Det behöver verkligen pratas om det här hur märkligt det blir när man själv har vuxit upp på så extremt annorlunda premisser än snittmänniskan och snittmänniskan utgår ifrån att alla andra är som de själva är med sina erfarenheter. Inte för att det är snittmänniskans fel att hen gör så, vi utgår alla ifrån vår egen världsbild, erfarenheter och kunskaper i relation till andra utan för att alla behöver lära sig att alla inte är som de själva är och det behöver vi påminnas om ofta.
Barndomen ska vara ett träningsläger. Då ska man lära sig massor av saker man behöver veta och kunna under uppväxten och som vuxen. Man ska få verktyg och lära sig att hantera dem i stort som smått, man ska lära sig hur man skapar och bibehåller relationer och vänskap och att skilja på bra och dåliga relationer, hur samhället och världen fungerar, alla oskrivna regler, hur man tar hand om sig själv, sitt hem, ekonomi, hur man för sig och hur man ska bete sig i olika situationer ja tusen saker och man ska få prova och misslyckas (och lyckas såklart) tusen gånger om och oavsett hur dumt det blir står det alltid en varm älskande famn och tar emot när barnet faller. Även som vuxna har väldigt många den där varma famnen att falla in i när livet är tungt och svårt. Det är det som brukar kallas socialt skyddsnät. Du och jag (och tyvärr många andra) fick inget träningsläger men trots det avkrävs vi att vi ska kunna och veta exakt allt det som de som fick vara med på träningslägret vet och kan trots att vi står där som frågetecken inför väldigt väldigt mycket. Vi ska bete oss som om vi hade varit älskade och önskade och vi ska veta allt de lärde sig. Inte konstigt att det då blir en stor krock.
När en person i en viss situation säger, jag klarar mig själv, innebär det just att hen är ensam och får klara det hen tänkt sig ensam oavsett hur det går men för andra innebär det att de gör det själva men skiter det sig har de familj, vänner, släkt osv. osv. som står där och tar emot om/när de faller och de kan ha tjugo personer som de kan ringa till när livet skiter sig medans den som faktiskt är ensam inte har någon att ringa alls. Den tryggheten, att veta att andra människor finns för en, är så oerhört mycket värd och jag tror få som alltid har tagit den förgiven förstår hur livet är när det inte alls finns.
Vet man det här ovan så förstår man att du reagerar som du gör. När du känner att människor är arga på dig är det inte bara de som är arga nu utan alla de som någonsin har varit arga på dig är arga på dig just där och då och du sitter där liten igen, ihoprullad som en boll och skyddar ditt huvud och alla de känslor du kände då vrålar i din kropp. Så blir det när man inte får något på pluskontot. Man blir som en häst som inte får påfyllt sitt förtroendekapital och gör vad hen kan för att överleva och kallas då dum, elak, farlig och jada jada när hen bara försöker överleva i en fullkomligt obegriplig och otrygg värld. Då avkrävs hästen (dvs. vi) att hen ska börja bete sig som om förtroendekapitalet är välfyllt. Först då kan andra ha lite vänliga känslor för hen. Det blir så otroligt fel. Det är såklart inte andras ansvar att fylla på vårt pluskonto. Det kan det aldrig vara men vi kan alla försöka vara vänliga mot varandra. Inte spy ut galla vid första bästa tillfälle utan faktiskt se på andra med snällare ögon. Ha lite överseende när det blir fel och ge konstruktiv kritik istället för att bli arg.
Jag har hela mitt liv varit intresserad av mellanmänskliga relationer och det är för att jag en dag hoppas kunna förstå, klura ut, allt det där andra lärde sig på träningslägret. Jag har lyckats klura ut små bitar här och var men jösses så lång väg jag har kvar. Jag önskar så att andra hade kunnat berätta för mig vad det var som blev fel istället för att vända ryggen till eller bli arga. Jag vill ju lära mig men jag vill inte ta emot andras ilska och ibland rent ut sagt hat. Jag vet ju att jag gör fel men inte vad jag gör som är fel. Jag vill ju lära mig, få barndomslärans handbok full även om det såklart inte ger kärleken och tryggheten som ligger bakom så att iallafall teoretiskt veta.
Så, i motsats till dig hade jag väldigt gärna gått en kurs som lärde mig saker för jag vill bli bättre. Jag vill växa som människa. Inte för att jag skulle förställa mig, inte alls, den delen av mitt liv är sedan länge förbi utan för att fylla på barndomshandboken. Få tillgång till de där sakerna andra vet men inte jag som ligger gömda någonstans. Jag tror att du vill ha den kunskapen med under rätt premisser men jag tror att du behöver få ditt förtroendekapital påfyllt lite först.
Jag tycker inte alls att du slår på dig själv och jag tror inte alls att du lider av inlärd hjälplöshet. Det gör inte jag heller. Både du och jag är snarare hopplösa optimister som fortsätter trots att vi ibland inte ens själva fattar varför.
