restaurang och jag vet inte alls hur kroppen reagerar längre.

 

[Sirap]

Spoiler: Äckligt

Skriver i spoiler för detta är inte speciellt angenämt.
Var en kortare sväng jag och en till. Skritt och trav. Snicksnackar om allt möjligt. Plötsligt känner jag hur det bara vänder sig i magen på mig. Ropar STOP och hoppar av. Hinner knappt av innan jag spyr som om jag vet inte vad.
Pinsamt och inte alls roligt. Sa inte att jag var gravid. Vill inte att det ska börja sprida sig i stallet riktigt än.
Åt precis innan och det kanske blev för mycket?
Är lite orolig för ikväll. Blir restaurang och jag vet inte alls hur kroppen reagerar längre.

Usch, inte kul! Men det behöver ju faktiskt inte bero på graviditeten. Det går mycket skit nu... Du kan ju ha ätit något olämpligt också. Plus att det känns som om du är rätt stressad över hela situationen.

 

[Sleepan]

Spoiler: Äckligt

Skriver i spoiler för detta är inte speciellt angenämt.
Var en kortare sväng jag och en till. Skritt och trav. Snicksnackar om allt möjligt. Plötsligt känner jag hur det bara vänder sig i magen på mig. Ropar STOP och hoppar av. Hinner knappt av innan jag spyr som om jag vet inte vad.
Pinsamt och inte alls roligt. Sa inte att jag var gravid. Vill inte att det ska börja sprida sig i stallet riktigt än.
Åt precis innan och det kanske blev för mycket?
Är lite orolig för ikväll. Blir restaurang och jag vet inte alls hur kroppen reagerar längre.

Jag tänker att det är rätt rimligt att graviditetsillamåendet drar igång nu dock? Om man drabbas av det.

Min kompis har absolut spytt från hästryggen...

 

[karamelldrottningen]

Har tänkt en hel del på mammas agerande.
Hade hon varit obetydlig i mitt liv hade jag ryckt på axlarna och blivit irriterad men knappast så här ledsen som jag varit nu.
Idag har jag varit glad och lugn.
Och jag funderar på orsaken bakom hennes känslor och agerande.
Det är svårt när hon bara lägger skulden på mig.
Jag kommer aldrig lägga skulden på samma vis på mina framtida barn. De ska känna att de har mitt stöd oavsett vilken väg i livet de väljer. Oavsett vad de väljer att jobba med och oavsett hur deras framtida familjekonstellationer ser ut.

Jag har kommit fram till att avstånd är bästa sättet för oss båda. För henne eftersom hon inte klarar av det jag har valt och för mig för att jag orkar inte ha en negativ kraft som lägger massa skuld på mig oavsett hur och vad jag gör.

Jag älskar min mamma. Massor och det kommer inte att försvinna. Men för bådas skull är detta bästa lösningen.

 

[McFlurry]

Spoiler: Äckligt

Skriver i spoiler för detta är inte speciellt angenämt.
Var en kortare sväng jag och en till. Skritt och trav. Snicksnackar om allt möjligt. Plötsligt känner jag hur det bara vänder sig i magen på mig. Ropar STOP och hoppar av. Hinner knappt av innan jag spyr som om jag vet inte vad.
Pinsamt och inte alls roligt. Sa inte att jag var gravid. Vill inte att det ska börja sprida sig i stallet riktigt än.
Åt precis innan och det kanske blev för mycket?
Är lite orolig för ikväll. Blir restaurang och jag vet inte alls hur kroppen reagerar längre.

Jag fick planera om mina mattider och hur mycket jag åt jättemycket per ättillfälle när jag var gravid för att inte spy. Superdrygt men värt det för att faktiskt få behålla maten Fick tex äta dagens största mål vid lunch och något lättare på kvällen sen. Kunde inte heller äta soppa och sånt där det liksom "fyller ut" mer i magen. Fick regelbundet lägga till fler och fler "matregler" efterhand.

Hoppas restaurangbesöket gick bra!

 

[Raderad medlem 147980]

Har tänkt en hel del på mammas agerande.
Hade hon varit obetydlig i mitt liv hade jag ryckt på axlarna och blivit irriterad men knappast så här ledsen som jag varit nu.
Idag har jag varit glad och lugn.
Och jag funderar på orsaken bakom hennes känslor och agerande.
Det är svårt när hon bara lägger skulden på mig.
Jag kommer aldrig lägga skulden på samma vis på mina framtida barn. De ska känna att de har mitt stöd oavsett vilken väg i livet de väljer. Oavsett vad de väljer att jobba med och oavsett hur deras framtida familjekonstellationer ser ut.

Jag har kommit fram till att avstånd är bästa sättet för oss båda. För henne eftersom hon inte klarar av det jag har valt och för mig för att jag orkar inte ha en negativ kraft som lägger massa skuld på mig oavsett hur och vad jag gör.

Jag älskar min mamma. Massor och det kommer inte att försvinna. Men för bådas skull är detta bästa lösningen.

Det låter som kloka tankar! Försök att komma i håg det här nu Det går utmärkt att älska varandra på avstånd, om det är vad man mår bäst av.

 

[karamelldrottningen]

Allt är förjävligt. Ingenting funkar. Jag är helt slut. Vill inte ha det där idiotiska äckliga barnet.
Orkar inte med det jag borde göra. Gråter för ingenting.
Mår skit. Orkar inte en dag till.

 

[tott]

Allt är förjävligt. Ingenting funkar. Jag är helt slut. Vill inte ha det där idiotiska äckliga barnet.
Orkar inte med det jag borde göra. Gråter för ingenting.
Mår skit. Orkar inte en dag till.

Har du någon vårdkontakt du kan kontakta? Nu. Genast.

 

[karamelldrottningen]

Har du någon vårdkontakt du kan kontakta? Nu. Genast.

Vem? Vart? Hur?

 

[tott]

Vem? Vart? Hur?

Din "pratkontakt"? Vårdcentralen? Psykakuten?

 

[EmmaBovary]

Allt är förjävligt. Ingenting funkar. Jag är helt slut. Vill inte ha det där idiotiska äckliga barnet.
Orkar inte med det jag borde göra. Gråter för ingenting.
Mår skit. Orkar inte en dag till.

Men stackare! Det låter som att du mår extremt dåligt idag och kanske behöver akut hjälp?

 

[karamelldrottningen]

Tack jag bokade in ett videomöte med psykolog nu. Men blir först imorgon.
Jag orkar inte ta mig nånstans. Igår hade jag feber nästan hela dagen. Idag mår jag kroppsligt bättre men det känns tyngre idag.
Kämpar med att bara få vardagen att gå ihop nu. Och jag är rädd att det inte kommer funka alls med ett barn mitt i allt detta. När jag knappt orkar med som det är nu.
Till hösten måste jag underlätta stallarbetet markant. Men det är då det. Nu är nu och det är svårt att komma med stora förändringar i januari. Det går inte. Gäller att bara härda ut men är svårt när jag är så sjuk. Partner har samma skit och min primära avlastare i stallet är också sjuk. Alla samtidigt.
Igår spydde jag efter jag tog ut första hästen. Det tog verkligen all kraft. Och då var det bara EN häst. På något viss kom alla iaf ut och fick mat och vatten.
Men jag orkar inte med att det ska kännas som ett berg som är helt omöjlig att bestiga. Måste finnas nån trappa nånstans.
Nånting

 

[Thaliaste]

Tack jag bokade in ett videomöte med psykolog nu. Men blir först imorgon.
Jag orkar inte ta mig nånstans. Igår hade jag feber nästan hela dagen. Idag mår jag kroppsligt bättre men det känns tyngre idag.
Kämpar med att bara få vardagen att gå ihop nu. Och jag är rädd att det inte kommer funka alls med ett barn mitt i allt detta. När jag knappt orkar med som det är nu.
Till hösten måste jag underlätta stallarbetet markant. Men det är då det. Nu är nu och det är svårt att komma med stora förändringar i januari. Det går inte. Gäller att bara härda ut men är svårt när jag är så sjuk. Partner har samma skit och min primära avlastare i stallet är också sjuk. Alla samtidigt.
Igår spydde jag efter jag tog ut första hästen. Det tog verkligen all kraft. Och då var det bara EN häst. På något viss kom alla iaf ut och fick mat och vatten.
Men jag orkar inte med att det ska kännas som ett berg som är helt omöjlig att bestiga. Måste finnas nån trappa nånstans.
Nånting

Hoppas det går bra imorgon!

Det mående som är kopplat till graviditeten är nog tyvärr "bara" att stå ut med, och för många så kan illamåendet släppa längre fram. Om det är oro för hur det praktiska ska lösas, kan det hjälpa om du redan nu försöker konkretisera vad som ska göras längre fram? Har du någon att bolla med gällande förändringarna i stallet t ex? Har du kollat upp de ekonomiska förutsättningarna? Om det blir mer konkret hur lösningarna ser ut så kanske det kan ge lite lugn.

Det finns trots allt väldigt många ensamstående föräldrar som roddar ihop livet, så det är ingen omöjlig uppgift även om det såklart kan vara tufft bitvis. Men framförallt handlar det om prioriteringar tänker jag, och jag har full förståelse för att barn är något som man kan värdera väldigt högt och verkligen vill satsa på även om det utifrån ser ut att vara i en tuff situation. Men det är bara man själv som kan göra prioriteringarna i sitt eget liv, och det ska man leva som man själv vill och inte som andra tycker.

Jag tycker du gör rätt i att hålla distans till din mamma. Hon beter sig säkert inte som hon gör för att avsiktligt såra dig, men oavsett om hon har egna problem eller bara ser dig som en förlängning av sig själv (som hon inte är ensam om att göra som förälder i så fall) så stjälper hon mer än hjälper dig just nu. Och verkade kanske också göra när du kämpade med att bli nykter? Kanske hittar ni en bättre relation i framtiden, men du kan inte ta ansvar för hennes känslor. Du behöver ägna din kraft åt dig själv och barnet, och kan hon inte hjälpa dig i det är det bättre om hon inte är där alls just nu.

 

[miumiu]

Förstår att det känns tufft just nu Karamellen! Jag mådde skit rent ut sagt i princip hela min graviditet med förhöjda ångestnivåer och har förstått att många känner liknande, men man hör ju mest bara om illamående och foglossning och såna fysiska besvär. Men hormonbalansen är ju helt annorlunda i kroppen och är man känslig för sånt kan det ju självklart påverka det psykiska måendet också. Och på detta hur din mamma har betett sig mot dig, tycker du verkar ha hanterat hennes gränslösa beteende bättre än vad någon skulle kunna begära av dig just nu.

Sen vill jag bara inflika detta med att skaffa barn som ensamstående eller på andra sätt än vad som är norm. Det behöver absolut inte vara till nackdel för barnet. Har flera barn runt omkring mig som har kommit till på alla möjliga tänkbara sätt (bland annat en kvinna som fick barn med sitt ex bästa vän, efter en blöt kväll). Barnet har en fantastiskt fin uppväxt och massa vuxna som är engagerade i hen och hen får massvis med kärlek. Det räcker liksom. Vi gör alla vårt bästa, du har gjort en helt otrolig nykterhetsresa som du delat med dig av här till exempel och det visar vilket mod och beslutsamhet du verkligen besitter. Var stolt över dig själv

 

[karamelldrottningen]

Segt idag men ok.
Blir trött av bara små saker som att fylla diskmaskinen. Jäkla influensa eller vad det är!
Dåligt samvete har jag också.
Att jag inte orkar mer. Måste kanske avboka morgondagens jobb också
Hunden har tagit fram skor och tofflor in till vardagsrummet där jag ligger just nu.
Katten och jag tittar på när denna huligan far runt.
Ska ta en tur till skogen idag iaf. Måste bara vila lite till.

 

[Fjordfrälst]

Segt idag men ok.
Blir trött av bara små saker som att fylla diskmaskinen. Jäkla influensa eller vad det är!
Dåligt samvete har jag också.
Att jag inte orkar mer. Måste kanske avboka morgondagens jobb också
Hunden har tagit fram skor och tofflor in till vardagsrummet där jag ligger just nu.
Katten och jag tittar på när denna huligan far runt.
Ska ta en tur till skogen idag iaf. Måste bara vila lite till.

Varför skogen om du är sjuk? Feber osv ska man inte anstränga sig med i onödan, kan skada hjärtat. Var rädd om er

 

[Fjordfrälst]

Hoppas det går bra imorgon!

Det mående som är kopplat till graviditeten är nog tyvärr "bara" att stå ut med, och för många så kan illamåendet släppa längre fram. Om det är oro för hur det praktiska ska lösas, kan det hjälpa om du redan nu försöker konkretisera vad som ska göras längre fram? Har du någon att bolla med gällande förändringarna i stallet t ex? Har du kollat upp de ekonomiska förutsättningarna? Om det blir mer konkret hur lösningarna ser ut så kanske det kan ge lite lugn.

Det finns trots allt väldigt många ensamstående föräldrar som roddar ihop livet, så det är ingen omöjlig uppgift även om det såklart kan vara tufft bitvis. Men framförallt handlar det om prioriteringar tänker jag, och jag har full förståelse för att barn är något som man kan värdera väldigt högt och verkligen vill satsa på även om det utifrån ser ut att vara i en tuff situation. Men det är bara man själv som kan göra prioriteringarna i sitt eget liv, och det ska man leva som man själv vill och inte som andra tycker.

Jag tycker du gör rätt i att hålla distans till din mamma. Hon beter sig säkert inte som hon gör för att avsiktligt såra dig, men oavsett om hon har egna problem eller bara ser dig som en förlängning av sig själv (som hon inte är ensam om att göra som förälder i så fall) så stjälper hon mer än hjälper dig just nu. Och verkade kanske också göra när du kämpade med att bli nykter? Kanske hittar ni en bättre relation i framtiden, men du kan inte ta ansvar för hennes känslor. Du behöver ägna din kraft åt dig själv och barnet, och kan hon inte hjälpa dig i det är det bättre om hon inte är där alls just nu.

Det där skriver jag under på! Är själv så innerligt less på att jag av en sk vän hela tiden blir pådyvlad skit om hur det är att ha barn. Jag fattar också att det inte är ett rosaskimmer (jag är inte så trög som h*n ofta vill påtala) alla gånger men ta mina beslut är fan inte okej.

 

[karamelldrottningen]

Fått några SMS nu under dagen från nämnda människa. Jag vet att jag inte borde läsa men nu gjorde jag det.
Givetvis med ångest till följd.
Nån jävla psykisk utpressning. Så känns det!
Skrev tillbaka.
Inte svarar hon heller på mina frågor öht.
Skrev också att jag inte mådde bra alls och funderar på att ta bort barnet och ev mig själv också.
Inget svar på det det men en länk till självmordslinjen.

Är så jävulskt arg! Frustrerad! Besviken och ledsen. Hon ska ALDRIG få komma ens i närheten av MITT barn. Någonsin.
Det är slut. Hon finns inte mer. Låt hon ruttna bort där framför tv:n i lägenheten.
Jag BRYR MIG INTE ETT JÄVLA SKIT LÄNGRE!!!