Ingen begravning

[tanten]

Sen vet jag inte vad du menar med begravning jämfört med minnesstund, @tanten?
...
Jag tycker nog att döden är nästan det enda tillfället i livet som verkligen KRÄVER att man samlas i någon form av ceremoni .

I min värld är begravning en ceremoni.
Minnesstund är människor som informellt samlas och dricker kaffe, äter mat och pratar om den döde. Typ som traditionell kyrklig begravning där ceremonin är i kyrkan och förättas av en präst och minnesstunden efteråt hålls i lämplig samlingslokal där man pratar, håller tal och dricker kaffe.

Varför skulle just döden kräva ceremoni/ritual?? Det begriper inte jag. Då är ju allt slut. Det har upphört. Varför ritualer när något inte existerar längre? För vem skulle den ceremonin vara?

Jag är inte så mycket för ritualer över huvud taget. Framför allt inte när något är över.

 

[Petruska]

För vem skulle den ceremonin vara?

.

De efterlevande. De dödsfall jag har haft omkring mig hittills, har jag behövt hantera känslomässigt rätt aktivt. Någon sorts samling för att minnas, prata, sörja och bekräfta varandra, har varit mig till hjälp i den hanteringen.

I övrigt ogillar jag ceremonier och sådant och jag står endast med svårighet ut med de kristna varianterna. I min familj är borgerliga former för allt sådant där väletablerat, tursamt nog.

 

[Petruska]

Jag förstår din uppdelning mellan ceremoni och minnesstund. Men vid min kusins bortgång bröt vi alltså det mönstret och gjorde annorlunda. Den stira minnesstunden var MYCKET mer personlig än kaffe i församlingshemmet brukar vara. Mer som att sörja likadant som man lever.

 

[tanten]

Min pappa hade ju dessutom många vänner så det var många som ville säga farväl. Oavsett vad jag kände (och jag var ok med en stor begravning) tycker jag det hade varit förmätet att inte låta dem ta farväl. En del hade känt pappa längre tid än min ålder!

Jag tycker nog också att den som haft en stor och aktiv vänkrets bör hyllas på något sätt. Att vänner ges möjlighet att ta farväl. Det är också en möjlighet för vännerna att träffa varann. Man ska inte förakta en "trevlig begravning"

Men en person som inte har så många vänner och där kanske själva akten bevistas av en eller två förutom den som håller i ceremonin - det är ju bara patetiskt. Varför då envisas med en ceremoni? Den kostar en massa pengar som känns förspillda.

 

[tanten]

De efterlevande. De dödsfall jag har haft omkring mig hittills, har jag behövt hantera känslomässigt rätt aktivt. Någon sorts samling för att minnas, prata, sörja och bekräfta varandra, har varit mig till hjälp i den hanteringen.

Det förutsätter efterlevande.

 

[athena_arabians]

Jag tycker nog också att den som haft en stor och aktiv vänkrets bör hyllas på något sätt. Att vänner ges möjlighet att ta farväl. Det är också en möjlighet för vännerna att träffa varann. Man ska inte förakta en "trevlig begravning"

Men en person som inte har så många vänner och där kanske själva akten bevistas av en eller två förutom den som håller i ceremonin - det är ju bara patetiskt. Varför då envisas med en ceremoni? Den kostar en massa pengar som känns förspillda.

Fast om de efterlevande känner att de vill ha det, varför inte?

 

[tanten]

Jag förstår din uppdelning mellan ceremoni och minnesstund. Men vid min kusins bortgång bröt vi alltså det mönstret och gjorde annorlunda. Den stora minnesstunden var MYCKET mer personlig än kaffe i församlingshemmet brukar vara. Mer som att sörja likadant som man lever.

De begravningar jag varit på - där har minnesstunden varit känslofylld, lättsam och personlig. Hur skulle den annars vara?

Den stora begravningen i söndags - den var på den dödas födelsedag. Som dottern sa, de skulle ändå ha samlats runt henne. Nu blev det ett oändligt mycket större kalas. (Kökspersonalen lämnade lokalen först vid 23-tiden). Men likafullt ett kalas till hennes ära.

Återigen. Minnsstund tycker jag är en god idé, om det finns några som vill träffas. Men just den dyra begravningen - varför ska man ha den? Blommor som ändå bara kastas. Svindyr kista som bara ska brännas upp eller ruttna.

 

[tanten]

Fast om de efterlevande känner att de vill ha det, varför inte?

Även du förutsätter att "de efterlevande" finns.

Väldigt många människor går bort utan att det finns några nära anhöriga.

 

[Snurrfian]

Jag tycker nog också att den som haft en stor och aktiv vänkrets bör hyllas på något sätt. Att vänner ges möjlighet att ta farväl. Det är också en möjlighet för vännerna att träffa varann. Man ska inte förakta en "trevlig begravning"

Men en person som inte har så många vänner och där kanske själva akten bevistas av en eller två förutom den som håller i ceremonin - det är ju bara patetiskt. Varför då envisas med en ceremoni? Den kostar en massa pengar som känns förspillda.

Nu är jag ute på lite osäker mark men om det gäller dig själv, varför är du som övertygad om att det inte kommer att komma fler än en till två personer? Som jag har förstått det så är/har varit en aktiv föreningsmänniska, politiker och träffar många olika människor i ditt yrkesliv, vad är det som gör att du inte tror att någon av de människor du har mött genom åren inte skulle vilja komma och ta farväl av dig?
Jag har begravt min mormor, hon hade tappat sina vänner de sista 20 år pga sjukdom, men likväl kom det människor som ville ta adjö. Jag har begravt min pappa, där fyllde vi en kyrka till bristningsgränsen, men å andra sidan var han en sån människa som alla älskade. Jag har begravt min gudmor som nog var lite som dig, vem skulle komma på hennes begravning, vi blev ungefär 40 personer...

Det känns som om du har fastnat lite i att det måste vara nära anhöriga, det finns många andra i livet som man berör och som vill ta ett avsked av.

 

[Mia_R]

Jag har/hade en fd kollega som har valt att avsluta sitt liv. Kroppen har aldrig hittats så själva den biten har han valt att ordna själv, däremot på årsdagen av hans försvinnande så hölls en väldigt fin minnesstund där vänner och fd kollegor samlades för mat och mingel med bilder av honom och våra minnen. Det var en trevlig stund trots det tråkiga ämnet.

 

[Tassetass]

Båda mina föräldrar gick bort hastigt och oväntat och vi visste ingenting om hur någon av dem ville ha det. Båda var rätt unga, mamma skulle ha fyllt 54 månaden efter att hon dog och pappa var 66, så det fanns mycket familj, vänner och kollegor i livet.

Det jag har med mig som starkaste minnena från både mammas och pappas respektive begravningar är hur väldig tydligt det blev hur otroligt älskade de var. Mamma var precis som du, @tanten, aktiv inom Centerpartiet och representationen därifrån var stor, likaså från hennes jobb, föreningar hon var delaktig i och förstås familj och vänner. Jag visste vilka som skulle komma när det gällde familj och vänner, men att hon hade ett SÅ stort kontaktnät med så många som tyckte om henne, det visste jag faktiskt inte. Jag var 18 år när hon dog och var mitt i frigörelseprocessen och var inte så intresserad av hennes göranden och havanden, så att hon var så viktig för så många blev lite av en väckarklocka för mig.

Pappa var en sån där som alla kände och tyckte om, uppslutningen var enorm och jag kommer alltid ha med mig när en av hans gamla bekanta sa till mig att pappa var en bra karl i livet och inte bara i döden så som många andra. Inte för att jag trodde något annat, pappa var verkligen en av de absolut finaste själar som någonsin vandrat på denna jord, men ibland är det fint när någon annan sätter ord på det.

Dock var det minnesstunderna som var viktigast, åtminstone för mig. Kyrkan och gravsättningen hade jag kunnat klara mig utan, men jag vet att det var många som ville gå fram till graven, säga några ord och lägga en blomma. Så det blev till att planera det hela lite utifrån vad vi trodde att folk hade för behov, inte bara vad vi barn ville. Hade det funnits önskemål att ta hänsyn till hade vi förstås gjort det, vi försökte så gott vi kunde att lista ut vad de hade velat.

Jag har själv funderat på att skriva ner lite önskemål, men eftersom det enda jag vill undvika är en kyrklig förrättning - och det har jag löst genom att gå ur kyrkan - så känner jag att mina anhöriga får göra vad som gör att de mår bäst.

Jag vet inte om det här gav något, men det var mina tankar och reflektioner runt det hela.

 

[tanten]

Nu är jag ute på lite osäker mark men om det gäller dig själv, varför är du som övertygad om att det inte kommer att komma fler än en till två personer? Som jag har förstått det så är/har varit en aktiv föreningsmänniska, politiker och träffar många olika människor i ditt yrkesliv, vad är det som gör att du inte tror att någon av de människor du har mött genom åren inte skulle vilja komma och ta farväl av dig?

Blanda inte ihop saker nu.

Minnesstund för den som vill träffas tycker jag är fint och skulle någon vilja hedra mig på det sättet så är detn upp till dem. Vill man ta farväl är det väl OK. Gärna i form av en rejäl fest. Med vin och sprit.

Men det jag talar om är själva begravningen. Ceremonin, ritualen. Med en person som ska förätta den och som oftast inte kände den döde sådär himla väl.
Jag har skräckexempel från min fars begravning där en självgod präst försökte stjäla hela ceremonin och få allt ljus på sin egen fantastiska, medkännande viktiga person Talade om min far på ett sätt som ingen av oss som känt den döde kände igen.

 

[Tassetass]

Jag har skräckexempel från min fars begravning där en självgod präst försökte stjäla hela ceremonin och få allt ljus på sin egen fantastiska, medkännande viktiga person Talade om min far på ett sätt som ingen av oss som känt den döde kände igen.

Men fy vad fult!

 

[tanten]

Men fy vad fult!

Ja, och vi var väl bara sisådär ett halvdussin i den stora kyrkan så den one-man-showen blev extra tydlig. Präster.....

 

[Tassetass]

Ja, och vi var väl bara sisådär ett halvdussin i den stora kyrkan så den one-man-showen blev extra tydlig. Präster.....

Säga vad man vill om den lilla håla jag växte upp i, men de har bra präster. Ingen självgodhet där så långt ögat kan nå.

 

[tott]

Min farmor, som nyligen dog, hade i en psalmbok skrivit hur hon önskade sin begravning. Mycket bra tyckte alla inblandade! Hon ville kremeras, hon visste vilka psalmer hon önskade och hon visste hur stor begravning önskade.
Enkelt och smidigt - alla nöjda!

 

[tanten]

Säga vad man vill om den lilla håla jag växte upp i, men de har bra präster. Ingen självgodhet där så långt ögat kan nå.

Så bra.
Förra prästen i den församling vars område jag bor i - han kommenterade samkönade kyrkliga vigslar med att -snart kan man väl gifta sig med djur också

Prästen som begravde min mor hade väldiga bekymmer med att jag inte visste vem han var. Han satt halva tiden av vårt "samtal" (som jag försökte undvika och han insisterade) och försökte förklara hur betydande och viktig han var och vad han uträttat. Ju mindre intresserad jag blev desto ivrigare blev han.

Men visst finns det bra präster också. Jag har bara så svårt att ha djupare respekt för människor som tror på, och dyrkar, legender och sagor.

 

[Dresden]

Usch, det här känns riktigt aktuellt för mig, min pappa gick bort i lördags. Det som slagit mig är hur dyrt det är med en enkel minnesstund, vi är uppe i över 35.000 nu och då valde pappa bort allt kyrkligt redan i livet innan. Enklast kistan och kremering...
Jag ska nog börja sätta av pengar nu känner jag, vill inte belasta mina barn med den kostnaden den dag det blir min tid. Bara en dödsannons i DN går på 5700:-... Hysteriskt.

Vi får en borgelig officiant och får välja 4-5 sånger som passar. Vilka har vi inte valt ännu, det måste jag googla lite känner jag. Nu har inte officienten ringt ännu, men förhoppningsvis får jag berätta lite om pappa så hon vet vad hon ska säga. Han var ju ändå en rätt speciell person och de som kände honom lär höra om det som sägs är allmänt eller personligt.

Hur jobbigt det än är tror jag att efterlevande uppskattar det man bestämt innan, alla beslut blir så stora så får man hjälp av den avlidne så är det guld värt!

 

[athena_arabians]

Även du förutsätter att "de efterlevande" finns.

Väldigt många människor går bort utan att det finns några nära anhöriga.

Naturligtvis men med efterlevande menar jag inte bara blodssläkt utan också de andra man haft en relation till. Hur det än är är det få som verkligen lever i ett vacuum. Som @Snurrfian säger, i din gärning som politiker har du ju mött många människor.

Hur man sedan arrangerar det hela är egentligen bara logistik.

 

[athena_arabians]

@Dresden: Beklagar förlusten och hoppas ni får en fin minnesstund.