Ingen begravning

[Mia_R]

Usch, det här känns riktigt aktuellt för mig, min pappa gick bort i lördags. Det som slagit mig är hur dyrt det är med en enkel minnesstund, vi är uppe i över 35.000 nu och då valde pappa bort allt kyrkligt redan i livet innan. Enklast kistan och kremering...
Jag ska nog börja sätta av pengar nu känner jag, vill inte belasta mina barn med den kostnaden den dag det blir min tid. Bara en dödsannons i DN går på 5700:-... Hysteriskt.

Vi får en borgelig officiant och får välja 4-5 sånger som passar. Vilka har vi inte valt ännu, det måste jag googla lite känner jag. Nu har inte officienten ringt ännu, men förhoppningsvis får jag berätta lite om pappa så hon vet vad hon ska säga. Han var ju ändå en rätt speciell person och de som kände honom lär höra om det som sägs är allmänt eller personligt.

Hur jobbigt det än är tror jag att efterlevande uppskattar det man bestämt innan, alla beslut blir så stora så får man hjälp av den avlidne så är det guld värt!

Fast om det är en borglig begravning, behövs det en officiant? Kan man inte ordna det själv om man orkar? Jag vet inte hur det går till, har aldrig varit på någon borglig begravning.

Beklagar din förlust.

 

[Dresden]

Jo, man kan ordna det själv men jag valde hjälp eftersom jag känner mig tryggare med det.

 

[Tassetass]

Även du förutsätter att "de efterlevande" finns.

Väldigt många människor går bort utan att det finns några nära anhöriga.

Visst är det så, och det är sorgligt, men ibland kan det slå åt andra hållet också.

För många år sedan var jag på en ceremoni för en person som bara var snett under trettio när hen valde att avsluta sitt liv. De vi trodde skulle vara där var jag, den omedelbara familjen (tre personer) och ytterligare max en handfull personer. Det visade sig att den här människan hade berört rätt många personer genom sitt alltför korta liv och ryktet om tiden och platsen för ceremonin hade på något sätt spridit sig från mun till mun över hela Stockholm. Det slutade med att hela det lilla kapellet var knökfullt, alla hade inte ens sittplats. Det hade inte annonserats eller bjudits in någon för det fanns, trodde man, ingen målgrupp.

Så man vet inte alltid vilka som kan finnas därute som vill ta avsked, och i det här fallet tror jag inte personen vi tog farväl visste heller.

 

[Dresden]

Åh, vad fint! Det låter lite som något min far kunde gjort, jag hoppas på samma resultat på minnesstunden.

 

[athena_arabians]

Fast om det är en borglig begravning, behövs det en officiant? Kan man inte ordna det själv om man orkar? Jag vet inte hur det går till, har aldrig varit på någon borglig begravning.

Beklagar din förlust.

Det är ju bra att ha någon som håller i ramen för det hela. Jag har varit på en borgerlig begravning och den var planerad av den avlidne själv, han hade väldigt bestämda åsikter hur det skulle ske. Det var en väldigt fin ceremoni, helt i linje med den han var. Hans barn och barnbarn hade en central plats och läste bla texter och dikter. Jag fattar inte att de orkade men jag vet att de verkligen ville göra det.

 

[tanten]

Det är ju bra att ha någon som håller i ramen för det hela. Jag har varit på en borgerlig begravning och den var planerad av den avlidne själv, han hade väldigt bestämda åsikter hur det skulle ske. Det var en väldigt fin ceremoni, helt i linje med den han var. Hans barn och barnbarn hade en central plats och läste bla texter och dikter. Jag fattar inte att de orkade men jag vet att de verkligen ville göra det.

Det som många inte verkar veta om är att precis vem som helst kan och får hålla en begravning. Man behöver inte vända sig till någon "kommunal begravningsförättare" utan vem som helst kan ta rollen. En granne, släkting, vän eller någon annan man anser passar.

 

[Petruska]

Men just den dyra begravningen - varför ska man ha den? Blommor som ändå bara kastas. Svindyr kista som bara ska brännas upp eller ruttna.

Nej, men den hade vi ju i inte heller efter min kusin. Lite blommor, för all del, men att pryda en samlingslokal på något sätt, är ju inte självklart omotiverat slöseri. Jag köpte blommorna till lokalen för minnesstunden efter min kusin, det blev tulpaner för ungefär 6oo kronor. Det tycker jag det är värt när man samlas på våren. Hade vi inte kunnat avvara de pengarna, hade det gått bra utan blommor också

Kista etc var inte aktuellt. Kremering och vad man nu gör med askan i minneslundar, sköttes av de som har det som arbete. Ingen sten eller så. Så jag tycker väl som du. Jag ser inga starka argument för allt det där konventionella och dyra. Särskilt inte när det inte alls speglar de inblandades liv för övrigt.

När det gäller hopplösa minnesstunder i församlingshem, så inser jag att det främst är de som har ägt rum i den schartauanska bygd där min pappas familj har sina rötter, jag tänker på. Annars har det oftast varit mycket bättre, oavsett om det varit kyrkligt eller borgerligt vid själva ceremonielet.

 

[Bexzor]

Usch, det här känns riktigt aktuellt för mig, min pappa gick bort i lördags. Det som slagit mig är hur dyrt det är med en enkel minnesstund, vi är uppe i över 35.000 nu och då valde pappa bort allt kyrkligt redan i livet innan. Enklast kistan och kremering...
Jag ska nog börja sätta av pengar nu känner jag, vill inte belasta mina barn med den kostnaden den dag det blir min tid. Bara en dödsannons i DN går på 5700:-... Hysteriskt.

Beklagar förlusten.

Vad som är bra att känna till, inte för dig kanske som precis gått igenom detta.
Men dödsboet betalar i första hand begravningskostnader, och finns det inga pengar i dödsboet så kan anhöriga söka ersättning via socialtjänsten. Så jag vet inte riktigt hur man belastar sina barn då ?. Tex min mormor hade inga pengar i sitt dödsbo, så det söktes ersättning hos socialtjänsten för hennes begravning samt att hennes skatteåterbäring betalade gravstenen. Även min kusin som gick bort för 1 år sen saknade tillgångar, även där söktes ersättning från socialtjänsten. Då betalade de även hans fraktning på över 35 mil för att han skulle kunna begravas i sin födelseort. Socialtjänsten betalar även ersättning till den billigaste gravstenen. Man behöver som anhörig inte betala, om pengar saknas menar jag. Sen om man väljer att göra det ändå är en annan skillnad

 

[Snurrfian]

Blanda inte ihop saker nu.

Minnesstund för den som vill träffas tycker jag är fint och skulle någon vilja hedra mig på det sättet så är detn upp till dem. Vill man ta farväl är det väl OK. Gärna i form av en rejäl fest. Med vin och sprit.

Men det jag talar om är själva begravningen. Ceremonin, ritualen. Med en person som ska förätta den och som oftast inte kände den döde sådär himla väl.
Jag har skräckexempel från min fars begravning där en självgod präst försökte stjäla hela ceremonin och få allt ljus på sin egen fantastiska, medkännande viktiga person Talade om min far på ett sätt som ingen av oss som känt den döde kände igen.

Men det är väl verkligen fördelen idag, som anhörig kan man själv välja någon som känns bra som håller ihop ceremonin, det behöver inte vara i en kyrka eller med en präst. Men jag vet att min mamma som gick ut kyrkan som 18 åring har bett en god vän som är just präst tala på hennes begravning om han har möjlighet/överlever henne. Och då har de pratat om en borgerlig ceremoni men med mycket ljus och värme och minnesstund ihop med begravningen.Gärna med skålar i mousserande vin eftersom min mamma tycker mycket om det och glad jazzmusik.

Prästen som höll i begravningen av min mormor kände inte henne alls men lyckades väldigt bra med att lyssna in vad vi berättade om mormor och gjorde ett väldigt bra jobb. Prästen som höll i pappas begravningen kände honom personligen och hade vid ett flertal tillfällen jobbigt att hålla ihop men lyckades.
Den goda vännen som höll i den borgerliga begravningen/minnesstunden för en bekant lyckades även hen att göra ett fantastiskt bra jobb trots att det var en otroligt jobbig stund.
För mig är begravning och minnesstund ihop kopplade, jag vill inte vara utan den ena, jag vill säga ett sista adjö och jag vill kunna prata med andra som vill hedra den som har dött. Den värsta begravningen var när en vän dog och vi efter begravningen bara skildes åt, den närmsta familjen träffades självklart efteråt men alla vi andra ägnade nästa ett helt år att prata om vännen och varför det blev som det blev i olika konstellationer. Jag tror att många hade mått betydligt bättre att få ta det tillsammans direkt efteråt även om det självklart hade tagit tid att bearbeta det oavsett. Idag har det nästan gått tre år men vännen finns med i samtal fortfarande.

 

[tanten]

När det gäller hopplösa minnesstunder i församlingshem, så inser jag att det främst är de som har ägt rum i den schartauanska bygd där min pappas familj har sina rötter, jag tänker på. Annars har det oftast varit mycket bättre, oavsett om det varit kyrkligt eller borgerligt vid själva ceremonielet.

Jag har noll erfarenheter av schartauansk kristenhet så jag får inga sådana bilder
Min uppväxt har varit rätt ...hednisk, och kyrkligheten i de här trakterna är skapligt mycket mellanmjölk. Även om några vänner är högst aktiva i svenska kyrkan.

 

[Petruska]

Minnesstund för den som vill träffas tycker jag är fint och skulle någon vilja hedra mig på det sättet så är detn upp till dem. Vill man ta farväl är det väl OK. Gärna i form av en rejäl fest. Med vin och sprit.

Jag skulle rakt av säga att en sådan tillställning "räcker" för det där behovet av att samlas, som jag talar om. Kanske skulle jag ändå gärna se någon lite mer formaliserad del av tillställningen, tex något tal, eller att alla som ville delade med sig av ett minne av den döda, eller något sådant. Inte enbart att man äter en middag som vanligt ihop, och tar ett par glas. Någonting som pekar på stundens allvar och minnet av den döda, skulle jag vilja ha. Om det är jag som är efterlevande, alltså. Mina ev efterlevande får göra som de vill. De vet att jag så långt möjligt vill undvika att styra hur de lever sina liv.

 

[Petruska]

Jag har noll erfarenheter av schartauansk kristenhet så jag får inga sådana bilder

Personligen drar jag en absolut gräns vid att det serveras bakelser till kaffet, och att dessa bakelser är prydda med ett kors av mörk choklad.

Men det var när farmor och släktingar i hennes generation dog. Födda på slutet av 1800-talet, så är det ett tag sedan nu.

 

[Dresden]

Beklagar förlusten.

Vad som är bra att känna till, inte för dig kanske som precis gått igenom detta.

Nej, jag vet, det 'är dödsboet som betalar. Det var bara jättemycket pengar....
Inga problem, vi fixar det, men juast att det kostar så mkt...

 

[Trani]

Det som många inte verkar veta om är att precis vem som helst kan och får hålla en begravning. Man behöver inte vända sig till någon "kommunal begravningsförättare" utan vem som helst kan ta rollen. En granne, släkting, vän eller någon annan man anser passar.

Jag har varit på en borgerlig begravning som hölls av en inhyrd trubadur. Det var fint och väldigt bra musik! Mycket bättre än en torr prälle med en knackig kantor på ostämd orgel.

 

[Kilauea]

Usch, det här känns riktigt aktuellt för mig, min pappa gick bort i lördags. Det som slagit mig är hur dyrt det är med en enkel minnesstund, vi är uppe i över 35.000 nu och då valde pappa bort allt kyrkligt redan i livet innan. Enklast kistan och kremering...
Jag ska nog börja sätta av pengar nu känner jag, vill inte belasta mina barn med den kostnaden den dag det blir min tid. Bara en dödsannons i DN går på 5700:-... Hysteriskt.

Vi får en borgelig officiant och får välja 4-5 sånger som passar. Vilka har vi inte valt ännu, det måste jag googla lite känner jag. Nu har inte officienten ringt ännu, men förhoppningsvis får jag berätta lite om pappa så hon vet vad hon ska säga. Han var ju ändå en rätt speciell person och de som kände honom lär höra om det som sägs är allmänt eller personligt.

Hur jobbigt det än är tror jag att efterlevande uppskattar det man bestämt innan, alla beslut blir så stora så får man hjälp av den avlidne så är det guld värt!

Beklagar sorgen!

Officianten som höll i pappas begravning var hem till oss och ställde lite frågor om hur pappa var i livet. Uppväxt, intressen, familj osv.
Jag mailade också över min egen uppfattning om pappa (som mamma och min bror läst och "godkänt") och under begravningen hörde jag således mina egna ord om pappa, bara det att det var officianten som sade dom.

För min del så var det viktigt med att kistan var mjuk inuti. Har varit så med djur som dött också, oavsett om de kremerats eller begravts. Kroppen måste ligga bekvämt. Där är vi alla verkligen olika. Mamma har sagt redan nu att hon vill ha det enkelt, billigt och i kretsen av de närmaste (förhoppningsvis dröjer det dock mååånga år).
Sen tycker jag också det är ofantliga summor för nåt som ska brännas/grävas ner.

För mig är begravningen ett sätt att säga farväl till den avlidna. Jag hade redan sagt farväl till pappa, både när jag var med vid själva dödsögonblicket men framförallt efteråt när jag tittade på honom i kistan.

 

[Korven]

Mina föräldrar kommer från den mycket frikyrkliga sidan där släkten var högsta hönsen ett bra tag. Så därför ville båda ha begravning i Svenska Kyrkan . Vilket de båda fick , en enkel begravning för bara de närmaste. Pappa ville verkligen inte ha en massa falska hyllningar då han även var aktiv och stridig i politiken och i samhället. Han visste ju redan vad alla tyckte. Men det blev två trevliga begravningar och minnesstunder ändå.

 

[ameo]

Visst är det de efterlevande som ordnar begravning, på det sätt de vill.
Jag och min bror har begravt båda våra föräldrar och trots att jag och brorsan knappt känner varandra (vi har aldrig haft något annat än föräldrarna gemensamt, är inte ovänner på något sätt men känner inte varandra och umgås inte) så har vi varit rörande överens om att vi har velat ha begravning på ett sätt som respektive avliden förälder hade uppskattat och på ett sätt som speglat den avlidnes personlighet.
Så, pappa fick en vanlig kyrklig jordbegravning med gravsten och ligger på kyrkogården i den församling där han är född (har platsen intill farmor och farfar, det kändes väldigt bra att det var möjligt)
Mamma däremot hade varit väldigt tydlig med "ingen prästjävel på min begravning" (ja, hon sa precis så, flera gånger) och att hon ville kremeras. Helst av allt hade hon velat att askan skulle spridas över vår komposthög, men där gick gränsen för min bror... Och sen tyckte hon att vi skulle ha ett glatt kalas efteråt! Så det blev en liten intim borgerlig ceremoni och askan finns i minneslunden. Efter ceremonin hade vi en "minnesstund" vid långbord hemma i hennes (nästan färdigtömda) lägenhet där vi som var närmast hade en trevlig stund.
Vi har i båda fallen känt oss väldigt nöjda med ceremonier som vi upplevt har speglat respektive förälders önskningar och personlighet. Det har känts bra för oss att göra det just på det viset.

Kista etc var inte aktuellt. Kremering och vad man nu gör med askan i minneslundar, sköttes av de som har det som arbete.

Den information vi fick på begravningsbyrån när min mamma gått bort, var att vi var tvungna att ha en kista av något slag även om hon skulle kremeras. Vi hade alltså ingen möjlighet att välj bort kista, däremot kunde vi ju välja prisklass. (vi valde bort papp-varianten som fanns, tog väl typ nästa prisklass och då en kista i naturträ för att inte hålla på att elda upp en massa färg - hon var en naturmänniska...)

 

[Viva]

När min farmor och farfar avled ordnade vi (familjen) bara en minnesstund i enlighet med deras önskningar. Jag har inte ens reflekterat över att det "saknades" en begravning utan tyckte att det räckte gott och väl.

 

[jerseyko]

Min mamma avled 1 februari och vi hade ingen begravning, ingen sten eller ens namnskylt.
Min pappa fick ett brev med det datum de spred askan.

Vi kommer ha minnesstund för våra närmaste på min kusins krog där de tillbringat mycket tid och fester. Efter minnesstunden kommer de som vill kunna köpa ett paket med mat och övernattning sen blir det musik och dans hela natten. Precis som hon var, en riktig partyprinsessa.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag tycker begravningen ska spegla den avlidna och det är först och främst den avlidnes vilja som skall respekteras. Självklart ska man få bestämma hur ens sitsa vila och hyllning ska te sig! Jag skulle vrida mig i min grav om jag fick en väldigt religös begravning eller om jag blev jordfäst i kista bara för att någon annan ville ha det så. Jag skulle heller inte vilja ha vem som helst närvarande. Jag har önskemål i stora drag i det om känns viktigt för mig...dock inte in i minsta detalj, det som känns mindre viktigt får de anhöriga styra över. Jag hoppas mina efterlevande respekterar mina önskningar och förstår varför jag ville ha det på ett vist sätt.

På fredag ska vi minnesceremoni för min far. Han önskade ingen begravning och han avskydde att stå i centrum och han tyckte det var slöseri med pengar med begravningar . Att då ordna till en kyrklig begravning på traditionellt sätt med kaffe i församlingshemmet känns inte som att hedra honom. Ist blir det bara familjen och hans två närmsta vänner. Pappa är redan kremerad sen ett par månader (Han avled utomlands) så detta blir mer en samankomst för oss att minnas och sörja tillsammans. Vi har hyrt en privat del av en restaurang där vi ska äta, spela pappas favoritmusik och se bilder och minnas honom. Är rätt säker på att detta hade han uppskattat att vi gjorde på det här sättet och jag vet att han gärna hade velat deltaga själv i den här kvällen. På sätt och vis kanske han gör det?

Vår mammas begravning var raka motsatsen. Massvis med folk och traditionell bortsett från att vi valde att spela rock i kyrkan för det älskade hon och att hon sen blev spridd i havet (hennes önskan). Den begravningen kändes inte "mamma" egentligen och både jag och min bror hade svårt att ta till oss att detta var ett sista avsked för våran mamma för det var för lite hon över det. Men hennes sambo ville ha det så.
Så jag tycker det är väldigt viktigt att begravning eller minnesceremoni är en hyllning/spegling av den avlidne och dennes önskningar. Och en begravning eller minnesceremoni får se ut precis hur som helst, vara hur konstig som hels, bara man känner att det här hade XX gillat.