Acses
Trådstartare
För ca 6-7 månader sedan pratade jag med en gammal klasskamrat som nyligen hade skaffat sig en valp. Hon ville ha råd och stöd i hur hon skulle göra för att anmäla uppfödaren som tydligen inte alls skötte så väl om sina hundar. Valpen hon köpt var en Shäfer/Borderterrierkorsning men tydligen så korsar uppfödaren lite hur om helst.
Hur som, så hjälpte jag henne att hitta telefonnummer dit hon kunde ringa för att få ut en inspektör och allt var lugnt.
Ca. 1-2 månader senare pratar jag med hennes syster som berättar att hon hade åkt till uppfödaren för att lämna tillbaka valpen som "var för jobbig"
och istället kommit hem med en unghund, även detta en Shäfer/borderterrier korsning. Jag ifrågasatte beslutet en aning men fick inga ordentliga svar så jag lät det vara.
Så i lördags, möter jag hennes syster ute på stan och hon frågar mig:
- Känner du någon som vill ha en hund?
Svarar att Nä, det gör jag inte. Men blir nyfiken att veta vad det handlar om så jag frågar, och får då veta att det är Shäferkorsningen som nu inte kan bo kvar hos min gamla klasskamrat då hon blivit allergisk.
-Jaha! Tycker jag och säger att jag hoppas det löser sig.
Då berättar systern vidare att min klasskompis planerar att återigen lämna tillbaka hunden till uppfödaren (som tidigare nämnt inte borde ha hundar hemma alls, av de jag hört så skulle jag inte lämna något djur där ens om jag fick betalt för det). Och att hon mår väldigt dåligt av att gå ut och gå med hunden då grannarna börjat prata om att hunden är så mager. Tydligen för att hon inte äter som hon ska.
Där någonstans lämnade mitt sunda förnuft min kropp och jag sa:
- Nej, vet du vad! Ska det vara på det där viset så kan hon lika gärna skicka hit hunden till mig. Jag vet inte ens om jag riktigt menade allvar, men snabbt ringde systern upp min klasskompis och berättade om mitt erbjudande som direkt sa; "Vill Lina ha hunden så är det mycket bättre än att lämna tillbaka den till uppfödaren, jag behöver inte ens fundera på saken, hon får den".
När jag kommit hem så satt jag länge och väl och funderade över vad fasen jag nu ställt till med. Våran ACD-tik fick ju nyligen flytta för att jag kände att jag inte hade tid.
Så sävligt plockade jag upp telefonen och ringde de hundkontakter jag har, och förklarade läget. 2 personer nappade direkt på att hjälpa mig med hunden. Skönt!
Så, planen?
Hunden kommer komma hit om någon vecka, från Skåne. Då ska hon omgående tas till veterinär för besiktning sedan ska hon försäkras. (för det är hon inte nu)
Jag är så skeptisk till att hunden är mager pga att hon matvägrar, jag är till och med lite rädd för att hon inte fått ordentligt med mat. Jag vet att min gamla klasskompis har det krasst ställt och hennes hundvana är lika med noll.
Hunden ska steriliseras.
Sedan hoppas jag på att hon ska kunna omplaceras, om det inte blir så illa att man fastnar för henne och hon visar sig vara lättare än ACD-tiken.
Jag har tra, vakäffat hunden i fråga en enda gång ett par timmar, av det lilla verkar hon vara en otroligt trevlig hund, go med ungarnen och allert.
Vi som köar på en valp ur sällskapsgruppen, så drar jag på oss det här.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över mig själv. Hade det inte vart för att jag har två kompisar som ska ställa upp och hjälpa till om det behövs så hade jag ju vart tvungen att säga nej till den här dealen i alla fall.
Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, skriva av mig mest.
Hur som, så hjälpte jag henne att hitta telefonnummer dit hon kunde ringa för att få ut en inspektör och allt var lugnt.
Ca. 1-2 månader senare pratar jag med hennes syster som berättar att hon hade åkt till uppfödaren för att lämna tillbaka valpen som "var för jobbig"
och istället kommit hem med en unghund, även detta en Shäfer/borderterrier korsning. Jag ifrågasatte beslutet en aning men fick inga ordentliga svar så jag lät det vara. Så i lördags, möter jag hennes syster ute på stan och hon frågar mig:
- Känner du någon som vill ha en hund?
Svarar att Nä, det gör jag inte. Men blir nyfiken att veta vad det handlar om så jag frågar, och får då veta att det är Shäferkorsningen som nu inte kan bo kvar hos min gamla klasskamrat då hon blivit allergisk.
-Jaha! Tycker jag och säger att jag hoppas det löser sig.
Då berättar systern vidare att min klasskompis planerar att återigen lämna tillbaka hunden till uppfödaren (som tidigare nämnt inte borde ha hundar hemma alls, av de jag hört så skulle jag inte lämna något djur där ens om jag fick betalt för det). Och att hon mår väldigt dåligt av att gå ut och gå med hunden då grannarna börjat prata om att hunden är så mager. Tydligen för att hon inte äter som hon ska.
Där någonstans lämnade mitt sunda förnuft min kropp och jag sa:
- Nej, vet du vad! Ska det vara på det där viset så kan hon lika gärna skicka hit hunden till mig. Jag vet inte ens om jag riktigt menade allvar, men snabbt ringde systern upp min klasskompis och berättade om mitt erbjudande som direkt sa; "Vill Lina ha hunden så är det mycket bättre än att lämna tillbaka den till uppfödaren, jag behöver inte ens fundera på saken, hon får den".
När jag kommit hem så satt jag länge och väl och funderade över vad fasen jag nu ställt till med. Våran ACD-tik fick ju nyligen flytta för att jag kände att jag inte hade tid.
Så sävligt plockade jag upp telefonen och ringde de hundkontakter jag har, och förklarade läget. 2 personer nappade direkt på att hjälpa mig med hunden. Skönt!
Så, planen?
Hunden kommer komma hit om någon vecka, från Skåne. Då ska hon omgående tas till veterinär för besiktning sedan ska hon försäkras. (för det är hon inte nu)
Jag är så skeptisk till att hunden är mager pga att hon matvägrar, jag är till och med lite rädd för att hon inte fått ordentligt med mat. Jag vet att min gamla klasskompis har det krasst ställt och hennes hundvana är lika med noll.
Hunden ska steriliseras.
Sedan hoppas jag på att hon ska kunna omplaceras, om det inte blir så illa att man fastnar för henne och hon visar sig vara lättare än ACD-tiken.
Jag har tra, vakäffat hunden i fråga en enda gång ett par timmar, av det lilla verkar hon vara en otroligt trevlig hund, go med ungarnen och allert.
Vi som köar på en valp ur sällskapsgruppen, så drar jag på oss det här.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över mig själv. Hade det inte vart för att jag har två kompisar som ska ställa upp och hjälpa till om det behövs så hade jag ju vart tvungen att säga nej till den här dealen i alla fall.
Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, skriva av mig mest.
