Aningsfull
Trådstartare
Kan hundar känna av när vi mår dåligt och vara snälla av "sympati" eller är det helt enkelt vårat eget beteende som gör att de kan bryta ett dåligt mönster?
Som jag berättat så kan ju inte min lilla dvärgpinscher lämna lägenheten utan ett ivrigt snackande. Hon skriker gärna rakt ut i ren iver att få komma ut på promenad.
Men så imorse när vi skulle ut.. Jag böjer mig framför för att ta på mina skor och då bara smäller det till i ryggen på mig. Ajaj, så ont har jag inte haft på länge.
Efter några minuters ojande kommer jag i alla fall på fötter och ska gå ut med henne. Hon måste ju få komma ut och kissa.
Så jag stapplar ut, tar mig nedför trappen hängandes på räcket.
Och min lilla jycke säger inte ett pip. Istället går hon långsamt trappsteg för trappsteg, stannar till och vänder sig om för att kolla så att jag fortfarande hänger med. När vi kommer ut för dörren går hon lugnt och sätter sig och kissar. Hon sträckte inte kopplet en enda gång. Så vi tog en stapplande tur runt gården innan vi körde samma visa upp för trappen igen. Trappsteg för trappsteg och hela tiden vände hon sig om och kollade in mig. Hon såg lite förbryllad ut.
Snälla lilla jycke! Ibland blir man lycklig över småsaker. För i mitt tillstånd hade jag nog brutit ihop om hon skulle börja leva om och stressa upp sig.
Sen har jag legat under varmt täcke hela dagen och sambon har fått stå för det riktiga hundrastandet.
Nu ska jag bara ta mig till stallet för stalljour. Ta in 43 hästar. Tyvärr kan man ju inte tala om för hästarna att man har dåligt i ryggen och inte kan ta in dom. Som tur är min sambo en pärla och följer med till stallet också och hjälper mig.
Som jag berättat så kan ju inte min lilla dvärgpinscher lämna lägenheten utan ett ivrigt snackande. Hon skriker gärna rakt ut i ren iver att få komma ut på promenad.
Men så imorse när vi skulle ut.. Jag böjer mig framför för att ta på mina skor och då bara smäller det till i ryggen på mig. Ajaj, så ont har jag inte haft på länge.
Efter några minuters ojande kommer jag i alla fall på fötter och ska gå ut med henne. Hon måste ju få komma ut och kissa.
Så jag stapplar ut, tar mig nedför trappen hängandes på räcket.
Och min lilla jycke säger inte ett pip. Istället går hon långsamt trappsteg för trappsteg, stannar till och vänder sig om för att kolla så att jag fortfarande hänger med. När vi kommer ut för dörren går hon lugnt och sätter sig och kissar. Hon sträckte inte kopplet en enda gång. Så vi tog en stapplande tur runt gården innan vi körde samma visa upp för trappen igen. Trappsteg för trappsteg och hela tiden vände hon sig om och kollade in mig. Hon såg lite förbryllad ut.
Snälla lilla jycke!
Ibland blir man lycklig över småsaker. För i mitt tillstånd hade jag nog brutit ihop om hon skulle börja leva om och stressa upp sig. Sen har jag legat under varmt täcke hela dagen och sambon har fått stå för det riktiga hundrastandet.
Nu ska jag bara ta mig till stallet för stalljour. Ta in 43 hästar. Tyvärr kan man ju inte tala om för hästarna att man har dåligt i ryggen och inte kan ta in dom. Som tur är min sambo en pärla och följer med till stallet också och hjälper mig.
