Sv: Imorgon är det dags igen :/
Jag kör alltid själv. Oavsett om det är föl med sto, orutinerad unghäst eller mer resvan häst. Och jag är sällan oroad faktiskt, de gånger jag varit oroad så har det varit pga väglaget, typ 'kommer jag övht upp för backen så jag kommer ur byn med släpet idag? Och tänk om jag tappar greppet helt och börjar kana baklänges?'. Men i övrigt är jag inte orolig.
En av mina värsta mardrömmar hände mig faktiskt för ett par år sen. Bilen gav upp och havererade på E4:an en mörk vinterkväll. Det fanns inget annat att göra än att lasta ur hästen och byta dragbil på släpet och lasta på igen. Glömde jag nämna atts toet var dräktigt i 7:e månade, jag nyss hämtat henne och inte visste nånting om henne? Och att långtradarna blåste förbi i 90 km/h en meter bredvis oss utan ansats att sakta ner?
Det gick bra det med, jag ringde efter hjälp (mamma & pappa, de är skilda, mamma hade 6 mil dit jag var, pappa 10) och de kom, och det var bara att dra på sig reflexvästen, prata snällt med hästen och lasta ur henne. Mitt i 'tivolit' av varningsblinkers etc, och med trafiken dånande förbi alldeles bredvid. Och så hålla henne medan pappa kopplade loss min kaputta bil från släpet och kopplade på sin egen. Sen lasta på stoet igen, stänga och så säga åt pappa att börja rulla. Och sen sätta sig i kaputtbilen och låta mamma med sin bil bogsera den till närmsta mack där jag dumpade den.
Och just det där att bli strandad på trafikerad 90-väg var en av mina STORA mardrömmar innan. Tills jag genomlevde det och inser att det går att lösa det med, med tid och lugn. Hade det varit svårlastade valacken i släpet hade jag fått ringa farbror blå så de fått komma och spärra av E4:an en stund medan jag lastade, men det hade löst sig det med.
En sak jag btw är TACKSAM för, men muttrade över då det begav sig, var att när jag köpte mitt första släp så lånade pappa mig pengar till det på ETT villkor. Han vägrade skriva över det på mig förrän jag lärt mig: BYta däck på det och att BACKA det. Fy fan så jag hatade den där jävla backningen, men han var envis och jag lärde mig backa. INNAN jag ens släpptes ut på allmän väg med det. Jag är tacksam för det idag.. t ex när jag åkte med valacken och möter en vägskrapa på världens smalaste väg, och blir tvungen att backa på smaaala grusvägen, och sen backa i 90 grader ut på en 70-väg (som är synnerligen god sikt på, tack och lov.) Jag tyckte INTE om det (jag gillar inte att backa släp nu heller och låter bli så ofta jag kan), men om jag INTE lärt mig backa ordentligt hade jag fått panik, antagligen börjat gråta i rena desperationen och så hade väl väghyvelskillen fått backa ekipaget åt mig