Sv: Inriktningen på islandsavlen
Jag tror att det har mycket att göra med vilken typ av fyrgångare man avlar på. Av dem få islandshästar jag sett tölta i hagen genom hela livet, från föl till vuxen individ har ca 75% varit fyrgångare... Självklart kan man inte plocka bort femgångarna helt och bara avla på fyrgångare i generation efter generation eftersom tölten är bunden till passens laterala rörelsemönster. Men jag tror helt klart att resultatet av två fyrgångare med bra tölt med största sannolikhet blir just en fyrgångare med bra tölt, så är det en sådan man vill ha så...
Håller med med tillägget att de bör ha en naturlig tölt som finns där från början, dvs egentligen sk "naturtöltare/4½-gångare". Men det är just det som Tyr kritiserats för: Det tog lång tid att ta fram tölten och flera erkänt duktiga ryttare har velat kallad den artificiell. Det går ju att lära en del andra raser tölta med stora rörelser också som inte direkt förknippas med denna gångart, men det tar längre tid än med en "normalislandshäst"
Dem hästar jag träffat på som uppfattats som lugna och trygga har antingen varit:
*modiga/orädda
*helt i sin egen värld/lite småkorkade, men rätt obehagliga att rida eftersom när dem väl lägger märke till något i sin omgiving brukar dem överreagera.
*"sövda" Dem har lärt sig att det blir bekvämast för dem själva om dem bara skiter i allt, även ryttaren, o bara "lallar på"(gärna i skritt, grisepass eller trav)
Jag tror med andra ord att modighet är en förutsättning för att en häst ska kunna hantera olika situationer med lugn.
För mej är en mycket samarbetsvillig häst en häst som tar det lugnt när ryttaren ber om det och visar energi när det är det som krävs. Alltså en häst som alla får njutning av att rida!
Alla behöver vara modiga och orädda som du säger, eller det är ett ideal. En bra tävlingshäst eller en bra familjehäst skall ha stabilt psyke. Men medan du kan rucka på det vad gäller tävlingshästar/avelsvisningar då det sitter en skicklig ryttare som kan kompensera detta med träning/ridning, så kan du inte det på en familjehäst. Jag har sett alltför många hästar som i sig inte har det trygga och godmodiga psyke som krävs för att fungera som familjehäst, tränas och fungera kalas under erfaren och säker ryttare men totalt havera med kaos och i vissa fall olyckor som följd när de sålts som familjehäst.
Det går inte att träna en häst att bli tryggare i sig själv och tro att den sedan skall vara det med en mindre säker ryttare på ryggen. Hästen kommer då att bli osäker igen och bli en problemhäst. Detta brukar resultera i lite jo-jo mellan tränare-ägare och i bästa fall kommer ryttare upp till en nivå så denne klarar hästen men i många fall slutar det med försäljning och att man konstaterar att det var ingen familjehäst, vilket det inte var i vilket fall som. En sådan här häst skall aldrig säljas som familjehäst utan från början skall det göras klart att den är för en van och erfaren ryttare. Den sista meningen håller jag helt med dig om och markerade den med fet stil!
En ryttare som väljer att kämpa med en häst med svårare temprament , är i dem flesta fall kunnig eller tillräckligt villig att lära för att veta vad dem sitter på och kunna hantera det. Och i dem allra flesta fall så inser dem också att ska det tas föl så gäller det att hitta en hingst/ett sto som ger hästar med ett bra och stabilt temperament och i vissa fall kanske inte föl är någon bra idee över huvudtaget.
Jag vägrar att tro att man satsar på en häst med sämre lynne enbart för att den har så fina gångarter eller är så vackra, jag tror att det för alla hästägare handlar om något mer, att man tror på sin egen häst/uppfödning för att det finns något hos den individen man tycker otroligt mycket om. Jag tror att väldigt få tävlingsryttare skulle rida en häst dem inte tyckte om bara för att den hade så flotta gångarter!
Jag håller med att de flesta nog inte satsar på en häst man ogillar, men det är många som tycker om lite svåra hästar och gillar utmaningar av de mer erfarna ryttarna! Jag kan bara gå till mig själv vad jag föredragit i många år. Inte tusan var de hästarna lämpade för att avla familjehästar! Jag kunde rida dem och få dem trygga och njuta av hästen. Hästarna var pålitliga och säkra i min hand men jag visste att jag inte kunde sätta upp annat än erfarna ryttare och om jag hade sålt någon av dem som familjehäst då hade jag varit en hänsynslös hästhandlare!
Det finns lite svåra hästar på flera ridskolor också men de rids inomhus eller på inhägnat och har sådan respekt för ridläraren i mitten att de lyder ryttaren. Jag har låtit mina barn rida några av dessa hästar i rundpaddocken med mig i mitten. Så länge jag finns där så är jag ledare och det är inga problem men jag skulle aldrig släppa dem ensamma på hästen ens i paddock! Det är ingga problemhästar, de har inget dåligt lynne, men de är svåra och heta! De kan säkert avla bra tävlingshästar till erfarna ryttare som kan få fram en säker häst så länge den rids av erfaret folk. Klart man avlar på sådana! Mängder av dem finns i avel, både hingstar och ston. Det är inget fel, bara avkommorna lanseras rätt och man inte påstår att de lämpar sig som familjehästar!
Dessutom visas det hästar, framför allt hingstar, där jag vet att tränarna inte gillar hästens lynne tex men de får betalt för jobbet! Ägana har kanske lagt ut dyra pengar på ett högt bedömt avelssto och en dyr hingst med hög bedömning. Och med den lansering som SIF gjort med blup och högt bedömda hästar, hur förträffliga de är, så bara måste ju deras avkomma var toppen och värd att visas, eller hur? Det är ju det själva blup-systemet går ut på också. En hingst med 120 i blup behöver inte visas som unghäst! Den har automatiskt 10 betäckningar när den är 2 år. Sedan kan den börja tränas som 3-åring och visas som 4-åring.
Jag ser både för och nackdelar med att hästarna idag tränas längre inför visning. Man hinner kommer tillrätta med både gångarts- och en del lynnesyttringar, dvs det blir lite svårt att avgöra vad som är träning och vad som är anlag. Hästarna får en mer fair chans, det håller jag med om men man kanske skall vara försiktig närman pratar om avelsframsteg när unga hästar tidigt visar toppresultat och vara medveten om att unga hästar förr var betydligt mindre tränade och därför kom de bra bedömningarna vid högre ålder. Kanske pressar man idag hästarna för tidigt att göra toppresultat också.
Slutligen har vi ett långt förflutet i Sverige med det svenska halvblodet som om man jämför med andra raser både inom och utom Sverige har en hel del problem med ridbarheten i form av lynnesyttringar. Jag är övertygad om att det präglar ridkulturen bland erfarna ryttare och att man därför accepterar mer lynnesyttringar än vad islänningarna gör för islandshästen har ju trots allt, i alla fall ännu, bättre lynne än halvblodet... Dessutom ligger de i vår kultur att det tisslas och tasslas i korridorerna och bakom ryggen om hingstar/ston/avkommor har knepigt lynne, men det är ju enormt olagligt och kan leda till åtal om förtal om det pratas öppet om det!
En hingst som alla vet har brister i lynnet och att det nedärvs till avkommorna, beröms för sina gångarter, sin exteriör, sina prestationer och avkommornas dito menman är noga med att inte nämna lynnet. Det är pompa, ståt och utmärkelser på ytan samtidigt som "alla" vet vad hästen går för men det det bara smilas med! Här har Island en helt annan kultur. Man kan tom i Eidfaxi läsa hur 3 av 4 elithingstar mer eller mindre sågas pga dålig ridbarhet på avkommorna! Jag känner att jag inte riktigt litar till öppenhet, ärlighet och svensk hästkultur när det gäller just att förvalta islandshästens temperament och godmodighet. Jag är rädd att prestation går före lynne. De tendenserna anser jag mig se redan idag.
Jag vill betona att det inte handlar om dåligt lynne utan helt enkelt bara om att om man avlar på hästar som är för mycket för att platsa som familjehäst, så skall man inte förvänta sig att man fårfamiljehästar helle. Och det är ju inte målet. Målet är tävlingshästar. Men eftesom kanske bara ca 10% av de som rider islandshäst har tävling som sitt största mål och dessutom blir ju bar ett fåtal av avkommorna topptävlingshästar, så slår aveln fel. Några av avkommorna platsar säkert som familjehäst men de allra flesta har inte temperamentet för att vara en var mans häst och inte gångarterna för att nå toppen. Så den större andelen blir hästar som kräver erfaren ryttare men som har för lite gång för att vara intressant för en erfaren ryttare. För att råda bot på detta och få balans mellan avel och användningsområde, så måste godmodigt temperament vara basen i all avel. Här är Gunnar Árnason en god förebild. Dessutom måste man få in mer viktbärande hästar också i aveln också så vi inte tappar bort denna delen av rasens fördel..
