Ingen idé

Jag borde sluta vara här för gott. För jag sjunker bara djupt ner i depression när jag är här. Varje gång. Börjar fundera på att hänga mig. För livet blir ändå aldrig bra.

Som nyligen så sa jag vad JAG vill göra med mitt liv, varför JAG vill bo på landet och varför JAG vantrivs i stan. Genast blev folk kränkta. Och jag förstår verkligen inte varför. Får jag inte välja vad JAG vill med mitt liv? Jag har inte sagt något om andras livsval.

Blir så ledsen. Och tråden om workshops och studiecirklar gav mig inte alls något att bygga vidare på. Trodde jag skulle få idéer och nya infallsvinklar. Nya möjligheter. Men det spårade ur och jag har inte orkat läsa resten av tråden.

Det ställs krav på att jag ska uttrycka mig annorlunda. Fast jag verkligen inte kan. Det är omöjligt. Jag kan omöjligen se 50 olika andra perspektiv på det jag säger. Kan inte ens se ett annat perspektiv. Helt omöjligt.

Det är lite som om jag inte kunde gå och folk blev arga på mig för att jag inte kan gå.

Det är tungt att leva.

 

[Inte_Ung]

Om det nu är yttringar av autism vi pratar om så är det mer som dyslexi, inte som analfabetism.

Jag är dyslektiker.
Och jag lovar dig att det går att påverka med utbildning och övning.
Visserligen så är det oändligt mycket mer arbete med att få det att fungera, men det är bara att jobba på.
Övning ger färdighet.

Det är därför som jag alltid börjar på ny rad för varje mening när jag skriver en text.
När texten skall se korrekt ut så redigerar jag det i efterhand.
Jag kan knappt skriva med papper och penna.

 

[Inte_Ung]

Om det nu är yttringar av autism vi pratar om så är det mer som dyslexi, inte som analfabetism.

Svagare kapacitet, mindre träffsäkert utfall, mer ansträngande, inte lika intuitivt genomförande, mer sårbar för stress och emotioner. För normalbegåvade som kan kompensera i olika grad genom inlärd kunskap och med intellektuell förståelse så handlar det inte om totalt genomdrivande av enbart eget perspektiv. Dessutom underlättas det mycket om den andra kan vara flexibel med förtydliganden och att fånga upp missförstånd, så interaktionens genomförande påverkar också i vilken grad det blir ett fungerande delande av världar. Sedan tillkommer så klart individuell variation och att det kan finnas andra samverkande faktorer...

Jo men det måste ju samtidigt fortfarande finnas något i relationen även för "den andra".
Annars så blir umgänget mest som ett arbete att utföra.
Och jag tror att det blir svårt att ha just vänner i det läget när det blir allt för ensidigt.

 

[MiaMia]

Jo men det måste ju samtidigt fortfarande finnas något i relationen även för "den andra".
Annars så blir umgänget mest som ett arbete att utföra.
Och jag tror att det blir svårt att ha just vänner i det läget när det blir allt för ensidigt.

Det var lite svårt att utläsa av ditt inlägg om du menade det som att autister i allmänhet har så mycket svårigheter/sådan typ av svårigheter att de blir mer eller mindre "meningslösa" för andra att umgås med. Var främst det jag avsåg att nyansera och förtydliga att så inte är fallet. Om det inte var så du menade kan du bortse från min kommentar.

 

[Inte_Ung]

Det var lite svårt att utläsa av ditt inlägg om du menade det som att autister i allmänhet har så mycket svårigheter/sådan typ av svårigheter att de blir mer eller mindre "meningslösa" för andra att umgås med. Var främst det jag avsåg att nyansera och förtydliga att så inte är fallet. Om det inte var så du menade kan du bortse från min kommentar.

Jag menar att alla behöver tänka på att man måste kännas meningsfull att ha som vän.
Och att det inte är något som man kommer undan med för att man har en diagnos.
Att skylla på en diagnos för att slippa ta hänsyn till andra och deras perspektiv och känslor är inte en framkomlig väg om man vill ha vänner.

 

[MiaMia]

Jag menar att alla behöver tänka på att man måste kännas meningsfull att ha som vän.
Och att det inte är något som man kommer undan med för att man har en diagnos.
Att skylla på en diagnos för att slippa ta hänsyn till andra och deras perspektiv och känslor är inte en framkomlig väg om man vill ha vänner.

Ok. Jag har inte upplevt att det skylls på någon diagnos.
Det är viss skillnad på att utveckla sin kommunikation i allmänt inriktade kurser, och att lära sig förstå och hantera hur autistiska symptom inverkar på interaktion med NTs och en omgivning som är huvudsakligen om/av/för dem.

Ser det nog mer som att, beroende på var en är i sin process, så kan behov av mer habiliterande insatser komma före och vara en förutsättning för att det ska vara meningsfullt att tala i termer av att värdera förhållningssätt etc.
Där blir också en bedömning av vad som i sig är symptom på själva funktionsnedsättningen i relation till vad som är aktivt och medvetet agerande från individens sida.
Men det blir en ganska detaljerad diskussion, som jag tänker att kanske inte lämpar sig att gå vidare med i denna tråden. (Och för övrigt ska jag gå och koka frukostgröt nu.)

 

[Inte_Ung]

Ok. Jag har inte upplevt att det skylls på någon diagnos.
Det är viss skillnad på att utveckla sin kommunikation i allmänt inriktade kurser, och att lära sig förstå och hantera hur autistiska symptom inverkar på interaktion med NTs och en omgivning som är huvudsakligen om/av/för dem.

Ser det nog mer som att, beroende på var en är i sin process, så kan behov av mer habiliterande insatser komma före och vara en förutsättning för att det ska vara meningsfullt att tala i termer av att värdera förhållningssätt etc.
Där blir också en bedömning av vad som i sig är symptom på själva funktionsnedsättningen i relation till vad som är aktivt och medvetet agerande från individens sida.
Men det blir en ganska detaljerad diskussion, som jag tänker att kanske inte lämpar sig att gå vidare med i denna tråden. (Och för övrigt ska jag gå och koka frukostgröt nu.)

Jag tänkte rent allmänt.
Alla har nytta av att utveckla sin förmåga att interagera med andra människor utifrån sina förutsättningar.

Jag gillar ditt förtydligande.

(Har satt på kaffe.)

 

[Wille]

Och jag menade inte alls att det är ditt ”fel” att du inte har så stort socialt sammanhang. Vissa har svårare (bla jag) att skaffa vänner, även om jag har många bekantskaper. Jag har flyttat mycket och kommit in i andras sammanhang flera gånger och det är jobbigt oavsett diagnos. Jag behöver också mycket egentid och orkar/kan inte alltid vara social. Men de diagnosticerade autister jag träffar har alla många vänner. Men ofta vänner som delar intresse. Jag vet att du inte villl hålla en studiecirkel efter tråden, men att delta i en (skogsträdgård verkar ju superfint) kanske vore ett sätt. (Och nu gör jag som alla andra och ger råd, förlåt)

Jag har tidigare kommit i kontakt med en del folk genom föreningar, partiet, hantverkscafe, kurser och utbildningar. Men jag får aldrig vänner på dessa. Eller ja, jag har lite kontakt med två personer som jag gick en utbildning med för ett par år sedan, men det är ju med betoning på "lite".

Så det känns som om det verkligen är fel på mig. Fast jag vet inte på vilket sätt.

Men kom igen, du är ju egentligen en intelligent och kvicktänkt person.
Men här beskriver du dina problem.
Och samtidigt så är du inte intresserad av att gå en kurs i hur det fungerar för att du inte skulle ha någon nytta av det.
Ser du inte själv att logiken haltar?
När man inte kan eller vet så är det ju bra att utbilda sig i det ämnet.
Tycker du verkligen inte det?

Jag tror inte att jag kan lära mig något från en kurs. För att jag är som jag är. Jag kan inte lära mig att se 50 olika perspektiv samtidigt.

 

[Wille]

Jag har för övrigt precis läst autismhandboken. Lärde mig typ inget av den för jag har inte de problemen som togs upp. Det enda som var något att ha var om planering och hur man organiserar det man behöver göra. Men vet inte om det hjälper mig ändå. Ska i alla fall prata med en arbetsterapeut på habiliteringen.

 

[vemsomhelst123]

Jag har tidigare kommit i kontakt med en del folk genom föreningar, partiet, hantverkscafe, kurser och utbildningar. Men jag får aldrig vänner på dessa. Eller ja, jag har lite kontakt med två personer som jag gick en utbildning med för ett par år sedan, men det är ju med betoning på "lite".

Så det känns som om det verkligen är fel på mig. Fast jag vet inte på vilket sätt.


Jag tror inte att jag kan lära mig något från en kurs. För att jag är som jag är. Jag kan inte lära mig att se 50 olika perspektiv samtidigt.

Fast det är väldigt svårt att skaffa nya vänner som vuxen för många. De flesta har ju sitt och jag tror de flesta är dåliga på att höra av sig till nya bekanta. Jag har flyttat två gånger som vuxen, det är svårt att hitta ett socialt sammanhang trots att jag bor mitt i stan och jobbar. Jag skulle kall några av mina nuvarande och tidigare kollegor för vänner, en del av sambons gamla pluggkompisar (han pluggade i samma stad) och några släktingar och deras äldre vänner kan jag också höra av mig till lite spontant och fråga om de vill ses.
Men det är sällan någon kontaktar mig sådär lite till vardags och vill ses, det naturliga umgänget tror jag många inte har.
Till vardags träffar jag kollegor, andra barns föräldrar och så har jag en vinklubb jag träffat på Instagram som jag träffar en gång i månaden. För mig som är rätt introvert räcker det rätt bra att träffa andra vuxna och prata lite till vardags, typ som dina sammanhang. Men vänner vet jag inte om jag har så många.

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte att jag kan lära mig något från en kurs. För att jag är som jag är. Jag kan inte lära mig att se 50 olika perspektiv samtidigt.

Det kan man ju inte veta innan man har provat.
Man måste våga litet för att vinna.

Vad har du att förlora?

 

[Inte_Ung]

För mig som är rätt introvert räcker det rätt bra att träffa andra vuxna och prata lite till vardags, typ som dina sammanhang. Men vänner vet jag inte om jag har så många.

Alltså jag är en stökig, bökig och bullrig människa.
En sådan man definitivt anser har problem med de sociala samspelet.
Jag är plump och klumpig och trampar ofta i klaveret. En autistisk mamma är inte så bra på att ge vägledning i det sammanhanget.
Men.
Jag har ändå lätt för att få nya vänner och behålla dem och fördjupa vänskapen. De som överlever den första upplevelsen av mig förklarar det med att jag är omtänksam, intresserad av andra och deras situation och har ett gott hjärta. Det är tydligt för dem att jag vill väl. De uppskattar också att jag är pålitlig och inte ljuger.

Det finns många värden i en annan människa.

 

[monster1]

Fast det är väldigt svårt att skaffa nya vänner som vuxen för många. De flesta har ju sitt och jag tror de flesta är dåliga på att höra av sig till nya bekanta. Jag har flyttat två gånger som vuxen, det är svårt att hitta ett socialt sammanhang trots att jag bor mitt i stan och jobbar. Jag skulle kall några av mina nuvarande och tidigare kollegor för vänner, en del av sambons gamla pluggkompisar (han pluggade i samma stad) och några släktingar och deras äldre vänner kan jag också höra av mig till lite spontant och fråga om de vill ses.
Men det är sällan någon kontaktar mig sådär lite till vardags och vill ses, det naturliga umgänget tror jag många inte har.
Till vardags träffar jag kollegor, andra barns föräldrar och så har jag en vinklubb jag träffat på Instagram som jag träffar en gång i månaden. För mig som är rätt introvert räcker det rätt bra att träffa andra vuxna och prata lite till vardags, typ som dina sammanhang. Men vänner vet jag inte om jag har så många.

Så är det lite för mig med, de flesta vänner jag har nu är arbetskollegor på ett eller annat sätt. Vi som umgås är lite sånna som flyttat till orten där jag bor och inte lever i parrelation eller med barn (dvs har öppningar för att träffa nya människor). De som bott på orten hela livet eller längre tid och har barn och sambo är ofta redan fullbokade i sin sociala kalender, det får helt enkelt inte plats mer där hur trevligt man än har det tillsammans på lunchen eller vad det nu är.

Jag tycker nog att jag har rätt mycket vänner men de flesta bor långt bort och vi hörs inte så ofta, kanske någon gång i kvartalet. Sen har jag bekanta genom föreningsliv och annat men vi umgås inte utanför det sammanhanget särskilt mycket men har trevligt där.

 

[Wille]

Det kan man ju inte veta innan man har provat.
Man måste våga litet för att vinna.

Vad har du att förlora?

Att jag känner mig så totalt värdelös att jag vill hänga mig. Den tröskeln är väldigt låg.

 

[monster1]

Att jag känner mig så totalt värdelös att jag vill hänga mig. Den tröskeln är väldigt låg.

Gör inte det. Du är inte värdelös, du har det kämpigt. Det är svårt att skaffa sig vänner i vuxen ålder. Just nu är det extra deppigt, det är en sådan period på året.

 

[Wille]

Gör inte det. Du är inte värdelös, du har det kämpigt. Det är svårt att skaffa sig vänner i vuxen ålder. Just nu är det extra deppigt, det är en sådan period på året.

Blir ju att man känner sig värdelös när någon säger att man gör FEL för man ska göra på ett annat sätt i stället. Man ska kuvas in i en annan roll. Den jag är duger inte.

 

[vemsomhelst123]

Alltså jag är en stökig, bökig och bullrig människa.
En sådan man definitivt anser har problem med de sociala samspelet.
Jag är plump och klumpig och trampar ofta i klaveret. En autistisk mamma är inte så bra på att ge vägledning i det sammanhanget.
Men.
Jag har ändå lätt för att få nya vänner och behålla dem och fördjupa vänskapen. De som överlever den första upplevelsen av mig förklarar det med att jag är omtänksam, intresserad av andra och deras situation och har ett gott hjärta. Det är tydligt för dem att jag vill väl. De uppskattar också att jag är pålitlig och inte ljuger.

Det finns många värden i en annan människa.

Ja vi är ju olika, jag tänker att det kanske är lättare att skaffa ny bekantskaper som sen kan utvecklas till vänskap om man är som du. Jag kan visserligen vara både stökig, bullrig och besvärlig i jobbsammanhang men jag tror inte jag ör det privat. Vitsen med mitt inlägg var att det nog är ganska vanligt att man inte har så lätt att skaffa nya vänner. Tex i ”min” vinklubb är det tre stycken som börjar umgås privat för att de har samma intresse i övrigt och börjat göra även det ihop. Vi andra 2-3 skulle kunna känna oss utanför men vi har en annan typ av liv (småbarn) och kanske inte tid och ork för mer djupa relationer just nu. Så tror jag det ofta är när man möts i ”föreningssammanhang” att man måste själv ta initiativ för att fördjupa vänskapen, om man inte är en såndär översocial person som bara samlar på sig vänner (jag känner flera såna) men det de gör är ofta att ta just initiativ. Att jag inte gör det gör inte mig till en fel eller dålig människa, men jag får leva med lite färre nära relationer

 

[monster1]

Blir ju att man känner sig värdelös när någon säger att man gör FEL för man ska göra på ett annat sätt i stället. Man ska kuvas in i en annan roll. Den jag är duger inte.

Jag förstår hur du menar, men jag tror det där är röster från det förflutna som dyker upp i huvudet på en. Mobbare och andra som tryckt ned en tidigare i livet vars ord återupprepas i ens huvud när välmenande personer försöker hjälpa genom att föreslå att man kanske skulle försöka ändra på sig. Då blir det som att mobbarna hade rätt ändå, det är mig det är fel på.

Men det är det inte, det är inget FEL på dig. Du är väll som alla andra människor, ibland blir det bra ibland blir det inte bra.

 

[Inte_Ung]

Att jag känner mig så totalt värdelös att jag vill hänga mig. Den tröskeln är väldigt låg.

Det verkar väldigt besvärligt för dig det hela.
För rädd för att våga förändra men i behov av något mera.
Jag hoppas verkligen att du skall hitta styrkan att ta dig ur din situation.

 

[vemsomhelst123]

Blir ju att man känner sig värdelös när någon säger att man gör FEL för man ska göra på ett annat sätt i stället. Man ska kuvas in i en annan roll. Den jag är duger inte.

Du är inte fel! Det är inte fel på någon för att det är svårt att träffa nya vänner.

Att jag känner mig så totalt värdelös att jag vill hänga mig. Den tröskeln är väldigt låg.

jag råkade trycka gilla och kan inte ändra till hjärta

 

[Wille]

Jag förstår hur du menar, men jag tror det där är röster från det förflutna som dyker upp i huvudet på en. Mobbare och andra som tryckt ned en tidigare i livet vars ord återupprepas i ens huvud när välmenande personer försöker hjälpa genom att föreslå att man kanske skulle försöka ändra på sig. Då blir det som att mobbarna hade rätt ändå, det är mig det är fel på.

Men det är det inte, det är inget FEL på dig. Du är väll som alla andra människor, ibland blir det bra ibland blir det inte bra.

Jag klarar inte av att göra fel. Känner mig så usel då. Så jag kämpar med att alltid göra allting rätt. Men ändå tycker folk att jag gör fel. Utan att jag förstår varför. Så då är det jag som är fel.

Det verkar väldigt besvärligt för dig det hela.
För rädd för att våga förändra men i behov av något mera.
Jag hoppas verkligen att du skall hitta styrkan att ta dig ur din situation.

Det har inte gått på 50 år och inget talar för att det kommer ändras.

Du är inte fel! Det är inte fel på någon för att det är svårt att träffa nya vänner.

jag råkade trycka gilla och kan inte ändra till hjärta

Jag är fel eftersom alla bara blir arga på mig precis hela tiden. Och jag för står inte varför folk blir arga. Fast irl så blir folk inte arga. De vill bara inte ha med mig att göra.