Sv: Inavel
precis, det är ju den andra anledningen till att man skulle vilja inavla. den mer långsiktiga avelsvarianten är ju linjeaveln, men principerna är ju de samma: man vill plocka det bästa ur djuren och förstärka det ytterligare i avkomman, problemet är ju att man även dubblerar de "sämre" anlagen. därav utavel med jämna mellanrum (vilket iaf teoretiskt hjälper upp, men inte alltid i verkligheten)
många gånger får man ju faktiskt fram riktigt bra djur med noggrann och övervägd inavel/linjeavel, men för framtida avkommors skull bör man iaf ha ett litet hum om vad man sysslar med. det är riktigt spännande!
lite kuriosa: har hundar, gjort lite "släktforskning" och hittade en engelsk championhund, minns inte om det var en tik eller hane, som då var helt outstanding, hade alla "rätt" alltså. men: samma hund var far, morfar, mormorsfar och mormorsmorfar. där kan man snacka inavel. men det fungerade, iaf för den hunden. (hur det gått några generationer längre fram i tiden vet jag tyvärr inte, men jag ska börja forska i det någon gång när jag har tid
)
ts: jag vet tyvärr inget om islandshästar mer än att de är hästar, ponnyhöga, jäkligt söta många gånger, och kan ha fler gångarter än "vanliga" hästar. men, genomtänkt avel har alltid ett mål, att förbättra något hos rasen och få fram den "perfekta" individen. faktorn man försöker påverka kan i sin tur vara färg, rörelseförmåga, temperament, eller vad som helst, men man letar efter den i båda avelsdjuren och hoppas på att den ska dyka upp hos avkomman, fast "bättre" än hos föräldrarna. ibland lyckas man och ibland inte. det är det som är det roliga med avel, du vet aldrig vad du får, men man hoppas att man ska komma ett steg närmare perfektionen.