Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[karamelldrottningen]

Fast på vilket sätt har du sårat henne?? Du har väl inte gjort henne något?

Jag vet inte. Nånting är det. Att jag mått dåligt och nu detta med graviditeten har tagit hårt. Hon kanske inte orkar med mig längre.

 

[karamelldrottningen]

Jag försöker iaf ta det lugnt nu och inte tänka så mycket. Blir bara ledsen då.
Lyssnar på lugn musik och lite så. Haft mina ångestattacker idag så är extremt less på det nu. Vill bara må ok. Behöver inte må fantastiskt men vill må ok.

 

[Sirap]

Jag vet inte. Nånting är det. Att jag mått dåligt och nu detta med graviditeten har tagit hårt. Hon kanske inte orkar med mig längre.

Fast just det är verkligen inget du ska ta på dig. Du har, som sagt, inte gjort henne något. Att hon ogillar hur du levt och saker du gjort får ju stå för henne och så får hon såklart känna. Men det är inte samma sak som att du sårat henne. Stor offerkofta på den damen..?

 

[karamelldrottningen]

Jag vill skriva ett positivt inlägg idag.

Hästarna är fantastiska. Även när jag inte är helt 100 så är de så fina på alla sätt.
Min katt som alltid ska ligga nära. Oftast på magen eller mellan benen eller bredvid mig.
En partner som är en fin människa med stort hjärta.
Vänner som bryr sig och finns där.
En kropp som just nu känns rätt skruttig men som håller på att producera fram ett nytt liv.
Inte så långt kvar till våren.

 

[karamelldrottningen]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

 

[Otherside]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

Jag vet ju inte hur viktig din mamma är för dig, i ditt liv, men här tycker jag att du ska försöka se henne "utifrån", som en person som helt klart har egna problem och egna tillkortakommanden. Problematik som du inte har något som helst ansvar för och som du inte heller ska försöka ändra på eller bota. Annars blir det en form av medberoende som bara skadar dig - och inte hjälper din mamma heller.

Jag kan iofs misstänka att när barnbarnet är fött kan hon mjukna och vilja vara med på ett hörn, och om det då känns ok för dig så får du bestämma hur mycket du vill släppa in henne igen. Om alls.

Men idag får du släppa henne och inse att hon själv är den som har en problematik och du har inget ansvar och ingen möjlighet att ändra på den. Ta ett steg tillbaka, vänd blicken åt annat håll - åt dig själv och ditt eget liv med ditt barn. Du kan inte ta ansvar för andra. Låt henne inte sabotera den här speciella tiden i ditt liv.

 

[tott]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

Arg och besviken och inte litar på dig?
Är det för att ditt liv inte exakt har tagit det spår som hon i sitt egna huvud har bestämt att är det enda rätta spåret för dig och ditt liv?
Lyssna och tro på din moster - att det är ditt liv! Ditt liv, du väljer och du bestämmer.

 

[Hazel]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

Jag får intrycket av att din graviditet har dragit fram hennes EGNA dåliga samvete över hur hon varit som mamma. Hon tycker det är en dålig idé för att hon känner att hon själv inte varit en bra mamma till dig.

Det enda du behöver göra i detta är att satsa på dig själv, din mamma får ta hand om sitt dåliga samvete och det bästa du kan göra är att inte låta henne delta när hon beter sig såhär, en dag sa jag till min pappa att så länge du ska kommentera hur dålig jag är så pratar jag inte med dig,Sen gjorde jag inte det på ett helt år. Nu har vi kontakt igen och jag tror inte alls han verkligen tagit till sig att jag mådde dåligt MEN han säger inget mer, att förklara vad man känner funkar ibland inte alls, men kan man sätta upp gränser som är glasklara kan det funka, ibland

 

[cili]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

Instämmer med övriga om att strunta i henne och hennes reaktion. Oavsett vad hon tycker så uttrycker hon sig på ett fullständigt orimligt sätt, som du inte behöver ta åt dig av (även om det är lättare sagt än gjort)

Och du, grattis!

 

[Jerseyite]

Jag skrev och tog bort följande rad flera gånger för det känns invasivt att säga så här på ett internetforum där man faktiskt inte känner varandra. Men karamellen, om det här är ett typiskt beteende för din mamma som präglade din uppväxt är det inte konstigt att du utvecklade ett alkoholberoende.

Så, även om det är självklart att man vill ha en god relation till sin familj, är det inte alltid självklart att ens familj är eller har varit bra för en. Det senaste året har du fattat två stora och viktiga beslut för dig själv och ditt liv (nykterheten och graviditeten). Det som är bra för dig nu är bra för dem besluten. Personer som inte förstår eller hjälper dig med dem besluten behöver du inte ta hänsyn till. Din mammas problematik är inte ditt fel och inte ditt ansvar.

 

[vemsomhelst123]

Ytterligare ett SMS. Så jag ringde upp henne.
Efter samtalat brast det för mig fullständigt.
Partner jobbar hemifrån mig och hörde hela samtalet.
Jag var helt förkrossad. Allt rasar.
Han kom med idén att ringa min ena moster. Jag var lite skeptisk först men gjorde det.
Berättade så som det var. Att min mamma är arg och besviken på mig och inte litar på mig längre. Vilket är hennes egna ord.
Moster sa att ja men lite får hon börja tänka själv. Att det är mitt liv och inte hennes.
Vi pratade ganska länge. Hon är lite äldre och hör lite dåligt så fick upprepa att jag var gravid några gånger.

Är fullständigt matt på hela situationen. Ska det vara så här jävligt att vara gravid?
Inget grattis. Inga lyckönskningar. Bara negativitet.

Vad fint att du kunde prata med din moster. Som sagt, låt din mamma vara där hon är så länge du känner för det. Låt henne hålla på och tycka/tänka på sitt håll. Sen får man bestämma sig när man orkar för om man vill ha den människan i sitt liv eller inte, och vill man det är terapi (enskilt eller ni båda) ett bra sätt tror jag. Hon har också problem, det har ju varit tydligt genom. Dina trådar. Men alla människor har problem, det betyder inte att man får slänga saker på vem som helst hursomhelst.

 

[karamelldrottningen]

Min mamma är speciell men jag tänker att det är väl de flesta föräldrar på ett eller annat sätt?
Men jag trodde inte att hon skulle reagera så här eftersom hon gillar barn. Får känslan att hon gillar alla barn utom den som hennes egen dotter tänkte föda.
Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra och kommer inte bli det heller.
Sen det här med pappan går emot hennes principer så det bara visslar om det.
Jag hade inte tänkt berätta det än utan avvakta att det var lite oklart vem som var pappan men det var en av hennes första frågor och då var jag tvungen att säga att jag inte visste. Partner tog även upp att hans spermier inte är helt hundra i mängden så att det förmodligen inte var han som var pappan och då satte hon igång och jag orkade tillslut inte lyssna.
Jag vet att jag är misslyckad. Jag behöver inte höra det oavbrutet.
Men att hon skulle känna sig lurad? Vilket hon sa idag att hon gjorde det fattar jag bara inte.
Jag berättade ju!
Vill inte att det skulle bli så här men om detta är det hon vill och jag är så hemsk är det nog bäst vi reducerar vår kontakt helt.
Väldigt sorgligt och det känns som det är mitt fel. Men tror inte en abort nu skulle lösa nånting heller.

 

[karamelldrottningen]

Jag får intrycket av att din graviditet har dragit fram hennes EGNA dåliga samvete över hur hon varit som mamma. Hon tycker det är en dålig idé för att hon känner att hon själv inte varit en bra mamma till dig.

Det enda du behöver göra i detta är att satsa på dig själv, din mamma får ta hand om sitt dåliga samvete och det bästa du kan göra är att inte låta henne delta när hon beter sig såhär, en dag sa jag till min pappa att så länge du ska kommentera hur dålig jag är så pratar jag inte med dig,Sen gjorde jag inte det på ett helt år. Nu har vi kontakt igen och jag tror inte alls han verkligen tagit till sig att jag mådde dåligt MEN han säger inget mer, att förklara vad man känner funkar ibland inte alls, men kan man sätta upp gränser som är glasklara kan det funka, ibland

Det tror jag inte. På första stycket.
Hon sa senast idag att hon gjort allt för mig. Och att jag behandlar henne så här.

 

[Otherside]

”Behandlar henne såhär” - ??? Genom att bli gravid? Är det att ”behandla henne” - det är väl inte hon som blivit gravid?? Så märkligt. Såna anklaganden.

Och sluta kalla dig själv misslyckad. Du är väl inte misslyckad?!? Du sköter dig, har jobb, boende, besparingar, you name it. Om det är att vara misslyckad så vet jag inte vad! Se dig själv som en resande genom ett spännande liv där du faktiskt klarar dig galant!

 

[tott]

Min mamma är speciell men jag tänker att det är väl de flesta föräldrar på ett eller annat sätt?
Men jag trodde inte att hon skulle reagera så här eftersom hon gillar barn. Får känslan att hon gillar alla barn utom den som hennes egen dotter tänkte föda.
Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra och kommer inte bli det heller.
Sen det här med pappan går emot hennes principer så det bara visslar om det.
Jag hade inte tänkt berätta det än utan avvakta att det var lite oklart vem som var pappan men det var en av hennes första frågor och då var jag tvungen att säga att jag inte visste. Partner tog även upp att hans spermier inte är helt hundra i mängden så att det förmodligen inte var han som var pappan och då satte hon igång och jag orkade tillslut inte lyssna.
Jag vet att jag är misslyckad. Jag behöver inte höra det oavbrutet.
Men att hon skulle känna sig lurad? Vilket hon sa idag att hon gjorde det fattar jag bara inte.
Jag berättade ju!
Vill inte att det skulle bli så här men om detta är det hon vill och jag är så hemsk är det nog bäst vi reducerar vår kontakt helt.
Väldigt sorgligt och det känns som det är mitt fel. Men tror inte en abort nu skulle lösa nånting heller.

Du är inte misslyckad och det är verkligen inte alls ditt fel att din mamma inte kan hantera det här.

Fattar inte heller varför hon känner sig lurad Jättekonstigt!

...och du ska verkligen inte göra abort för att din mamma vill det. Du är jättevuxen och har all rätt och förmåga att bestämma precis själv vad du vill göra med ditt liv.

 

[karamelldrottningen]

Tack. Jag behövde höra dessa orden

 

[vemsomhelst123]

Det tror jag inte. På första stycket.
Hon sa senast idag att hon gjort allt för mig. Och att jag behandlar henne så här.

Du är inte misslyckad, du har inte gjort dåliga val i detta. Du behöver reda ut ihop med din partner hur ni ska eller inte ska förhålla er till ett barn, men det är inte din mammas problem. Nu kanske jag drar för stora växlar men visst var din pappa och mamma inte ihop och din pappa är borta sen några år? Kanske får hon flash backs till det, men du är inte din mamma. Även vi med mindre problematik har problematiska förhålllanden till våra ”helt fungerande” föräldrar. Det bästa jag lärt mig är att de finns, jag älskar dem, de älskar mig men de kan inte påverka mig längre varken omedvetet eller medvetet. Det kom jag inte fram till själv..
Sen är det, om det är det hon syftar på på något vis, inte guld och gröna skogar att vara ensamstående förälder vilket jag varit i perioder, det är jättetungt att ha 39 graders feber och behöva roa en 6-månaders en hel dag. Eller ligga och kräkas samtidigt som man satt sin 1,5 åring vid soffbordet med makaroner för att man inte orkar med lukten av något annat osv osv. Men det går att hitta nätverk om nu det närmaste nätverket inte vill, mitt familjenätverk vill men är långt borta och det finaste jag vet är att jag ALLTID kan ringa en av barnets kompisars mamma eller 80(!) åriga mormor som bor nära oss och kan de kommer de alltid ställa upp (och har gjort) om de kan. Jag är inte ensamstående men lever som det ganska mycket pga sambons jobb.

 

[Raderad medlem 147980]

Det tror jag inte. På första stycket.
Hon sa senast idag att hon gjort allt för mig. Och att jag behandlar henne så här.

Med all respekt för att jag inte känner varken dig eller din mamma (så vitt jag vet) så vill jag ändå säga att det låter som att din mamma har sina egna problem som hon nu försöker dumpa över på dig. Inte snällt och inte hjälpsamt!

Att du blivit gravid är inte att "behandla henne" alls. Det handlar inte om henne, över huvud taget. Du är gravid vilket påverkar din kropp, ditt liv, dina relationer o. s. v. - men inte hennes! Visst, det går att argumentera för att hennes liv påverkas genom att hon blir mormor - men hur det påverkar henne är helt och hållet hennes val.

Att hon har "gjort allt för dig" tycker jag är vad en mamma ska göra. En mamma ska "göra allt" för sitt barn! Inte för att få något tillbaka av barnet, eller för att kontrollera eller styra barnet, utan för att vi (och barnets pappa) har satt barnet till världen och det är vår skyldighet att "göra allt" för barnet - allra minst under uppväxten, men många av oss gör det sen också. För att vi vill - inte för att barnet ska ge något tillbaka eller låta oss styra hens val som vuxen!

Jag förstår att det är förjävligt tufft, men jag tror att det allra bästa som du kan göra - för dig själv - är att låta din mamma försvinna lite i periferin. I alla fall för tillfället, så kan du se över och eventuellt omvärdera det valet längre fram. Men som gravid löper hormonerna amok och känslorna är ett yrväder ändå, utan en mamma som stökar till det än mer. Du behöver inte hennes "skit", du behöver kärlek och stöttning och förståelse och få veta att du duger och är fantastisk precis som du är! Och att rätt val för dig är det som känns rätt för dig.

Jag hoppas att du har vänner, annan familj, och/eller andra som kan ge dig det som du kanske önskat från din mamma Och jag hoppas att du vet och känner att du har många av oss här som står bakom dig också!

 

[karamelldrottningen]

Jag ska inte svara på min mammas meddelanden. Nu är jag fan skitirriterad.
Skickar en bild till mig när hon sitter på nån restaurang och skriver att nu har min pension börjat

Vafan har inte du varit pensionär flera år kanske! Vad håller du på med? VILL du göra mig irriterad?
Ska jag behöva blocka henne? Var det inte hon som inte ville att jag kontaktade henne nyss?!!
Så vad vill hon??
Måste se till att jag inte ser notiserna från henne. Det är bara massa skit.

 

[tott]

Jag ska inte svara på min mammas meddelanden. Nu är jag fan skitirriterad.
Skickar en bild till mig när hon sitter på nån restaurang och skriver att nu har min pension börjat

Vafan har inte du varit pensionär flera år kanske! Vad håller du på med? VILL du göra mig irriterad?
Ska jag behöva blocka henne? Var det inte hon som inte ville att jag kontaktade henne nyss?!!
Så vad vill hon??
Måste se till att jag inte ser notiserna från henne. Det är bara massa skit.

Hon verkar verkligen inte må så bra, och det är inte pga dig eller din graviditet. Försök till 100 att ignorera henne. Det verkar på riktigt inte sunt nu.

Om du tänker efter - finns det nåt som tyder på en begynnande demenssjukdom eller liknande?
Jag är inte läkare, men som jag skrev - det där låter inte sunt.

All kraft till dig!