Inte bara nätdejting del 8

[Alexandra_W]

Jag kan också sakna tvåsamheten. Men jag saknar verkligen inte att behöva anpassa sig. Men det gäller att komma ihåg BÅDA delarna. Ibland går även jag ner i känslan av att känna mig jätteensam. "Inga vänner och ingen partner". Men jag brukar ynka ett tag och sen tänka noga på resten. För även i det perfekta förhållandet så måste man kompromissa, anpassa sig och göra eftergifter. Färre efter lång tid tillsammans. Men inte skulle jag ett par månader in i ett förhållande riktigt kunna ha den söndag jag haft idag just idag utan att det skulle påverka negativt.

Idag har jag gjort storkok. Sovit middag. Pysslat i stallet ett par timmar. Klappat katten. Och i övrigt inte gjort ett jota. En sån dag är okej in ett förhållande med. Men knappast uppskattat om det är sista dagen innan man går på nattvecka med fyra nätter. Sova/jobba/äta till fredag kväll. Sen helt mos hela lördagen. På söndag är jag borta hela dagen. Sen är en ny arbetsvecka för de flesta.

Så. Minns både plusen och minusen är mitt tips. Så lätt bara tänka på de dagarna när man ät uttråkad och rastlös och känner sig ensam. Och inte på de när man är råego och trivs med det.

 

[Gnist]

Hakar man upp sig på att det enda som kan göra en lycklig är en relation, då sitter nog skavet någon annan stans egentligen.

genuin lycka kommer inifrån. Försöker man fylla ett inre tomrum med yttre attribut så kommer det så småningom dyka upp nya saker man inte är nöjd med.

Fast vem har sagt att det enda som kan göra en lycklig är en relation, eller att man är missnöjd med sig själv, inte älskar sig själv bara för att man saknar att inte ha någon att dela livet, vardagen med??

Personligen trivs jag finfint med den jag är, hur jag är och har inget "skav" öht i fråga om mig själv, men jag kan ändå sakna någon att dela vardagen med. De två sakerna har ju noll och inget med varandra att göra, eller menar du att om man saknar någon att dela vardagen med, så är man per automatik inte lycklig i sig själv?

 

[Magiana]

Fast vem har sagt att det enda som kan göra en lycklig är en relation, eller att man är missnöjd med sig själv, inte älskar sig själv bara för att man saknar att inte ha någon att dela livet, vardagen med??

Personligen trivs jag finfint med den jag är, hur jag är och har inget "skav" öht i fråga om mig själv, men jag kan ändå sakna någon att dela vardagen med. De två sakerna har ju noll och inget med varandra att göra, eller menar du att om man saknar någon att dela vardagen med, så är man per automatik inte lycklig i sig själv?

Inte riktigt så. Men känner man sig olycklig över att inte ha någon att dela sitt liv med så är man ju inte lycklig. Det var ju det som uttrycktes här i tråden. Det är skillnad på att vilja ha något i sitt liv och att vilja ha något i sitt liv för att man är olycklig utan det.

 

[corzette]

Inte riktigt så. Men känner man sig olycklig över att inte ha någon att dela sitt liv med så är man ju inte lycklig. Det var ju det som uttrycktes här i tråden. Det är skillnad på att vilja ha något i sitt liv och att vilja ha något i sitt liv för att man är olycklig utan det.

Ordspråket "delad glädje - dubbel glädje" är ju inte taget ur luften...

Men jo hos mej "saknas" en annan att dela mitt liv med... Och då är jag inte helt lycklig... Lika lite som jag är helt olycklig... MEN som jag skrivit i en annan tråd, nej jag kommer inte leva resten av hela mitt liv ensam... Då tar jag hellre livet av mej. Så så mycket stör det mej att jag är själv... Sen vad du tycker om det är helt upp till dej... Men jag är trött på att "vänta"... Och speciellt som jag har "yngre" som "målgrupp" och jag blir äldre så är det ju redan ett problem att "hitta nån"...

 

[Bison]

Jag saknar inte tvåsamhet på det traditionella viset.
Jag är som sagt mer för bros before hoes och har bra med vänner. Känner mig aldrig ensam, finns en anledning att jag och min bästa vän skickar 3000 sms till varandra varje månad, kan prata i telefon i timmar och dessutom ses på jobbet. Jag skulle välja honom före en ev partner alla gånger.

Men jag kan ändå sakna att ha en pojkvän även om det typiska svennebanan livet inte lockar det minsta.

 

[Magiana]

Ordspråket "delad glädje - dubbel glädje" är ju inte taget ur luften...

Men jo hos mej "saknas" en annan att dela mitt liv med... Och då är jag inte helt lycklig... Lika lite som jag är helt olycklig... MEN som jag skrivit i en annan tråd, nej jag kommer inte leva resten av hela mitt liv ensam... Då tar jag hellre livet av mej. Så så mycket stör det mej att jag är själv... Sen vad du tycker om det är helt upp till dej... Men jag är trött på att "vänta"... Och speciellt som jag har "yngre" som "målgrupp" och jag blir äldre så är det ju redan ett problem att "hitta nån"...

Tråkigt att du känner så. I dubbel bemärkelse.

 

[Gnist]

Bästa uttrycket som myntats här är "iblandbo". En sån vill jag ha

 

[Red_Chili]

Jag tycker det är lite trist att det så lätt verkar bli "singel = ensam" och "i parförhållande = ha någon att umgås med hela tiden", åtminstone teoretiskt när folk pratar om varför de vill ha partner, pratar om att de saknar partner osv. (Jag vet också att det nämnts tidigare här i tråden )

Med en vän att gå promenader med, en vän att laga mat med, en vän att shoppa med, en vän att träna med eller vad som nu lockar, då behöver det ju inte nödvändigtvis kännas ensamt. Det kanske är jäkligt svårt att hitta någon som passar ihop med ens liv så perfekt att det är "partnermaterial", men att hitta fint och pålitligt folk att umgås med lite när det passar, att ha vissa hobbys ihop osv, det borde väl inte vara riktigt lika svårt och då blir ju också en ofrivillig ensamhet lättare att undvika.

 

[corzette]

Jag tycker det är lite trist att det så lätt verkar bli "singel = ensam" och "i parförhållande = ha någon att umgås med hela tiden", åtminstone teoretiskt när folk pratar om varför de vill ha partner, pratar om att de saknar partner osv. (Jag vet också att det nämnts tidigare här i tråden )

Med en vän att gå promenader med, en vän att laga mat med, en vän att shoppa med, en vän att träna med eller vad som nu lockar, då behöver det ju inte nödvändigtvis kännas ensamt. Det kanske är jäkligt svårt att hitta någon som passar ihop med ens liv så perfekt att det är "partnermaterial", men att hitta fint och pålitligt folk att umgås med lite när det passar, att ha vissa hobbys ihop osv, det borde väl inte vara riktigt lika svårt och då blir ju också en ofrivillig ensamhet lättare att undvika.

I mitt fall funkar inte vän som "substitut" för partner... Jag har UNDERBARA vänner (och familj) men det är återigen INTE samma sak som att ha en partner...

 

[Red_Chili]

I mitt fall funkar inte vän som "substitut" för partner... Jag har UNDERBARA vänner (och familj) men det är återigen INTE samma sak som att ha en partner...

Kan du förklara vad du upplever att skillnaden är? När jag försöker klura ut någon egen skillnad så slutar det nämligen med att det enbart blir tankar i stil med "en partner förväntar sig att jag ibland ska låta bli hundtävlingarna för att umgås istället. Så jäkla skönt att kunna göra som jag vill!". En eller flera riktigt bra vänner och en eventuell kk gör alltså att jag inte förstår vitsen med en partner, det känns bara begränsande.

 

[starcraft]

Jag tycker det är lite trist att det så lätt verkar bli "singel = ensam" och "i parförhållande = ha någon att umgås med hela tiden", åtminstone teoretiskt när folk pratar om varför de vill ha partner, pratar om att de saknar partner osv. (Jag vet också att det nämnts tidigare här i tråden )

Med en vän att gå promenader med, en vän att laga mat med, en vän att shoppa med, en vän att träna med eller vad som nu lockar, då behöver det ju inte nödvändigtvis kännas ensamt. Det kanske är jäkligt svårt att hitta någon som passar ihop med ens liv så perfekt att det är "partnermaterial", men att hitta fint och pålitligt folk att umgås med lite när det passar, att ha vissa hobbys ihop osv, det borde väl inte vara riktigt lika svårt och då blir ju också en ofrivillig ensamhet lättare att undvika.

Det är ju det du rabblar upp som jag ofta känner att jag saknar, någon att resa med, någon att laga mat till och äta tillsammans med, gå ut på restaurang, någon att hänga i soffan och kolla på film och käka popcorn. Det skulle med andra ord gå finfint att ha en eller ett par vänner att göra detta med istället för en partner, men mina vänner har barn, sambo, bor för långt bort för att spontan-ses eller helt enkelt är för upptagna och på annan plats i livet för att ha plats att göra detta med mig mer än nån gång ibland och det är mer sällan än jag skulle vilja. Och jag är bra på att göra saker jag verkligen vill ändå, även om det betyder att jag gör det själv - resa, gå på utställningar och mässor mm men det är inte samma sak att gå/resa med någon, på gott och ont, men jag saknar att ha möjligheten och enklaste vägen är faktiskt dejting och i förlängningen en ev pojkvän för mig.

 

[corzette]

Kan du förklara vad du upplever att skillnaden är? När jag försöker klura ut någon egen skillnad så slutar det nämligen med att det enbart blir tankar i stil med "en partner förväntar sig att jag ibland ska låta bli hundtävlingarna för att umgås istället. Så jäkla skönt att kunna göra som jag vill!". En eller flera riktigt bra vänner och en eventuell kk gör alltså att jag inte förstår vitsen med en partner, det känns bara begränsande.

Nix kan inte förklara skillnaden... Det bara ÄR skillnad...
En partner (i mina förhållanden jag haft) blir å andra sidan min bästa vän. Skillnaden mellan vän och partner är såklart även den intima biten... En kram av en vän/familj är inte i närheten av en kram av en partner.. Vilket ju säger sej självt...

 

[Magiana]

Nix kan inte förklara skillnaden... Det bara ÄR skillnad...
En partner (i mina förhållanden jag haft) blir å andra sidan min bästa vän. Skillnaden mellan vän och partner är såklart även den intima biten... En kram av en vän/familj är inte i närheten av en kram av en partner.. Vilket ju säger sej självt...

Skulle det vara någon skillnad mellan en kram från en partner jämfört med en från en kk?

 

[Mia_R]

Skulle det vara någon skillnad mellan en kram från en partner jämfört med en från en kk?

Ja, det tycker jag absolut att det är. Jag ser ingen skillnad på en kram från en kk eller en kompis, men stor skillnad mellan en kram av en partner.

 

[Mia_R]

Min katastrofala dejt i torsdags då.

Vi har hade haft en väldigt trevlig kontakt i ett par dagar på HP och kik innan vi sågs, snackat om allt möjligt och inga dick picks. Så skulle vi då ses och han ville se hur jag bodde så jag bröt min vana att inte låta någon jag inte träffat tidigare komma hit och vi skulle grilla tillsammans.

Han kändes väldigt stel när han kom hit, klagade på min hund flera gånger medan vi stod ute och pratade och sa att han hade ADHD för att jag lät honom springa på tomten och skälla på traktorn som harvade ute på fälten. Sen vill han äta och eftersom glöden var klar gick jag in för att ta ut maten när jag hör något ljud ute och jag frågar om han ropade på mig? Ja, min hund hade helt oprovocerat huggit honom två ggr i armen!

Jag fattar ingenting, ber självklart om ursäkt, min hund har aldrig gjort något sådant och jag hade självklart inte bjudit hem honom om jag trott något sådant skulle hända. Till svar får jag att han ställer sig tvivlande till det jag säger. Jag fattar fortfarande inte om han tror att jag skulle bjuda hem honom om jag har en hund som bits och jag har haft olika hantverkare här som utan tvekan gått in på tomten med min hund lös utan att de blivit bitna.

Han gapar och svär, menar på att jackan är förstörd men jag ser ingenting och han vänder på klacken och drar. Ringer mig från bilen, påstår att han måste uppsöka läkare och jackan går inte att få tag på i Sverige när jag säger att han får köpa en ny och ge mig kvittot + den trasiga jackan. Han säger han borde polisanmäla mig så de kommer och skjuter min hund och jag fortsätter att be om ursäkt, säger att jag självklart ska ersätta honom och om han vill anmäla mig så kan jag inte göra något åt det.

Senare skriver jag återigen att jag självklart ska ersätta honom för allt, både jacka och läkare och att jag vill ha hans uppgifter så jag kan ta det med försäkringsbolaget men har inte hört ett ljud från honom efter det.

Jag vet inte om jag är så sugen på att dejta någon efter det här. Det är rätt skönt att slippa diverse puckon.

 

[Tranan]

Min katastrofala dejt i torsdags då.

Vi har hade haft en väldigt trevlig kontakt i ett par dagar på HP och kik innan vi sågs, snackat om allt möjligt och inga dick picks. Så skulle vi då ses och han ville se hur jag bodde så jag bröt min vana att inte låta någon jag inte träffat tidigare komma hit och vi skulle grilla tillsammans.

Han kändes väldigt stel när han kom hit, klagade på min hund flera gånger medan vi stod ute och pratade och sa att han hade ADHD för att jag lät honom springa på tomten och skälla på traktorn som harvade ute på fälten. Sen vill han äta och eftersom glöden var klar gick jag in för att ta ut maten när jag hör något ljud ute och jag frågar om han ropade på mig? Ja, min hund hade helt oprovocerat huggit honom två ggr i armen!

Jag fattar ingenting, ber självklart om ursäkt, min hund har aldrig gjort något sådant och jag hade självklart inte bjudit hem honom om jag trott något sådant skulle hända. Till svar får jag att han ställer sig tvivlande till det jag säger. Jag fattar fortfarande inte om han tror att jag skulle bjuda hem honom om jag har en hund som bits och jag har haft olika hantverkare här som utan tvekan gått in på tomten med min hund lös utan att de blivit bitna.

Han gapar och svär, menar på att jackan är förstörd men jag ser ingenting och han vänder på klacken och drar. Ringer mig från bilen, påstår att han måste uppsöka läkare och jackan går inte att få tag på i Sverige när jag säger att han får köpa en ny och ge mig kvittot + den trasiga jackan. Han säger han borde polisanmäla mig så de kommer och skjuter min hund och jag fortsätter att be om ursäkt, säger att jag självklart ska ersätta honom och om han vill anmäla mig så kan jag inte göra något åt det.

Senare skriver jag återigen att jag självklart ska ersätta honom för allt, både jacka och läkare och att jag vill ha hans uppgifter så jag kan ta det med försäkringsbolaget men har inte hört ett ljud från honom efter det.

Jag vet inte om jag är så sugen på att dejta någon efter det här. Det är rätt skönt att slippa diverse puckon.

Jag tror att han kan ha provocerat hunden för varför skulle det annars hända såhär. Tror att det var i längden lika bra att han försvann över horizonten hör din bild av honom ger i börja en bra bild men sedan ger det en lite avig bild.

Landa i detta och ta det lugnt. Jag hade tröttna rejält på dejting sidor och blev helt omkullkastad av en tjej i helgen.

Och jag var tädd att något riktigt hemskt hade hänt.

 

[Mia_R]

Jag tror att han kan ha provocerat hunden för varför skulle det annars hända såhär. Tror att det var i längden lika bra att han försvann över horizonten hör din bild av honom ger i börja en bra bild men sedan ger det en lite avig bild.

Landa i detta och ta det lugnt. Jag hade tröttna rejält på dejting sidor och blev helt omkullkastad av en tjej i helgen.

Och jag var tädd att något riktigt hemskt hade hänt.

Nej, inte värre än att jag tog väldigt illa vid mig att han hotade med att polisen skulle skjuta min hund. Jag har varit förtvivlad över det som hände men jag är på sätt och vis glad att han bekände färg så snart. Nu vet jag ju inte vad som egentligen hände, om han blev biten som han påstår, om han provocerade eller vad för min hund var inte arg eller upprörd när jag kom ut.

Jag tror ju inte min hund är någon Oscarsvinnare och hade han varit aggresiv är det mycket märkligt att han inte skulle varit det när jag tittar ut. Lika konstigt är det att helt okända hantverkare kan kliva in på min tomt när hunden är ute utan att han gör något alls annat än är överentusiastisk för att någon kommer och hälsar på.

Jag tror inte nätdejting är min grej helt enkelt.

 

[Tranan]

Nej, inte värre än att jag tog väldigt illa vid mig att han hotade med att polisen skulle skjuta min hund. Jag har varit förtvivlad över det som hände men jag är på sätt och vis glad att han bekände färg så snart. Nu vet jag ju inte vad som egentligen hände, om han blev biten som han påstår, om han provocerade eller vad för min hund var inte arg eller upprörd när jag kom ut.

Jag tror ju inte min hund är någon Oscarsvinnare och hade han varit aggresiv är det mycket märkligt att han inte skulle varit det när jag tittar ut. Lika konstigt är det att helt okända hantverkare kan kliva in på min tomt när hunden är ute utan att han gör något alls annat än är överentusiastisk för att någon kommer och hälsar på.

Jag tror inte nätdejting är min grej helt enkelt.

Men herre min Gud. Jag förstår din upprördhet. Men det måste ha varit någonting galet med personen.
Det finns andra sätt att träffas på.
Man måste inte träffas över nätet

 

[Mia_R]

Men herre min Gud. Jag förstår din upprördhet. Men det måste ha varit någonting galet med personen.
Det finns andra sätt att träffas på.
Man måste inte träffas över nätet

Nej, det vet jag ju mycket väl så det lutar åt att jag lägger ner nätdejtandet. Jag tror inte det är något för mig.

 

[Tranan]

Jag kan förstå det med den erfarenheten, Men om du ångrar dig så finns nätet kvar.
Ta och landa och sedan kan du ta ett titt på hur du mår och vad du vill.