I stort behov av råd

[Zanuzzi]

Hej hörni.
Nu skriver jag mitt livs första inlägg här och hoppas på lite råd.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hästar har alltid varit det jag har levt för. Jag har ridit på ridskola hela mitt liv. Förra vintern blev jag medryttare på en häst som jag jobbade jättemycket med. Under våren (2007) blev jag medryttare hos en annan tjej också.
Jag red jättemycket och livet lekte. Jag blev bra från den djupa depression som jag hade lidit av under flera år, och nu i efterhand fattar jag ju att det var hästarnas förtjänst.

Iaf, lycka varar inte för evigt. I slutet av förra året såldes den första medryttarhästen. Jag ville köpa men fick inte. Jag var väldigt, väldigt fäst vid den här hästen och efter att den försvann har jag inte varit mig själv.

Ingenting är riktigt roligt längre. Jag har plötsligt blivit så skoltrött att jag knappt står ut, men det som verkligen bekymrar mig är hästintresset.
Det finns inte kvar.
Eller jo, det finns kvar, men det är inte som det var förut. Jag är inne på hästsajter, kollar på hästprogram, läser hästartiklar och allting, men att hålla på med hästar i praktiken är inte roligt längre.

Tjejen som jag rider hos nu är verkligen kanonduktig. Hon håller på men NH, nått som jag knappt hade hört talas om innan jag kom till henne. Men hon lyckades ”omvända” mig och nu är det den enda hästhantering jag kan tänka mig att hålla på med. Hon lägger ner ca 10 timmar i veckan på mig och jag får låna hennes underbara välutbildade hästar. Och det gör hon helt gratis.
Hon är trevlig också och jag tycker jättemycket om henne som person.

Det är den enda kontakten jag har med hästar just nu, förutom en ridlektion i veckan. När jag är i stallet vill jag bara åka hem och lägga mig under täcket. Jag mår dåligt inför att åka dit och bara pustar om jag slipper åka dit.
Det hade givetvis varit enkelt att bara sluta, men saken är ju den att det inte är så enkelt…
Tjejen är ju så duktig. Det är den bästa instruktör jag skulle kunna få tag på. Det är ju världens chans för mig att få vara där. Hur vettigt är det egentligen att bara sumpa den?
Till saken hör också att vi har pratat mycket om hur ledsen jag är över hästen som såldes. Jag har krävt hundra procents ärlighet mellan henne som hästägare och mig som medryttare så att inget liknande ska kunna hända igen (den andra ägaren talade inte om att hästen skulle säljas). Då talade hon om sina dåliga erfarenheter av medryttare, att många före mig hade tröttnat och bara slutat, efter allt jobb hon hade lagt ner på dem.
Jag vill inte bli en av dem och jag vill absolut inte svika henne. Inte heller vill jag göra något som kan skada relationen mellan oss två, då den är viktig för mig.

Jag hade aldrig funderat på det här om det inte hade varit så jobbigt för mig att fortsätta med ridningen. Det är helt enkelt inte kul (utan bara jobbigt och ångestframkallande) att hålla på.
Men samtidigt… om jag slutar hålla på med hästar, som alltid har varit min stora passion, vem är jag då?

Så, om ni hade varit jag, vad hade ni gjort då?
Jättetacksam för kloka svar, för det är jag verkligen i behov av.

 

[Suskiv]

Sv: I stort behov av råd

rent spontant så tänker jag så här.

Kan du inte prata med hästägaren. Berätta hur du mår och att du skulle behöva ta en paus. Tex en månads paus för att se hur det känns. Kanske återkommer intresset och sugen då.

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Åh tack snälla för att nån brydde sig

Jag har tänkt på det många gånger, och varit på vippen att göra det många gånger oxå.

Ska känna på henne idag och se hur det känns.

Är så himla livrädd bara för att hon ska bli arg/besviken och skaffar nån ny

 

[Suskiv]

Sv: I stort behov av råd

Det tror jag inte hon gör. Inte om du förklarar situationen. Ingen vill ju att nån annan ska må dåligt. Jag tror hon nog vill ha kvar dig och då är en paus mycket bättre än att du kanske bränner ut dig och blir borta ofrivilligt och kanske mycket längre.

 

[incognito]

Sv: I stort behov av råd

Det kan inte vara för att det är kallt och slaskig ute? Jag känner lite likadant för tillfället det är inte kul att ha häst när det är svart ute när man kommer från jobbet, antingen är det stenhårt och isigt på backen eller så är det bara lera. Hästen blir piggare och piggare ju mer hon inte blir ordentligt riden och jag är ständigt trött.

Så vad gör man? Jag längtar till våren!

 

[Masse]

Sv: I stort behov av råd

Rent spontant när jag läser det här så tror jag inte att det kanske bästa är att sluta med hästarna. Utan jag undrar om du inte borde försöka få hjälp själv från annat håll. Får en känsla av det just nu bara är ditt löfte till hästägaren som hindrar att bara drar täcket över huvudet och blir liggande.
Har du varit i kontakt med något proffs som kan hjälpa dig? Depretioner är ju inget som försvinner bara så där, det tar ofta väldigt lång tid att komma till insikt med dem.

 

[Lovisaleonora]

Sv: I stort behov av råd

Jag hade tagit reda på varför det är jobbigt och ångestframkallande. För som du beskriver det är du genuint hästintresserad och har hittat precis rätt ställe att utöva intresset på.

Jag tror att det finns en risk att du springer från problemet om du slutar nu, utan att ta reda på varför du mår dåligt av att göra något du egentligen tycker är roligt.

 

[Simply me]

Sv: I stort behov av råd

Låter som om du har det jättejobbigt men jag undrar vad som skilde mellan de två olika medryttarställena, kan det vara att det var mer kravlöst med hästen som såldes? Det verkar som om du saknar den väldigt men att du nu har duktiga välutbildade hästar att pyssla med, kan det ha tagit bort lite av charmen?

Jag har själv haft stora motivationsproblem med min häst, i början stog vi i ett stort stall där alla var så duktiga, tävlade osv. Kraven blev högre och högre på mig och allt det roliga försvann, det blev en plikt. Av flera skilda anledningar flyttade vi till ett mindre stall i närheten, jättetungt i början men sen började både min häst och jag tycka att det var kul igen. Nu känner jag att vi hela tiden går framåt och mår riktigt bra båda, men samma häst men ändrad omgivning.

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Tack för alla svar.

Håller med om att vädret är vidrigt, men jag kan inte påstå att påverkar mig så mycket… är det kallt klär jag på mig mycket, är det varmt tar jag på mig mindre, regnar det tar jag på mig regnkläder… typ.

Jag har fått massor med hjälp för just depressionen, och det får jag fortfarande (här snackar vi flera års terapi och behandlingar av alla de slag) och det har hjälpt mig enormt, men det var ändå den där hästen som lärde mig att leva.

Det som skiljer på medryttarställena, eller hästarna, är att jag älskade hästen som såldes med själ och hjärta och hela min varelse. Jag har ingen aning om varför jag gjorde det, annat än att hästen var helt underbar, och hästarna jag håller på med nu är jag inte lika fäst vid, även om jag tycker väldigt mycket om dem.

Visst skulle det kunna hänga ihop med krav… men jag tror inte det. Tjejen som ”utbildar” mig anpassar allting efter min nivå.

Det känns så jäkla hemskt att bara sluta, otänkbart, samtidigt som jag inte vill nått hellre när jag i/på väg till pållarna… får ingen reda i det här.

Men ni har nog rätt i mycket av det ni säger. Ska verkligen tänka på det.

Kramisar på er

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Finns det ingen här med någon liknande erfarenhet...?
Hur gjorde ni?

 

[hljomalind]

Sv: I stort behov av råd

Jag kan absolut känna igen det där att det känns motigt, och att man pustar ut när man "slipper" åka till stallet... Varje gång jag känner så känner jag mig dum, och det känns väldigt konstigt att ha som hobby något som känns som en börda... Men ändå är intresset så starkt och speciellt, och jag har saknat det sjukt mycket när jag haft perioder av uppehåll. Det är skumt det där...

Jag har också haft en deppig period där jag inte orkade mycket, det jag gjorde då var att ge mig sjutton på att åka ut till hästarna EN dag i veckan, och att det fick räcka med det. Jag hade inte heller nåt speciellt ansvar att jag MÅSTE komma viss dag eller varje vecka, och det var mest skogslufsande utan träningskrav. Eftersom det var så fria villkor för mig betalade jag lite mer, men det var det värt att inte vara bunden. Nog så jobbigt att ta sig dit var det då, men jag vet att det var väldigt bra för mig, jag hade en frizon från alla spänningar och depp när jag väl var där, och det kändes skönt efteråt. Jag tycker att du ska prova att trappa ner lite på att åka till stallet, kanske en gång i veckan, eller om också det känns för mycket, en gång varannan vecka, men sluta inte, utan håll igång det! då tror jag att lusten kommer tillbaka. Prata med den som har hästarna, är det en bra person så förstår hon!

Jag mår jättebra nu, har energi för flera intressen och har en medryttarhäst 2 ggr i veckan. Är jättepeppad på att utveckla min ridning just nu. Motigt innan känns det visst emellanåt. Det kommer det säkert alltid att göra. Det jag gör nu för att motverka det är att i förväg lägga ett schema för uteritt/padockpassen framöver, och varierar så mycket som möjligt med olika specifika saker att fokusera på varje gång. När varje ridpass innehåller nåt nytt blir det mer spännande att åka iväg och tar oftast bort det motiga.
Ta det lugnt, försök släpp på kraven, men sluta inte, är mitt råd. Jag tror absolut att det kommer att ordna sig för dig!

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Åh tack

Vad skönt att du sa så!!!

Tror faktiskt att det kan vara ideallösningen.

 

[tomte]

Sv: I stort behov av råd

Finns det ingen här med någon liknande erfarenhet...?
Hur gjorde ni?

Jag har varit med om en liknande erfarenhet. Hade haft min B-ponny i nästan hela mitt liv (födde upp henne själva). När jag började rida henne vid typ 9 års ålder, hade min storasyster ridit henne. Min storasyster vägde ungefär dubbelt så mkt som mig, och ponnyn testade, så den dagliga rutinen var att man åkte av var 10:e minut

Men så småningom blev vi oskiljaktiga, och hon blev min lärare. hon var en sån ponny som inte gjorde som jag sa om jag itne gjorde EXAKT rätt. Gjorde jag fel så blev hon jättekinkig och vägrade totalt.

Som du kaske förstår så var vi "en" efter 3-4 års ilärning för mig.

Hur som helst så åkte jag och min storasyster till portugal för att rida lusitanos sommaren -06, men näst sista dagen vi var nere ringde vår mamma och sa att ponnyn fått kolik och var på väg in till djursjukhuset. Några timmar senare fick hon tarmvred och de var tvugna att avliva henne. Vi kunde inte ens säga hejdå för vi var på andra sidan av europa

Efter detta hände, försvann allt min glädje för ridningen eftersom hon var min inspiration, min lärare, ja allt. Hon var mitt allt. när vi kom hem kändes det inte som hemma längre, för hon hade ju alltid funnits där.
Senare under den sommare hände lite andra saker också, vilket i slutändan gjorde att jag flyttade hem till en kompis pappa, och kom då helt ifrån stallet.
Jag försökte verkligen att fortsätta rida, och försökte hitta glädjen i det igen, men den var borta. Det var precis som om glädjen med ridningen försvann med ponnyn.

Efter ett slag slutade jag helt, och var borta från ridningen ca 1 år. Det var ett jättesvårt beslut för mig, då jag ridit i hela mitt liv, men jag kände att det inte var lönt att fortsätta då jag inte tyckte det var kul längre, även om ajg lärde mig mkt nytt.

Jag slutade vilket fall som, och nu höstas, ca 1 år senare, började benen hoppa rundor med mig. Det räckte att jag såg någon med ridkläder, så fick jag abstinens. Jag valde att börja söka medryttar hästar, för att se hur det kändes att börja rida igen, och jag älskade det! nu älskar jag att rida igen!!!

Så även om det är jobbigt för dig, så kan en paus definitivt vara det bästa förslaget. Kanske inte ett år, men så lång tid som du behöver på dig. Den kan vara en vecka, en månad, flera månader, eller år. Det vet jag inte. Men jag ångrar inte alls mitt beslut, för nu är det som det ska vara i mitt liv igen. Hästglädje!

Hoppas du orkade läsa allt, och att det kanske gör dig lite klokare?

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Klart som tusan att jag orkade läsa igenom ett inlägg som hade kunnat varit skrivet av mig själv...

Gud människa, vad underbart med nån som förstår!

Tårarna var inte långt borta när jag läste om koliken Så fruktansvärt....

Är ju inte samma människa som jag var innan hästen såldes.... hon gjorde mig till en ny, bättre människa som hade något att leva för.
Och så försvann hon

Visst ska man vara ego och göra det som är bäst för en själv, men jag vill absolut inte svika tjejen jag rider hos. Och så är det ju en jättechans för mig som jag aldrig mer kommer få.

Men det finns nog inte några andra alternativ än att prata med henne, och be till gudarna att hon förstår.

 

[IrishDraft]

Sv: I stort behov av råd

Det kan låta lite hårt... Men man MÅSTE gå vidare. Det tar många långa år innan man kan "sörja" hästar som försvinner på ett hälsosamt sätt. Om man älskar hästarna måste man fortsätta kämpa.

Jag förslorade min "livskamrat" för fler flera år sedan när hon såldes som avelssto pga en skada. Jag skulle fått henne gratis om jag bara hade haft pengar att behålla henne, men jag gick bara på gymnasiet då, utan möjlighet att hålla en häst... Jag saknade och tänkte på henne i många många år. Hon var en fantastisk häst som valde mig över alla andra människor, även sin matte, och hon blev svartsjuk om jag hälsade på andra hästar, hon var så speciell att det är svårt att förklara vilken relation vi hade.

Några år senare förlorade jag en underbar unghäst som bara jag red, men som inte var min, bara fyra år gammal bröt han benet i hagen. Jag var självklart förkrossad. Han var ju min bäbis (gillade att slänga folk i väggen så tillslut red lärana honom tills dom lyckades övertala mig, ingen annan hade någon lust) och jag klandrade mig själv i flera år. (Pga att jag hade lämnat hästen en fredag med svettäcke för att jag hade bråttom, jag vet att många i stallet (gymnasieskola) inte satte på täckena ordentligt och på måndagen fastnade han i täcket och bröt benet, hade jag satt på täcket på fredagen så hade det kanske inte glidit så... för oftast togs inte täckena av under helgen.)

Förra sommaren togs ytterligare en fyraåring bort. Jag såg honom första gången på ultraljudet, red hans mamma när han var föl, lärde honom att få hovarna kratsade, sadeltämjde honom, hoppade första gången osv. En underbar individ, som jag saknar oerhört, han var så vänligt sinnad, en riktig drömhäst. Visst blev jag ledsen och förtvivlad, men ganska snabbt kunde jag komma ihåg allt det bra och vara glad för all tid jag fick. Jag kan fortfarande sakna honom men det är inte på samma sätt, det är en mer tillfreds saknad nu för tiden.

För bara några veckor sedan var jag närvarande vid min första avlivning någonsin, av en väldigt kommunikativ medryttarhäst med mycket stor personlighet. En fantastisk individ. Jag känner nu att min syn på förluster är ändrad. Visst var själva tillfället väldigt sorgligt, man förlorar ju ändå en vän, men efteråt lyser solen och jag är glad för den tid jag faktiskt fått, att jag har fått lära känna denna fantastiska häst, och jag vet att förr eller senare kommer jag träffa en lika häftig häst igen som jag fastnar för och som jag förr eller senare kommer att förlora, tyvärr.

Det finns många fantastiska hästar och dom kan tyvärr inte avlösa varandra på löpande band, för dom växer inte på träd, men då och då träffar man en fantastisk individ och hästlivet rullar vidare.

En paus kan vara rätt, men även att ta det lite lugnt ett tag kan vara rätt, lixom att fortsätta som vanligt. Kanske kan du få komma och pyssla och umgås med hästarna? Det kan hjälpa stort att få vara lite kravlös och fundera över livet ett tag. Man måste inte rida, hästarna är så mycket mer..

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Hej.

Åh va hemskt

Visst förstår jag oxå att man måste gå vidare. Frågan är väl bara hur man ska göra för att göra det...

 

[IrishDraft]

Sv: I stort behov av råd

Tja det är det som är grejen, det var hemskt förr om åren, men nu för tiden är det mest sorgligt när hästarna försvinner, men väldigt snabbt efteråt minns jag bara det fina stunderna och är glad för allt jag fått uppleva med dom och tänker inte på det sorgliga i det hela.

Av alla hästar jag träffat i mitt liv (vääääldigt många) så är det bara ett fåtal som verkligen sticker ut. Och det är den lyckan man får när man träffrar en sån speciell häst som gör det värt att fortsätta. Om man inte fortsätter så får man aldrig chansen att träffa på en lika speciell individ igen, lika speciell men annorlunda.

Jag tror egentligen att innerst inne är det inte hästarna du är trött på, utan människorna som bestämmer vad som händer med dom. Osäkerheten man lever med när man inte har kontrollen. Det är tyvärr något man måste vänja sig vid, det finns många vidriga hästägare som gör som dom vill bara för att dom kan, utan att tänka på andra som är fästa vid hästen, men det finns också många trevliga hästägare som har en väldigt god kommunikation med sina medrytatre/skötare. Precis som i resten av livet så är folk olika. Folk är ju inte trevliga bara för att dom inte håller på med hästar...

Jag anser att man går vidare för att lära sig mer, för att få chansen att träffa en så speciell häst igen och kanske se hur speciell den hästen är ännu tidigare eftersom man samlat på sig mer kunskap och få ut ännu mer av förhållandet till den speciella hästen för att man har samlat på sig mer kunskap. Det är kärleken till hästarna och vetskapen/drömmen om att det finns några riktigt speciella hästar där ute som kan förändra våra liv och vi vill ju inte missa att träffa dom, eller hur?

 

[Tootikki]

Sv: I stort behov av råd

Är ju inte samma människa som jag var innan hästen såldes.... hon gjorde mig till en ny, bättre människa som hade något att leva för.
Och så försvann hon

Klart du sörjer en älskad kompis som försvann bara så där! Hade jag också gjort. Jag jämför alla hästar jag möter med stoet jag var fodervärd till. Vi fick en härlig tid tillsammans, och hade en underbar kontakt.

Försök minnas hästen med glädje. Ta till vara på allt ni lärde er och upplevde tillsammans. Försök hålla den nya, bättre människan vid liv! Lycka till! Kram

 

[baegifotur]

Sv: I stort behov av råd

Sök läkarhjälp för din depression. Piller är inte hela lösningen, men om såna kan få dig att må bättre så att det blir roligare för dig att vara hos hästarna kan det väl vara värt det. Efterhand som du känner dig bättre och gladarekan du ju trappa ner på medicinen

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

Hejsan. För mig har det också varit lite velande hit och dit med hästeriet, det är helt enkelt inte så enkelt som man kan tro.
Jag lägger ner mycket tid på dem, och skulle för allt i världen inte kunna sluta med det, men det tär ju liksom på livet "utanför". Familjen får inte lika mycket tid som de hade förut, samma sak med kompisarna. Sen har jag också varit lite osäker, vill inte fara dit själv, är rädd att något ska bli förbaskat fel också vidare. Jag är inte så erfaren, men ändå tycker jag jag är den lyckligaste människan i världen som får hålla på med det jag älskar (mer eller mindre) Jag tycker inte du ska ge upp, det finns så mycket som man får uppleva, som man inte riktigt tänker på innom hästlivet.