Ingen begravning

[tanten]

Jag var i helgen på en väldigt stor begravning. Begravningar är i allmänhet ett väldigt fint sätt att samlas runt någon man tycker om. Stora begravningar är fina. Men sedan finns det begravningar som knappt är besökta. När mina föräldrar begravdes var det jag, dåvarande maken och i det ena fallet min bror.

Jag är skröpplig och har ett gäng sjukdomar. Mänskligt att döma är det inte eoner av tid kvar i livet. Kanske dags att börja fundera konkret.

Jag har tänkt i många år och bestämt mig för att önska att det inte hålls begravning för mig. Egentligen är det inte upp till mig att bestämma utan till min enda släkting. Hen får fatta beslutet om hur hen vill ha det. Men min önskan är ingen begravning. Det är dyrt och är väldigt bortkastade pengar som jag inte har någon nytta av. Hellre en minnesstund i så fall med de eventuella vänner som kan tänkas vilja träffas.
Jag är heller inte medlem i kyrkan så det skulle i så fall varit borgerlig ceremoni.
Numera finns ju också helt anonyma minneslundar där man kan gräva ner aska.

Tankar och infallsvinklar?

 

[Snurrfian]

Jag skulle säga att det inte är upp till dig att bestämma. Även om du bara har en anhörig så kanske du har andra runt dig som du har påverkat, varit vänner med och som vill ha en möjlighet att säga adjö. Sen kan en borgerlig begravning se upp precis som man vill. Jag vet en som blev kremerad först och sen hade hens familj och vänner mingelstund runt urnan. Det fanns buffé i ett hörn, bord att sitta och prata vid, ett bord med album med bilder och så spelade de hens favoritmusik i bakgrunden. Kombinerad minnesstund och begravning liksom.

 

[Bexzor]

Jag skulle säga att det inte är upp till dig att bestämma. Även om du bara har en anhörig så kanske du har andra runt dig som du har påverkat, varit vänner med och som vill ha en möjlighet att säga adjö. .

@tanten Jag säger tvärtom mot Snurrfian, klart att du har rätt att få bestämma det . Finns vita arkivet och/eller livsarkivet, där man fyller i hur man vill ha sin begravning. Min svärfar ligger tex i en anonym minneslund efter hans önskemål.

http://www.begravningssidan.se/fragor-svar/kan-man-bestamma-hur-sin-egen-begravning-ska-vara/

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle säga att det inte är upp till dig att bestämma. Även om du bara har en anhörig så kanske du har andra runt dig som du har påverkat, varit vänner med och som vill ha en möjlighet att säga adjö. Sen kan en borgerlig begravning se upp precis som man vill. Jag vet en som blev kremerad först och sen hade hens familj och vänner mingelstund runt urnan. Det fanns buffé i ett hörn, bord att sitta och prata vid, ett bord med album med bilder och så spelade de hens favoritmusik i bakgrunden. Kombinerad minnesstund och begravning liksom.

Men vem ska bestämma det då? Närmsta släktingar? Men om dom tycker olika då?
Jag tänker att det självklart är man själv som får bestämma.

 

[athena_arabians]

Jag instämmer med @Snurrfian, hur det än är så är ju begravningen framförallt för de efterlevande oavsett hur många eller hur få de är. Jag är inte kristen eller med i kyrkan men jag får fortfarande rysningar av hur fin min pappas begravning var (tom vädret var med och sa adjö!). Jag tror på ceremonier osv, det är den där fenissan av civilisation som får oss igenom sådana stunder.

Min pappa hade ju dessutom många vänner så det var många som ville säga farväl. Oavsett vad jag kände (och jag var ok med en stor begravning) tycker jag det hade varit förmätet att inte låta dem ta farväl. En del hade känt pappa längre tid än min ålder!

Däremot är det toppen om man talar om för sina efterlevande (på något sätt) om det är någon speciell musik man vill ha osv. Det hade inte pappa gjort vilket gjorde att det blev betydligt svårare för mig.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycket att begravningsakten är till för de efterlevande. Och ofta vill de efterlevande känna att begravningen var i enlighet med vad den avlidna önskat.

Det kan vara en oerhörd tröst och styrka i begravningscermonin, vare sig den är kyrklig eller borglig. Ett avslut, tid för reflektion över ett liv som inte finns mer. En punkt.

Om du själv känner att det kvittar, varför inte lämna just det till din(a) efterlevande? Att de får utforma ceremonin som de finner tröst i? Att det för din del inte spelar någon roll, och att du uppriktigt hoppas att de inte känner sig tvingade till några extravaganser för din skull.

 

[Snurrfian]

Men vem ska bestämma det då? Närmsta släktingar? Men om dom tycker olika då?
Jag tänker att det självklart är man själv som får bestämma.

Om du är död så har du ingen aning om vad som händer efter att du dör och lider inte av om det inte blir som du vill, men de efterlevande kan lida av att inte få säga adjö, att inte få ett avslut och varför ska jag som är död bestämma över något liknande? Sen kan det vara bra att hjälpa de efterlevande genom att ge några tips om hur man skulle önska. Tex några favoritlåtar, vilka blommor man tycker om, om det är någon speciell text man skulle vilja dela med sig till sina efterlevande.

 

[aprilmaj]

Jag tycker att det är svårt. I det stora hela bryr jag mig inte särskilt mycket, men vissa saker skulle jag absolut vilja kunna bestämma över gällande min begravning. Skulle vilja porta några personer, hur egoistiskt och dumt det än låter. Men sådant gör man väl inte?

 

[stjarnhimmel]

Intressant jag har alltid tagit för givet att det är den avlidna som får bestämma.
Att det är ens sista vilja och att man ska få välja hur man vill ta ett sista farväl av sina anhöriga.

Usch.. Det här blev jobbigt .. Jag får nog lämna tråden nu..

 

[Mia_R]

Man kan självklart vilja ha olika arrangemang när det gäller ens sista framträdande, men som andra skrivit så är det ändå de efterlevande som har sista ordet. Vanligtvis är det nog brukligt att följa den avlidnes sista önskan så långt det är möjligt. Jag vill inte ens ha en minnesstund utan bara bli kremerad och strödd i fjällen ovanför mina morföräldrars gård, vad som kommer hända när den dagen är inne får den som lever se.

 

[Mia_R]

Intressant jag har alltid tagit för givet att det är den avlidna som får bestämma.
Att det är ens sista vilja och att man ska få välja hur man vill ta ett sista farväl av sina anhöriga.

Usch.. Det här blev jobbigt .. Jag får nog lämna tråden nu..

Det sista farvälet tar man ju medan man lever, det är de anhörigas sista farväl vid en begravning/minnesstund som jag ser det.

 

[athena_arabians]

För mig personligen är det viktigaste att de inte ruinerar sig på en begravning (tro mig, även budget är DYRT). Jag funderar på att köpa miljöcertifierat timmer och bygga min egen kista tex

Den dagen IKEA börjar med kistor kommer jag att jubla, det finns ingen anledning att lägga kopiösa pengar på något som antingen ska brännas eller ruttna.

Samma med annons i tidningen, känner de efterlevande att det behövs är det bäst om den är liten, annonser är också dyra.

Jag vet att det låter snålt men spendera en massa pengar på en begravning är definitionen av idioti för mig. Det viktiga är inte vad det kostat och hur mycket blommor det är utan att man får säga farväl och få ett avslut. De får hellre lägga pengarna på ett rejält kalas

 

[Bexzor]

Intressant jag har alltid tagit för givet att det är den avlidna som får bestämma.
Att det är ens sista vilja och att man ska få välja hur man vill ta ett sista farväl av sina anhöriga.
Usch.. Det här blev jobbigt .. Jag får nog lämna tråden nu..

När jag läste till undersköterska så var lärarna stenhårda, sista önskan om ALLT tillhör brukaren, dvs den sjuke.

På ett äldreboende jag arbetade på så var mannen väldigt dement, men han och barnet hade pratat innan sjukdomen bröt loss om vilka kläder som skulle bäras i kista, vilken kista, vilken kyrka osv. Barnet följde pappans sista önskan in i det sista

Men en av mina kompisars pappa gick nyligen bort. Han hade fått information om sjukdomen bara 1 månad innan han dog, så min kompis och pappan pratade mycket om vad som skulle ske. Pappan ville ha en minnesfest med kaffe och tårta i hans hus, inget mer. Men kompisens farföräldrar gick över önskan, och bestämde precis allt. Dessutom har de lagt honom i en nystartat familjegrav i hans födelseort, men själv bodde han 20 mil bort. Där hade han velat bli begravd. Min kompis har gråtit många gånger i telefonen över att det inte togs hänsyn till pappans önskan. Hon mår så dåligt att hon tränar, för mycket. Tjejen väger drygt 52 kg till strax 170, pinnsmal och behöver inte träna. . Hennes ord - "när jag har ont efter träningen så tänker jag inte på pappas sista tid".

 

[Snurrfian]

För mig personligen är det viktigaste att de inte ruinerar sig på en begravning (tro mig, även budget är DYRT). Jag funderar på att köpa miljöcertifierat timmer och bygga min egen kista tex

Den dagen IKEA börjar med kistor kommer jag att jubla, det finns ingen anledning att lägga kopiösa pengar på något som antingen ska brännas eller ruttna.

Samma med annons i tidningen, känner de efterlevande att det behövs är det bäst om den är liten, annonser är också dyra.

Jag vet att det låter snålt men spendera en massa pengar på en begravning är definitionen av idioti för mig. Det viktiga är inte vad det kostat och hur mycket blommor det är utan att man får säga farväl och få ett avslut. De får hellre lägga pengarna på ett rejält kalas

Det där med kistor har jag också reagerat på! Men samtidigt så förstår jag att man har svårt att säga "Nej så mycket tänker inte jag lägga på en kista". Det är känsligt runt begravningar och det är inget som det känns helt naturligt att börja diskutera priser på. Jag och syrran fick ansvaret för att välja ut kista åt våran mormor, mamma orkade inte ta några beslut, och dels blev vi upprörda över kostnaderna, men samtidigt väldigt fulla i skratt mitt i all stress när vi läste om de olika beskrivningarna av kistorna. "Mjuka och väldoftande, madrasserade" osv...
Jag vet att kyrkan där jag bor pratade om att eventuellt införskaffa en "kista" att lägga över om man nu vill ha en billig kista men inte tycker att det "ser bra ut" och istället kan lägga kyrkans "över" kista under begravningen. Den stora funderingen var hur man håller den fräsch med alla blommor och jord som man lägger på den. Det finns ju redan idag väldigt vackra bårtäcken man kan lägga på, men då kan man oftast inte lägga blommor uppe på kistan eftersom det förstör textilen utan man måste hitta andra lösningar.

 

[Mirtai]

För mig som barn så känns det väldigt självklart att följa mina föräldrars önskningar om hur de vill ha det. Något annat skulle kännas helkonstigt! På samma sätt så hoppas jag att mina närstående kommer respektera mina önskningar den dagen det är dags.

För även om begravning mest är till för de efterlevande skulle det för mig kännas konstigt att göra något som går helt mot hur mina föräldrar var som personer. Tex min pappa är inte medlem i kyrkan och hatar att stå i centrum och få uppärksamhet. Att då ordna en kyrklig begravning med många närvarande skulle vara så tvärtemot hur han var när han levde att det skulle kännas konstigt.

 

[Mia_R]

För mig personligen är det viktigaste att de inte ruinerar sig på en begravning (tro mig, även budget är DYRT). Jag funderar på att köpa miljöcertifierat timmer och bygga min egen kista tex

Den dagen IKEA börjar med kistor kommer jag att jubla, det finns ingen anledning att lägga kopiösa pengar på något som antingen ska brännas eller ruttna.

Samma med annons i tidningen, känner de efterlevande att det behövs är det bäst om den är liten, annonser är också dyra.

Jag vet att det låter snålt men spendera en massa pengar på en begravning är definitionen av idioti för mig. Det viktiga är inte vad det kostat och hur mycket blommor det är utan att man får säga farväl och få ett avslut. De får hellre lägga pengarna på ett rejält kalas

Det finns nån sorts kartongliknande kista har jag för mig som alternativ om man väljer kremering, det finns bårtäcken att dölja kistan med under minnesstunden så slipper folk se budgetvarianten. Som anhörig kan man ju även välja att sköta mycket av förarbetet själv, om man orkar. Mamma tyckte det hjälpte henne i sorgen att själv förbereda mormor och morfar innan de lades i kistan, inte för att det saknades pengar utan för att få göra det sista för dem.

 

[Petruska]

Det där med vad den avlidna vill, har ju bara betydelse om hen faktiskt vill något. Jag tror inte att alla har starka viljor kring sin egen begravning.

Sen vet jag inte vad du menar med begravning jämfört med minnesstund, @tanten?

Min kusin dog för ett par år sedan. Det enda hon sa var att OM ni samlas på något sätt sen, så kan ni spela en viss låt.

Det hölls sedan en mindre, givetvis borgerlig, begravning utan kista och kropp. Vi ca 8 närmaste var där plus officianten.

Sedan hölls en större minnesstund i matsalen på hennes arbetsplats, med vänner, kollegor osv närvarande. Hon var bara drygt 50 år, så vänner och kollegor var ju i livet. Ingen kropp, men en person som höll ihop det hela och folk som ville prata/sjunga, gjorde det.

Jag tycker nog att döden är nästan det enda tillfället i livet som verkligen KRÄVER att man samlas i någon form av ceremoni. Bröllop och dop kan jag lätt leva utan.

Jag föredrar helt klart begravningsceremonier där kroppen inte är med. Första gången jag upplevde det var vid begravningen efter en kamrat som drunknade med Estonia. Det där med den döda kroppen är lite makabert, tycker jag.

 

[em-pirre]

Jag tycker det är bra att berätta hur man vill ha det. I alla fall i såna fall där man själv tycker att en dyr ceremoni är onödigt tjafs. Jag kan nämligen tänka mig att de anhöriga kan tycka att det känns snålt att ta billigaste alternativet, eller skippa begravning helt.

Okej, begravningen är till för de sörjande, men jag tror alltså att de sörjande ganska ofta tänker "vad hade hen önskat" då de planerar begravningen.

Jag vill också ha billigast och enklast.

 

[Ackio]

När jag fick mitt sjukdomsbesked pratade vi mycket om det.
Jag gillar inte kyrkan, aldrig gjort. Så de kommer få ta avsked av mig som man gjorde av min mormor.
Närmaste familjen, urnan sänktes ner i graven och man sa några väl valda ord. Sen var det klart.
Och detta för mina barns skull. Resten av världen skiter jag i men barnen ska få ta farväl.

 

[Mia_R]

Jag tycker det är bra att berätta hur man vill ha det. I alla fall i såna fall där man själv tycker att en dyr ceremoni är onödigt tjafs. Jag kan nämligen tänka mig att de anhöriga kan tycka att det känns snålt att ta billigaste alternativet, eller skippa begravning helt.

Okej, begravningen är till för de sörjande, men jag tror alltså att de sörjande ganska ofta tänker "vad hade hen önskat" då de planerar begravningen.

Jag vill också ha billigast och enklast.

Pappa visste ju att han snart skulle dö så han ordnade sin egen begravning medan han fortfarande levde, köpte kista i förväg, talade om sina önskemål och ordnade upp sina affärer så allt skulle vara klart när det var slut. Det blev en billig kista som vi slapp välja åt honom. Om jag visste själv att jag skulle dö senare i år hade jag nog gjort som @athena_arabians och snickrat ihop min egen kista och förvarat i vedboden, som man gjorde förr. Eller fixat en tillräckligt stor kartong. Jag hade ordnat upp mina affärer, sålt av huset, ordnat med djuren, skänkt och sålt av möbler, kläder, mm och givit bort det som fanns av värde till mina syskonbarn, betalat räkningarna och bokat helikopter för askan.

Pappa och hans katt vilar tillsammans på en kyrkogård någonstans i Sverige.