Stressad hund, överväger avlivning?

[Alexandra_W]

Jag hade en tik som fick tåledsartros efter en tidigare fraktur.

Det syntes inget utåt förutom att hon var stressad och kunde halta efter hård motion. Var till vet flera gånger utan att hitta något. Tillslut röntgade vi hela benet hon ibland kunde halta på. Artrosen hittades. Provade rimadyl men hennes mage tålde det inte. Så vi provade cartrophen.

Hunden blev som ny - inklusive att saker jag hänfört till naturligt åldrande försvann. Stressen försvann också.

Tyvärr fungerade det inte i längden, hon fick för kort effekt av cartrophenet. Vi provade kortison med. Men det gick aldrig komma till läget där hon var smärtfri och kunde motionera och röra sig som hon ville/behövde. Det var en greyhound. Jag försökte "pensionera" henne, få henne slå ner på tempot. Men hon blev så olycklig. Stressen tillbaka osv. Inte alls stress på samma nivå som i TS, men hon var rastlös, "irriterad" och det kröp i henne.

Med tungt hjärta fick hon somna nio år gammal. För mig var stressen så solklart kopplad till smärta och frustration av att kroppen inte fungerade som hon ville.

 

[Lime]

Jag vill bara skriva att jag också varit i en liknande situation och där jag till slut valde att ta bort hunden.
Jag köpte också en 3-årig tik och gick liksom du också ett 3-årigt hundgymnasium med henne. Hon var otroligt stressad när jag fick henne och jag lade mycket krut på att ta det lugnt och lära baskommandon till en början (medan klasskamraterna var högt upp i lydnadsklasserna...). Med tiden passade hon mig som handen i handsken och det var många som fick ett särskilt band till henne.

Efter ett par år utvecklade hon aggression mot andra hundar efter att ha blivit påhoppad av lösspringande hundar vid några tillfällen och fick lindrigare medicinska besvär. Med tiden eskalerade hundilskan och jag vågade inte längre ha henne lös och drog mig för att lämna henne hos hundvakt. Den inkontinens hon fått efter sin kastrering blev värre och hon började äta massa konstiga saker på promenaderna. Precis innan det blev värre skaffade jag valp och jag jobbade järnet med henne på promenaderna för att inte valpen också skulle börja göra utfall och tyvärr känns det som att han inte riktigt fick den uppmärksamhet han behövde. Kontentan är att jag gick i ett års tid och funderade på om jag skulle ta bort tiken. Promenaderna var jättejobbiga, jag vågade inte lämna bort henne för att göra något roligt och blev gråtfärdig när jag tänkte tanken att jag skulle ha det så jobbigt i flera år till eftersom det var en ganska långlivad ras. Fysiskt var hon som en valp i kroppen och det var svårt för en utomstående att förstå vidden av hennes problematik och det gjorde att ingen höll med mig om avlivning.

I slutändan fattade jag beslutet när jag fick nytt jobb och hundarna skulle vara på hunddagis. Jag ville inte lägga ett så tungt ansvar på personalen och min mamma (som träffade hunden ofta) och en veterinär höll med om att det var dags, så hon fick somna in strax innan sin 9-årsdag. Efteråt kände jag mig otroligt lättad! Mina nuvarande hundar är så okomplicerade i jämförelse och just nu är hundägandet precis så roligt som det ska vara. Jag saknar henne så det värker ibland, ett så nära band kommer jag nog aldrig mer få till en hund.

Mitt tips till dig är att känna efter innerst inne hur det känns, vill du försöka ett tag till? Tror du att du kan hitta en fungerande lösning? Är hundägandet jobbigt eller överväger de positiva stunderna de dåliga? Din mamma verkar också vara involverad i hunden, hur upplever hon situationen?
Givetvis kan du rådfråga internet, vänner och veterinärer men i slutändan är det du som lever med hunden 24/7 och vet bäst hur er vardag ser ut. För mig var det otroligt knäckande när omgivningen skrek "nej!" och jag allra helst ville höra att det var okej och att jag inte var en hemsk hundägare som tänkte tanken.
Lycka till oavsett vilket beslut du fattar!

 

[athena_arabians]

@Lime: All heder åt dig som gjorde det bästa för hunden!

Det är så himla lätt för utomstående att tycka saker när de själva inte lever i det hela (har varit med om samma gällande min dementa mor ). Känner man att man får till en bra vardag för sig själv och hunden är det ju toppen men känner man att man inte börjar få ihop allt är det verkligen ingen skam att antingen ta bort hunden eller göra en vettig omplacering (om det är möjligt).

@Isolfur: Fundera på vad som kan fungera för dig och hunden och försök strunta i alla som tycker saker. Skulle du landa i att det är bäst att ta bort den är det som sagt inget nederlag, det är bara så det blev. Någonstans ska ju både du och hunden kunna ha det så bra som möjligt.

 

[Elementary]

Är jag helt dum som överväger att ta bort henne? Jag bestämde mig för att den dagen hon inte kan leva ett aktivt liv utan att må dåligt, vare sig det är fysiskt eller mentalt, så ska hon få somna in... Men hon är så otroligt levnadsglad och pigg, och vill bara träna. Definitivt inte gammal eller sjuk... Men helt hopplös att leva med för tillfället. Är det fel att ge upp? Hon kan väl må inte bra av allt det här? Överlycklig när hon får träna, men all övrig tid?

Snälla kom med tankar...

Nej du är inte dum. Ibland går det bara inte. Som du säger så är hon visserligen pigg och vill träna men om det är det enda som fungerar bra så är det inget vettigt liv i alla fall, varken för dig eller henne. Speciellt inte om hennes fysiska hälsa inte ens klarar det hon kräver för att må bra. Hon mår garanterat dåligt i alla de där jobbiga situationerna du beskriver, och alla runt om henne gör ju också det.
Jag är generellt ganska emot att alla liv ska räddas och förlängas till varje pris. Ibland är det helt enkelt inte värt det. Hon mår dåligt, du mår dåligt och de andra hundarna och människorna omkring er mår dåligt. Ska ni fortsätta så och testa ännu mer saker för att det kanske ska kunna bli lite bättre ett litet tag? Känns det innerst inne värt det?

Det är väldigt lätt att som utomstående komma med tips och idéer om saker som kanske skulle kunna göra livet lite enklare. Det är också mycket lättare för en utomstående att säga att avlivning är ett vettigt val då vi inte har några band till din hund. Så det är, precis som de ovan har skrivit, i slutändan bara du som kan besluta om du känner att det gynnar er båda och era närmaste att fortsätta kämpa. Vad du än väljer är det okej för det handlar om ditt liv, inte andras.

 

[Isolfur]

Vill säga stort tack till alla svar! Även om det inte har gjort beslutet enklare att fatta så känner jag mig ändå lite tryggare, om hon får somna in. Jag har växlat mellan att känna mig självisk som vill ha henne kvar, för hon mår ju dåligt, men samtidigt självisk som vill ta bort henne, för hon är så pigg och glad... Inte lätt men oavsett så älskar jag henne väldigt mycket och vill fatta det beslut som är bäst för henne.

Jag har valt att låta henne få några veckor till, vår veterinär är på semester och när han jobbar igen så tänkte jag se om han har några fler idéer. Är tån "utdömd" och chansen att hon blir så pass smärtfri så att hon kan träna på den nivå som håller stressen nere dålig så kommer hon få somna in.

 

[GardenAngel]

Jag har växlat mellan att känna mig självisk som vill ha henne kvar, för hon mår ju dåligt, men samtidigt självisk som vill ta bort henne, för hon är så pigg och glad... Inte lätt men oavsett så älskar jag henne väldigt mycket och vill fatta det beslut som är bäst för henne.

Känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver här!
Jag tog bort min 3,5-åriga tik 1 för 4 veckor sen pga hennes rädslor som skapade mycket stress. Jag hade otroligt mycket skuldkänslor för att jag övervägde avlivning men samtidigt sa mitt bättre vetande åt mig att det inte var en hållbar situation för varken henne eller mig.

Efter att, i mitt tycke, ha gjort allt vi kunnat och tränat med dom bästa tränarna så bestämde jag att det var snällast att låta henne somna in, då det fanns en risk att hon snart skulle må ännu sämre då vårt levnadssituation höll på att förändras.
Jag förstår att du vill göra det som är bäst för henne men du måste också göra det som är bäst för dig. I mitt fall så krävde det väldigt mycket av mig (känslomässigt) att ha en hund som inte var mentalt frisk.

Oavsett vad du väljer så kommer du ta rätt beslut. Och om du väljer avlivning har du min fulla förståelse, och ingen kommer klandra dig för det.

Stor kram!

 

[Modig_Korn]

Min första hund var jättestressad större delen av livet, utan någon vettig av och på knapp. För mycket hund för oss och så vidare. Han hann bli 14år innan han pga akut sjukdom fick tas bort, han var ju en kär familjemedlem trots att han inte var den lättaste att leva med. Känslan efter att han tagits bort var både sorgsen och oerhört lättad över att stressen reducerades hos hela familjen. Nu många år i efterhand tycker jag att det hade varit bättre att ta bort honom tidigare, det var inte kul varken för honom eller för oss även om de ljusa och glada stunderna var härliga så vägde det kanske inte upp resten av tiden.