Ingen idé

Jag borde sluta vara här för gott. För jag sjunker bara djupt ner i depression när jag är här. Varje gång. Börjar fundera på att hänga mig. För livet blir ändå aldrig bra.

Som nyligen så sa jag vad JAG vill göra med mitt liv, varför JAG vill bo på landet och varför JAG vantrivs i stan. Genast blev folk kränkta. Och jag förstår verkligen inte varför. Får jag inte välja vad JAG vill med mitt liv? Jag har inte sagt något om andras livsval.

Blir så ledsen. Och tråden om workshops och studiecirklar gav mig inte alls något att bygga vidare på. Trodde jag skulle få idéer och nya infallsvinklar. Nya möjligheter. Men det spårade ur och jag har inte orkat läsa resten av tråden.

Det ställs krav på att jag ska uttrycka mig annorlunda. Fast jag verkligen inte kan. Det är omöjligt. Jag kan omöjligen se 50 olika andra perspektiv på det jag säger. Kan inte ens se ett annat perspektiv. Helt omöjligt.

Det är lite som om jag inte kunde gå och folk blev arga på mig för att jag inte kan gå.

Det är tungt att leva.

 

[Kilauea]

Jag känner mig säker på att jag gjort något fel. Kan inte tro något annat.

Det tvivlar jag på. Finns faktiskt ingen anledning för vuxna att slå barn.
Det förekommer fortfarande, men ändå är det inte barnen som gör fel utan de vuxna.

 

[Inte_Ung]

Jag känner mig säker på att jag gjort något fel. Kan inte tro något annat.

Men hur skulle jag ha kunnat göra rätt när jag var så liten? Ingen förklarade ju vad jag skulle gjort i stället.

Det var de vuxnas ansvar att hjälpa dig att göra rätt genom att visa och förklara.
När det blev fel så var det de vuxna som gjorde fel hela vägen.
Så det var verkligen inte ditt fel.

 

[monster1]

Jag känner mig säker på att jag gjort något fel. Kan inte tro något annat.

Men hur skulle jag ha kunnat göra rätt när jag var så liten? Ingen förklarade ju vad jag skulle gjort i stället.

Jag tror säkerligen att du gjorde något som dina föräldrar tyckte var fel. Barn gör fel det är så de lär sig. Men dina föräldrar eller vilka det var som slog dig och behandlade dig illa gjorde ett betydligt större fel.

Som barn och som vuxen måste man få göra fel, annars vågar man inte prova något nytt och då kan man inte utvecklas och lära sig. Allt skulle stå still och stampa på samma plats.

 

[lilstar]

Jag borde sluta vara här för gott. För jag sjunker bara djupt ner i depression när jag är här. Varje gång. Börjar fundera på att hänga mig. För livet blir ändå aldrig bra.

Som nyligen så sa jag vad JAG vill göra med mitt liv, varför JAG vill bo på landet och varför JAG vantrivs i stan. Genast blev folk kränkta. Och jag förstår verkligen inte varför. Får jag inte välja vad JAG vill med mitt liv? Jag har inte sagt något om andras livsval.

Blir så ledsen. Och tråden om workshops och studiecirklar gav mig inte alls något att bygga vidare på. Trodde jag skulle få idéer och nya infallsvinklar. Nya möjligheter. Men det spårade ur och jag har inte orkat läsa resten av tråden.

Det ställs krav på att jag ska uttrycka mig annorlunda. Fast jag verkligen inte kan. Det är omöjligt. Jag kan omöjligen se 50 olika andra perspektiv på det jag säger. Kan inte ens se ett annat perspektiv. Helt omöjligt.

Det är lite som om jag inte kunde gå och folk blev arga på mig för att jag inte kan gå.

Det är tungt att leva.

Jag har inte alls sett dina trådar men den här dök upp för mig. Du får så många tips och råd och uppmaningar men är det inte så att det du behöver just nu är tröst och bekräftelse? Det låter på dina inlägg som att du är väldigt deprimerad. Utöver det uppenbara med suicidtankarna så tänker jag på hur din hjärna verkar tolka nästan alla försök till hjälp på värsta tänkbara sätt och du verkar inte kunna se någon ljusning alls. Känslan av att vara fel och icke godkänd som person är också typiskt depression.

Det är hemskt att du ska behöva må så. Och det är fullständigt vidrigt vad du har varit med om som barn som gjort att du fortfarande går runt med ett stort sår i själen av det. Det spelar ingen roll om man är som de flesta eller funkar lite annorlunda. Man har ändå alltid ett värde i sig själv. Du har rätt att existera som den du är!

Eftersom du ändå verkar be om råd i trådstarten, om det är bättre eller sämre för ditt mående att vara på Buke, så ska jag försöka hålla mig till det.
Jag tror det kan vara bra att ta en paus. En vecka eller mer beroende på hur ofta du normalt är inne. Ett diskussionsforum är en hård miljö när man är skör, även om alla menar väl. Jag har själv tagit en paus när jag behövt det.

Du skriver också om hur du ständigt blir missuppfattad här. Det jag har fått lära mig om kommunikation är att faktiskt tänka på läsaren som lite dum i huvudet. Eller ja i alla fall att läsaren kommer ägna väldigt lite energi/tid åt just min text och att hen alltid kommer tolka in sina egna förutsättningar i texten. Jag kan bara skriva texten, inte bestämma hur någon annan ska läsa den. Därför är det ingen dum idé att vara idiotiskt övertydlig fastän man själv tycker det är solklart.
Att vara bra på kommunikation är inte ett personlighetsdrag, det är en inlärd kunskap som många har som sitt yrke. Vissa är naturligt bättre på det än andra men alla kan bli bättre. Det handlar inte om att ändra hur man själv tänker utan att uttrycka de tankarna så att andra tänker likadant när de läser. Det är såklart en omöjlig uppgift för inga människor tänker likadant men genom att bli bättre på att kommunicera så kan man åtminstone göra sitt för att minska antalet missförstånd. Oavsett om den andra personen är helt tappad eller ganska smart, det kan vi ju faktiskt inte veta.

 

[bettysmatte]

Jag känner mig säker på att jag gjort något fel. Kan inte tro något annat.

Men hur skulle jag ha kunnat göra rätt när jag var så liten? Ingen förklarade ju vad jag skulle gjort i stället.

Nej. Det är ALDRIG barnets fel. Punkt.

 

[vemsomhelst123]

TS skriver ju inte bara här, utan även på andra forum och i andra sammanhang, där hon också upplevt att människor blivit upprörda och till och med blivit utslängd ur grupper. Hit kommer det också nya användare, och massor av människor som läser trådar utan att vara medlemmar. Jag ser inte varför man ska ha överseende just här, eftersom problematiken uppenbarligen finns på fler ställen. Om det kan avhjälpas med att t ex byta ut "man" mot "jag", så är skulle det ju hjälpa TS i stort, inte bara här.

Därför att man rimligtvis har överseende med människor generellt. Jag har massor av människor runt mig som beter sig på sätt jag inte alltid gillar eller stör mig på, jag andas och räknar till 10 och försöker ändå bemöta människor på ett hyfsat snyggt sätt, inte rätta deras ”skrivfel”, inte tjata om varför de inte svarar på frågor och inte säga till dem att de aldrig kommer få det bättre om de inte vill ändra på något (undantaget om det är studenter, då gör jag de två översta)

 

[Fruentimber]

Därför att man rimligtvis har överseende med människor generellt. Jag har massor av människor runt mig som beter sig på sätt jag inte alltid gillar eller stör mig på, jag andas och räknar till 10 och försöker ändå bemöta människor på ett hyfsat snyggt sätt, inte rätta deras ”skrivfel”, inte tjata om varför de inte svarar på frågor och inte säga till dem att de aldrig kommer få det bättre om de inte vill ändra på något (undantaget om det är studenter, då gör jag de två översta)

Ja, jag har dagligen överseende med folk. Folk är folk, liksom. Men uppenbarligen är det som sagt ett problem för TS på fler ställen än här inne, och uppenbarligen lider TS av det. Det handlar inte om att "rätta skrivfel", det handlar om att förklara för TS varför det blir som det blir ibland och hur hon kan göra för att komma tillrätta med problemet.

 

[Lobelia]

Jag hade säkert gjort fel. Men jag vet inte vad. Det visste man aldrig. Men något var det.

Inget barn oavsett vad det gjort förtjänar stryk.

Det är de vuxnas ansvar att se till att det blir bra.

 

[Wille]

Det var de vuxnas ansvar att hjälpa dig att göra rätt genom att visa och förklara.
När det blev fel så var det de vuxna som gjorde fel hela vägen.
Så det var verkligen inte ditt fel.

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet utan alltid tagit på mig allt ansvar. Trots att jag var liten och rimligen inte kunde bättre.

 

[MiaMia]

Det handlar inte om att ändra hur man själv tänker utan att uttrycka de tankarna så att andra tänker likadant när de läser.

Det tycker jag var bra formulerat.
Det är ju faktiskt att överföra tankar som är målet med kommunikation, och orden är bara medlet för det. När jag först ska göra en översättning av mina tankar till ord och mottagaren sedan ska göra en till översättning av orden till tankar så kommer de tankarna alltid att på lite olika sätt att avvika från de jag hade. Precis som en text som körs i flera omgångar genom google translate kommer att förändras. Med lite strategisk utformning av språket som används så kan man förebygga en del av översättningsmissarna.

 

[Lobelia]

Därför att man rimligtvis har överseende med människor generellt. Jag har massor av människor runt mig som beter sig på sätt jag inte alltid gillar eller stör mig på, jag andas och räknar till 10 och försöker ändå bemöta människor på ett hyfsat snyggt sätt, inte rätta deras ”skrivfel”, inte tjata om varför de inte svarar på frågor och inte säga till dem att de aldrig kommer få det bättre om de inte vill ändra på något (undantaget om det är studenter, då gör jag de två översta)

Jag tror du glömmer att en del här mår på liknande sätt som TS. Vi bör ha samma överseende med alla inklusive de som kraschar med TS. I en optimal värld hade alla kunnat uppföra sig optimalt mot de som mår dåligt och haft kunskaper och förmåga att stötta.

Nu har alla stt bagage och då kan det bli tokigt.

 

[Praefatio]

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet utan alltid tagit på mig allt ansvar. Trots att jag var liten och rimligen inte kunde bättre.

Klart du inte kunde bättre när du var liten och gjorde fel, vad du nu än gjorde som du inte vet. Stryk är aldrig någonsin okej, ingen får slå barn. Ingen. Det spelar ingen roll vad barnet har gjort, att en vuxen slår ett barn är alltid tusen gånger mer fel. Så enkelt är det med det. Du förtjänade att behandlas med kärlek och förståelse när du var liten, du förtjänade mjuk och trygg vägledning genom livet så att du förstod vad som var rätt och du förtjänade att få kärlek. Du förtjänar fortfarande kärlek.

 

[Wille]

Klart du inte kunde bättre när du var liten och gjorde fel, vad du nu än gjorde som du inte vet. Stryk är aldrig någonsin okej, ingen får slå barn. Ingen. Det spelar ingen roll vad barnet har gjort, att en vuxen slår ett barn är alltid tusen gånger mer fel. Så enkelt är det med det. Du förtjänade att behandlas med kärlek och förståelse när du var liten, du förtjänade mjuk och trygg vägledning genom livet så att du förstod vad som var rätt och du förtjänade att få kärlek. Du förtjänar fortfarande kärlek.

Jag fick inte ens lära mig "tack" och "varsågod" när jag var liten. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag stod och sålde semlor i ett köpcentrum som ung vuxen. Han som jag jobbade åt blev arg på mig för att jag inte sa tack och varsågod. Det var så dags att lära sig då.

 

[Praefatio]

Har du läst om inlärd hjälplöshet någon gång, Wille? Det betyder att man har lärt sig att det inte är någon idé att försöka, för det straffar sig alltid. Någon (elak) forskare gjorde ett djurförsök för att förstå inlärd hjälplöshet, såhär:

Man hade ett akvarium med en glasruta mitt i, så att akvariet var delat i två delar. I ena delen satte man en hungrig gädda, i den andra delen satte man småfiskar. Gäddan kunde se fiskarna, men inte nå dem eftersom glasrutan var i vägen. Gäddan försökte nå fiskarna men slog nosen i glaset gång på gång. Den lärde sig snart att det inte var någon mening att försöka nå fiskarna, det gjorde ändå bara ont. När man tog bort glasrutan och lät småfiskarna simma runt gäddan vågade den inte försöka ta dem, utan svalt hellre ihjäl.

Ibland när du skriver så tycker jag det låter som att du är som gäddan. Du har försökt på mängder av sätt att ”nå fiskarna”, att må bättre. Men det funkar inte, istället mår du dåligt av det. Nu håller du på att ”svälta ihjäl” av ensamhet, och många personer försöker säga: ”men titta, det simmar massor av småfisk runt omkring, kan du inte försöka ta en?” De försöker tipsa dig om olika sätt att ”fånga småfiskarna” (bli mindre ensam). Men du har lärt dig att det inte är någon idé att försöka, för det gör bara ont och det blir aldrig bättre.

Det gör ont i mig att tänka mig att du hellre hänger dig (”svälter ihjäl”) än att försöka prova något nytt sätt att hitta gemenskap. Mer ont, till och med, än det gör att tänka mig den där stackars gäddan som mådde så dåligt. Jag hoppas verkligen att du ska våga testa något nytt för att ta dig ur den där ensamheten. Du är verkligen ingen dålig människa, du är inte fel. Du gör fel ibland (det för alla!), du tolkar fel ibland, men det gör dig inte till en dålig människa.

 

[Praefatio]

Jag fick inte ens lära mig "tack" och "varsågod" när jag var liten. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag stod och sålde semlor i ett köpcentrum som ung vuxen. Han som jag jobbade åt blev arg på mig för att jag inte sa tack och varsågod. Det var så dags att lära sig då.

Det låter som att dina föräldrar gjorde väldigt många fler och väldigt mycket värre fel än du någonsin gjort, Wille.

 

[Wille]

Har du läst om inlärd hjälplöshet någon gång, Wille? Det betyder att man har lärt sig att det inte är någon idé att försöka, för det straffar sig alltid. Någon (elak) forskare gjorde ett djurförsök för att förstå inlärd hjälplöshet, såhär:

Man hade ett akvarium med en glasruta mitt i, så att akvariet var delat i två delar. I ena delen satte man en hungrig gädda, i den andra delen satte man småfiskar. Gäddan kunde se fiskarna, men inte nå dem eftersom glasrutan var i vägen. Gäddan försökte nå fiskarna men slog nosen i glaset gång på gång. Den lärde sig snart att det inte var någon mening att försöka nå fiskarna, det gjorde ändå bara ont. När man tog bort glasrutan och lät småfiskarna simma runt gäddan vågade den inte försöka ta dem, utan svalt hellre ihjäl.

Ibland när du skriver så tycker jag det låter som att du är som gäddan. Du har försökt på mängder av sätt att ”nå fiskarna”, att må bättre. Men det funkar inte, istället mår du dåligt av det. Nu håller du på att ”svälta ihjäl” av ensamhet, och många personer försöker säga: ”men titta, det simmar massor av småfisk runt omkring, kan du inte försöka ta en?” De försöker tipsa dig om olika sätt att ”fånga småfiskarna” (bli mindre ensam). Men du har lärt dig att det inte är någon idé att försöka, för det gör bara ont och det blir aldrig bättre.

Det gör ont i mig att tänka mig att du hellre hänger dig (”svälter ihjäl”) än att försöka prova något nytt sätt att hitta gemenskap. Mer ont, till och med, än det gör att tänka mig den där stackars gäddan som mådde så dåligt. Jag hoppas verkligen att du ska våga testa något nytt för att ta dig ur den där ensamheten. Du är verkligen ingen dålig människa, du är inte fel. Du gör fel ibland (det för alla!), du tolkar fel ibland, men det gör dig inte till en dålig människa.

Kanske har det blivit så. När jag var yngre så fanns inte termen "det går inte" i mitt huvud. Det gällde bara att försöka ända tills man lyckades. Men nu har jag hunnit bli 50 år. Ångesten kommer bara tillbaka gång på gång. Fobin blir inte bättre. Inget förändras. Så jag kan ha tappat hoppet och slutat försöka.

 

[Lobelia]

Jag fick inte ens lära mig "tack" och "varsågod" när jag var liten. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag stod och sålde semlor i ett köpcentrum som ung vuxen. Han som jag jobbade åt blev arg på mig för att jag inte sa tack och varsågod. Det var så dags att lära sig då.

Då har du ju kunnat det sen du var ung vuxen, tänk om din kollega inte hade ilsknat till. Se det som en fin gåva istället för en arg kommentar. Han hade väl inte bättre vis att uttrycka sig på.

 

[Lobelia]

Kanske har det blivit så. När jag var yngre så fanns inte termen "det går inte" i mitt huvud. Det gällde bara att försöka ända tills man lyckades. Men nu har jag hunnit bli 50 år. Ångesten kommer bara tillbaka gång på gång. Fobin blir inte bättre. Inget förändras. Så jag kan ha tappat hoppet och slutat försöka.

Det förstår jag 50 är av att slå på sig själv är en vana som är utmanande att bryta


Jag önskade att du kunde vara stolt över dig själv så som du är

 

[vemsomhelst123]

Jag tror du glömmer att en del här mår på liknande sätt som TS. Vi bör ha samma överseende med alla inklusive de som kraschar med TS. I en optimal värld hade alla kunnat uppföra sig optimalt mot de som mår dåligt och haft kunskaper och förmåga att stötta.

Nu har alla stt bagage och då kan det bli tokigt.

Det tycker jag verkligen att man borde ha. Och det fantastiska med ett internetforum jämfört med i vanliga livet är att man faktiskt kan låta bli att gå in och läsa om man tror sig bli så provocerad att man inte kan låta bli att eventuellt såra någon.

 

[Wille]

Då har du ju kunnat det sen du var ung vuxen, tänk om din kollega inte hade ilsknat till. Se det som en fin gåva istället för en arg kommentar. Han hade väl inte bättre vis att uttrycka sig på.

Nä, arbetsgivaren är en i raden av arga människor.

Jag placerades i ett familjehem ungefär när jag var runt 18 år. Efter ett tag fick jag höra att jag var snobbig. Anledningen var att jag inte hälsade på folk. Jag hade inte haft en aning om att man på landet hälsar på folk man inte känner. Jag var ju uppvuxen i en Stockholmsförort. Och jag kunde inte seden på landet. Men det gör ont att folk blev arga på mig då med.