I stort behov av råd

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Tack IrishDraft för dina kloka ord. Du måste vara en stark människa som kan resonera som du gör.
Jag är tyvärr i stadiet där jag undrar om det är värt allt… Jag bråkade ordentligt med ett halvblod idag, och mitt i allt bestämde jag mig för att det inte är det och var färdig att sitta av. Men då blev jag så rädd för mig själv att jag fortsatte av bara farten… och nu är vi iaf sams.

Tack Tootikki så jättemycket för förståelsen… jag ska försöka, för min egen skull. Så underbart med människor som förstår

baegifotur, va? Om vi snackar antidepressiva mediciner nu så skrivs de minsann inte ut hursomhelst. De skrivs ut till folk som är deprimerade _hela tiden_, dvs personer som är ”nere” hela tiden. Den typen av depression har jag aldrig haft.
För övrigt tror jag inte att det här har så mycket med psykisk ohälsa att göra överhuvudtaget, så jag mår bra i övrigt. Förutom att jag sörjer en älskad kompis, men det är ju normalt. Men tack ändå för tipset.

Jag har varit på vippen att prata med tjejen flera gånger… med dåliga resultat. Till min stora lycka (eller förtvivlan, eller nått däremellan) kommer jag vara ganska upptagen de närmaste veckorna, så jag kommer inte ha tid att rida så mycket…

 

[zeppelin]

Sv: I stort behov av råd

Hej! Jag vet inte hur gammal du är, men du skriver att du är skoltrött så jag antar att du är nånstans i tonåren. Denna tid kan vara mycket jobbig och om man också lider av depression blir det ju ännu värre! Har själv haft panikångest i tolv år och har i perioder varit mycket nedstämd. En stor hjälp för mig har varit acceptans; d vs jag har accepterat faktiskt har en sjukdom (eller tillstånd) som jag troligen kommer att få leva med resten av livet. Jag har också accepterat livet. Detta kan ju låta väldigt egendomligt, men jag skall försöka förklara vad jag menar.

En av mina största rädslor har varit döden; det skrämmer mig fortfarande lite MEN, detta är ju något helt oundvikligt. Jag känner att jag inte VILL gå hela livet och vara rädd för något som jag vet kommer att drabba mig eller någon som står mig nära - förr eller senare. Var skiträdd för att bli ensam, helt enkelt. Så hände det som inte fick hända; min mamma blev sjuk i cancer. Det stod snart klar att sjukdomen skulle vinna över henne och en dag i maj för nio år sedan lämnade hon jordelivet. Det var som om någon slagit undan mina fötter och jag trodde att jag inte skulle klara av leva vidare utan mamma, men det har jag gjort! Hur? Jag fick på ett brutalt vis lära mig hur livet och döden är nära förbundet och jag insåg att döden är den del av livet. Att människor och djur som vi älskar en dag kommer att lämna oss på ett eller annat sätt är ett faktum, hur hårt det än kan låta. Detta låter kanske mycket dystert, men för min del är det helt tvärt om! Jag tänker på din häst som såldes; kan du tänka dig att vända det hela till något positivt? En händelse som du upplevt, även om det är en tråkig sådan, kan faktiskt STÄRKA dig!

Några andra tänkvärda saker: Det kan vara bra att vara medveten om livet kan förändras - ta inget för givet!
Var bussig mot dig själv - får du ångest av att åka till stallet, så låt bli, åtminstone tills det börjar kännas lättare, för det vågar jag nästan lova att det kommer att göra. Ha inte för bråttom.
Att rida och vara med hästar och djur bör ju vara något som är lustfyllt och härligt! Dessutom tror jag att hästägaren har förståelse för dig om du pratar med henne! Men, skulle hon inte ha det, vad händer då? Vad är viktigast? Din hälsa eller hennes kompetens? Skulle du mot förmodan gå miste om hennes vänlighet och kunskap är det faktiskt inte hela världen! Det kryllar av duktiga och snälla hästmänniskor i detta land. Men, jag har svårt att tro att hon skulle vända dig ryggen, tvärt om tror jag att hon skulle uppskatta om du pratade med henne (det hade jag gjort)! Vill du får du gärna kontakta mig via Buke, jag kanske kan ge dig tips på en bra läkare du kan vända dig till. hon fick ju ordning på mig

Värst vad långt det blev... Nåja, jag och min häst önskar dig lycka till. Ge inte upp!!! Det går...

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

Jag håller på dej, jag tycker helt enkelt inte att du ska ge upp.
Då man väl har gått över gränsen och in i hästvärlden tror jag man inte riktigt förstår att vissa hästälskare inte ens får börja rida.
Men jag förstår dig, det är ju inte så konstigt att du kanske inte riktigt vågar ta steget och säga som det är till din vän. Men jag tycker det verkar bra att kanske vila någon månad, eller hur lång tid det än kan ta. Kanske inser du efter bara nån vecka att du älskar hästar och vill fortsätta!

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

zeppelin
Hej. Att gå genom livet och vara rädd för att dö måste vara jättejobbigt. Jag har motsatt problem. Älskar döden för mycket ibland.
Särskilt just nu… red idag och skulle hämta hästen i hagen. Han gick ung 50 meter bort, men när han såg att jag kom kom han travande och var så glad för att jag kom. Han är en pärla av enorma mått… gör allt som jag ber och är så underbar att det gör ont i hela mig.
Fattar inte hur jag kan fundera på att ”lämna” honom.
Samtidigt som det ju är jättejobbigt att åka till och vara i stallet.

Ska verkligen försöka att få hästförlusten till något positivt, men just nu går det inte alls bra. Det kanske kommer med tiden?

Visst vet jag att livet kan förändras. Men jag vaknade inte till och verkligen FATTADE att det kan göra det förrän hästen försvann. Det, och något, kan nog vara en nyttig erfarenhet.

Jag har inte lyckats samla tillräckligt med mod för att tala med tjejen, men jag jobbar på det. Jag kan faktiskt vara ego och tänka på vad om är bäst för mig, men i det här fallet har jag inte gjort det förrän du slog in lite vett i huvet på mig. Naturligtvis är hälsan viktigast. Men det gör mig inte mindre livrädd för att hon ska bli besviken på mig.

Tack så JÄTTEMYCKET för stödet. Det uppskattas hur mycket som helst.

Shetland_Memories
Jag är medveten om det, och jag är medveten om hur bortskämd jag är som inte har vett att uppskatta gratis utbildning.
Men jag kan verkligen inte rå för det

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

Nej, nej nej! Jag menade verkligen inte att du var bortskämd! Jag vill bara att du ska inse hur lycklig du egentligen är!:smirk: Om du inte redan gjort det, men det behövs nog lite uppmuntran då man står inför ett val! (För jag tycker verkligen att du ska fortsätta, jag är säker på att häsintresset kommer växa, bara du får vila från det ett litet tag, som sagt kanske du märker att du trots allt gillar hästar! Men vad vet jag!)

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Ahh... okej

Jag vet att jag gillar hästar. Det är så självklart som det kan bli. Det är därför det här gör mig såååå förvirrad. Jag vill rida, vill hålla på med hästar, vill flytta till hästgård och ha mina hästar där (i framtiden asså) men samtidigt vill jag inte.

Hallå liksom? Nått fel är det ju...

Hästar är en så stor del av mig att de aldrig kommer försvinna, det kan jag ju säga med all säkerhet. Och ändå är de, just nu iaf, bara jobbiga för mig.

Så en paus är nog allra bäst.

Det som gör att jag hatar mig själv så väldigt just nu är att jag pajmar så dåligt. Om bara några veckor kommer en ny hingst till stället där jag rider, och ett av stona ska föla. Blir så rasande på mig själv för att jag ska krånga till det just nu

Jag har iaf bestämt mig. Jag SKA ta en paus. Och jag ska tala om det för tjejen vid första lämpliga tillfälle.

Tack för råden. De har varit ovärdeliga.

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

^^ Det verkar spännande om fölet och hingsten! Men, även om du kanske tar en paus kan du ju ändå titta förbi, och titta på dem. Du kan ju förklara allt hur du känner för tjejen, hon verkar vara någon att lita på!

Själv har jag varit ganska orolig över mitt häst intresse. Jag älskar de verkligen, men jag är så orolig att nåt jag gör ska gå fel, eftersom jag inte är så erfaren. (Är inne på mitt andra år på ridskolan) Tills för ett par veckor sedan har jag inte vågat fara till stallet själv, för att jag är rädd för vad de andra ska tycka om mig, om jag skulle göra nåt fel. Det är inte ridningen jag är rädd för, för min ridlärare är inte precis tveksam om att tala om för mig hur bra det går på ridlektionerna, men det är bara allt annat, mockning, sadling, tränsing osv. Så jag vet lite hur du käbnner dig, även om du inte har samma problem som jag. Jag är så fånig att jag till och med brutit ihop och bara gråtit, jag var så arg på mig själv för att jag inte vågat fara dit själv. Sen följde mamma med mig en dag då de andra två stallkompisarna som är skötare på samma häst som jag inte kunde komma, och allt gick jätte bra, mamma var bara där som ett moraliskt stöd om man säger så. Sen for jag dit själv, vilket gick lite sådär, men tidigast idag var jag där helt själv igen, och allt gick kanon!
Allt ordnar sig!

 

[Wincelot]

Sv: I stort behov av råd

Det låter verkligen som om du tagit det mycket hårt att din förra medryttarhäst såldes. Jag känner igen mig på flera sätt. Jag älskar hästar och ridning, men inte ridning på vilka hästar som helst. Jag tycker helt enkelt att ridning och tävling inte är lika kul om man inte är personligt fäst vid hästen man rider eller tävlar med. Detta är mycket viktigt för mig. Det kanske är så att du måste hitta din "själsfrände" igen. Visst är hästar och ridning kul men inget går ju upp mot när man har ett speciellt förhållande till en häst, då är det livet

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Shetland_Memories

Hej igen!
Oj då, du är inte problemfri du heller. Och inte heller har du det lättaste av problem. Jag måste säga det här till dig: hästar och ridning är en vetenskap utan dess like. Det tog flera år innan jag lärde mig att ens tränsa själv. Jag har ridit hela livet ungefär, och ändå blir jag osäker ibland. Ibland får jag för mig att sadeln ligger för långt fram, eller långt bak, och då ber jag någon annan om hjälp.
Jag tror att man måste göra det om man håller på med hästar, lära sig att be om och ta emot hjälp från andra.
Visst tycker du att det är kul när någon frågar dig om något, som du kan ge ett bra svar på? Ge andra chansen att hjälpa dig! Grattis till framgångarna.

Wincelot
Tackar och bugar och bockar. Den tanken har aldrig ens slagit mig, men så är det nästan säkert.
Tyvärr kvarstår ju problemet… om jag hittar min nya själsfrände, vad ska jag göra med den då? Inte läge att köpa häst nu känner jag, och jag tänker aldrig mer lägga tid och energi på en häst som inte är min. Vissa misstag gör man bara en gång (jag har blivit lite bitter, jag vet det).
Så hur gör man då för att hitta själsfränden…? Ska man ta en paus i väntan på ett h*n kommer? Då kanske det är läge att köpa. Man vet ju aldrig…
Men som jag är som människa, och som jag planerar min framtid, fattar jag ju att jag förr eller senare kommer återvända till hästlivet. Jag kommer inte kunna hålla mig därifrån. Men just nu är allt bara pestigt, av nån anledning.
Hur gjorde du? Hur hittade du dina själsfränder?

Nu har ju jag äntligen vaknat till och fattat att min älskade lilla häst inte kommer tillbaka. Och det gör himla ont

 

[Wincelot]

Sv: I stort behov av råd

Ja, jag tycker du ska ta en paus... Det gjorde iaf jag när jag av olika anledningar inte längre kunde rida och umgås med min allra första drömhäst.

Sedan hittade jag min själsfrände på en ridskola när jag började rida igen. Han var totalt underbar och jag blev blixtförälskad. Köpte honom efter lite tjat på ridskoleägaren.
Det ångar jag inte, han betyder allt för mig idag och bara tanken på att ha en annan häst istället för honom får mig att "tappa intresset"
Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet....

Ta hand om dig och Lycka till!

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

Tack så hemskt mycket för tipset. Jag har aldrig riktigt insett att det faktiskt är ganska kul att kunna svara på frågor, det kan vara någor hur enkelt som helst, man känner sig liksom....duktigt på nåt vis! ^^ Samma här, jag tänker liksom enkelt för mycket, jag kan också tro att sadeln ligger för långt framm eller långt bak eller så, men allting ordnar ju sig, och som sagt så har jag varit där själv ett minimalt antal gånger, och det är jag ganska stolt över!

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Nu skriver jag ett nytt inlägg här.

Jag har fortfarande inte lyckats kläcka ur mig att jag behöver en paus/ska sluta.

Jag har inte varit hos tjejen på ett tag, haft hur mycket som helst i skolan och varit magsjuk.

Hade nån desperat önskan om att allt skulle bli annorlunda av en liiiten paus, att viljan och motivationen och glädjen skulle komma tillbaka. Istället känner jag bara neeej eftersom jag vet att jag nog måste rida imorgon.

Jag drömde mardrömmar inatt, så livrädd är jag för att berätta.
Jag känner mig så hemsk, så bortskämd som inte har vett att uppskatta gratis utbildning (som det här faktiskt är) av en jättefin människa på underbara hästar. Fattar inte hur jag ska kunna leva med mig själv efter att jag har berättat det.

På onsdag kommer en ny häst. Jag och tjejen pratade i telefon för ett par dagar sedan och då berättade hon det, och var så glad över det för att jag brukar vara där på onsdagar - hon var alltså glad för att jag skulle vara där när hästen kom.
Då ville jag sticka en kniv i magen på mig själv för att jag är så vidrig och hemsk.

Önskar så hett att läget vore annorlunda. Jag vill inte att det ska vara såhär, men jag kan ju inte hjälpa det. Känns som att jag har utnyttjat henne hela tiden, fastän det inte alls är så. Är så rädd för vad hon ska tycka, att hon ska bli arg på mig och be mig fara åt fanders.

Jag tycker ju om henne som människa, jättemycket, och jag tycker jättemycket om hästarna oxå. Har fått sån jätteångest över det här att jag inte vet vad som är värst: att hålla tyst och lida som bara den, eller berätta.

Snälla människor... giv mig styrka!!!

 

[Siggelina]

Sv: I stort behov av råd

Jag tror egentligen inte att det är ditt hästintresse som sviktar - utan snarare att du är inne i en ny depp-period. Du vill, men orkar inte göra något rent fysiskt!

Jag är inte expert på detta - men har läst en hel del psykologi och har också en del egen erfarenhet. Har du inte försökt att reda ut situationen med hjälp av t.ex. KBT-terapeut eller "självhjälp" via internet? Det har visat sig vara effektivt faktiskt. I värsta fall finns ju också medicinsk hjälp att få (men hur som helst tror jag att ditt sätt att tänka och resonera är en stor bov i dramat - du är t.ex. väldigt fixerad vid andras åsikter och tycks ha ett riktigt dåligt självförtroende. Du vet väl att varje tanke vi tänker också ger upphov till en motsvarande fysisk reaktion?).

Det sista en person med depressionsproblem ska överge är de dagliga rutinerna - så jag tycker inte att du helt ska överge varesig ridningen eller skolan!

Du har ju själv sett vad NH kan göra för hästar. KBT (alltså kognitiv beteende-terapi) är ungerför som NH, fast för människor, och det kan göra underverk. Har du inte redan testat det så tycker jag att du ska göra det!

Jag tycker definitivt inte att du bara ska acceptera läget, dra dig tillbaka och vänta på bättre tider. Försök ta saken i egna händer i stället - så du blir chefen istället för offret! Bara du kan hjälpa dig själv - men du behöver kanske hjälp och de rätta verktygen!

Kram och stort lycka till!

 

[Shetland_Memories]

Sv: I stort behov av råd

Aj då, kanske hade du kunnat säga det då, men det kändes säkert hemskt då hon var så glad för att du skulle komma! Jag tycker att du ialafall ska fara dit. Och om det inte blir bättre då du har sett den nya hästen eller liknande, tycker jag att du ska berätta det för tjejen då.

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Tack för kloka råd hörni.

Jag tror egentligen inte att det är ditt hästintresse som sviktar - utan snarare att du är inne i en ny depp-period. Du vill, men orkar inte göra något rent fysiskt!

Åh hjälp säger jag bara Den tanken har inte ens slagit mig. Vill _inte_ ha en ny sån period. Men kan en depression nr 2 bara ge symptom hos hästar...? jag mår ju bra i övrigt (inte sämre än vanligt, eller nått).

Har hört talas om KBT och att det ska vara väldigt bra, men hur funker det egentligen? Hur kommer man i kontakt med en sån terapeut? Under alla år av behandlingar har jag aldrig varit i närheten av något sådant...

Det här är dödläge utan dess like, så självhjälp är nog inte att tänka på. Men det skadar ju inte att pröva.
Om någon har nån bra länk till en sån sida får den väldigt gärna posta den.

Jag är väääldigt villig att vara den här tjejen till lags. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men hon får mig lika undergiven som hästarna (eller närapå iaf). Jag beundrar henne lite som en gud faktiskt. Jag vet inte varför hon har den effekten på mig, men det är nånting med henne. Andra människors åsikter bryr jag mig inte alls som på samma sätt.

 

[Siggelina]

Sv: I stort behov av råd

Hej!

Här kommer några länkar om KBT som du kanske vill titta på.

http://www.kbtterapi.se/
http://www.kbt.nu/
http://depression.netdoktor.passagen.se/default.ns?lngItemID=4294

Det bästa är väl egentligen om du kan få en remiss av din husläkare. Att gå privat kan vara väldigt dyrt. Alternativ finns genom att man tex deltar i program via internet (mycket billigare och klart bättre än ingenting!). Kommer en länk på det också här:

https://www.livanda.se/?gclid=CMv9ybzggJICFQlrMAodjhQz3g

Är det så att du bor i närheten av någon stad där man har högskola eller universitet som utbildar psykologer kan man ibland få delta i projekt där eleverna arbetar med patienter och då är det helt gratis.

Hoppas du hittar något matnyttigt. Går du in på google och söker på depression eller KBT så får du upp hur mycket som helst. Du är långtifrån ensam!

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Åhh jisses människa... du kanske har hjälp mig flera mil på väg.

Tack för länkarna. Jag ska ta tag i första bästa psykolog jag träffar på oxå och fråga om det här. Är det en deppis nr två tänker jag minnsann inte sluta rida bara för det.

Tusen tack

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Jahopp. Om någon vill veta kan jag tala om att jag nu har tagit det jättesvåra beslutet att sluta rida.

Att jag fick för mig att jag behövde KBT var väldigt fel av mig, för så är inte alls fallet. Tvärtom.

Nu när jätteångesten över att tala om för hästägaren att jag inte vill fortsätta är borta känner jag mig som en ny människa. Vi har löst det jättefint. Jag får vara där hur mycket jag vill och bara pyssla med hästarna och gosa med det underbara fölet. Och så rider jag när/om jag vill det.

Den hästägaren är en av de emst fantastiska människor jag någonsin har träffat, det vill jga bara ha sagt.

Tack för goda råd hörni!

Om några år har jag nog återvänt till ridningen med själ och hjärta, och då kanske det blir en egen häst. Vem vet

 

[Satis]

Sv: I stort behov av råd

Starkt gjort att prata med hästägaren, det kan inte varit lätt! Vad menar du med att du inte behöver KBT utan tvärtom?

Vill även säga att jag gått igenom precis samma sak som du. För 8år sedan var jag medryttare på ett halvblod. Hon var min ögonsten och var det enda jag levde för på den tiden. (hade det väldigt jobbigt hemma och i skolan). Hästen såldes sedan huxflux och jag hade inte råd att köpa henne. Jag sörjer den hästen fortfarande...

Iallafall, efter att halvblodet hade sålts tappade jag hästintresset helt. Jag gick in i mig själv och blev deprimerad. Jag fick träffa en psykolog på BUP. Min psykolog har varit helt underbar och hon tvingade mig mer eller mindre att fortsätta med hästarna vilket jag är väldigt tacksam för idag. När man är deprimerad, som du skriver att du är, är det lätt att tappa lusten och orken för sånt man egentligen tycker är roligt. Efter att halvblodet såldes och fram till för bara 2år sedan har jag varit väldigt destruktiv och haft det väldigt tufft på många sätt. Det har för mig varit en stor trygghet att ha hästarna. Då har jag något som är "mitt" och som ingen kan ta ifrån mig.

Att hålla på med hästarna är även något som hjälpt mig ur min depression. Det är något jag känner att jag klarar av och är duktig på vilket har givit mig en otrolig styrka.

Med det här vill jag säga att även om du har slutat rida nu ge inte upp hästarna helt! Även om du är trött och inte orkar och allt känns meningslöst så ge inte upp! Hästar verkar tidigare vart ditt jättestora intresse och att du mått riktigt bra av att vara i stallet. Försök att nå dit igen. En depression är jättetufft att ta sig ur men jag tror att du bara kommer sjunka längre och längre ner om du tillåter dig själv att lägga av med allt.

Slutligen: Jag är inget proffs, skriver endast utifrån egen erfarenhet och det kan hända att inget av det jag skriver stämmer in på dig.

 

[Zanuzzi]

Sv: I stort behov av råd

Satis

Tack snälla du för dina kloka ord. Okej, du kanske inte är ett psykologproffs. Men ibland tror jag att förståelse är viktigare än något annat, och den kan du bidra med.

Jag grät när jag pratade med ägaren. Var nog bland det jobbigaste jag gjort. Men hon är ju en klippa alltså, tog det hur lugnt som helst.

Jag har varit deppig så många år nu att jag vet hur det känns, och det här är ingen depression. Jag saknar den där hästen så mycket att jag tror att jag ska dö ibland. Drömmer om henne på nätterna, tänker på henne på dagarna. Hon är med mig när jag vaknar och hon är med mig när jag somnar på kvällen. Jag brukar drömma att jag hittar henne och att vi går tillsammans i en skog. När vi kommer till skogsbrynet kommer en gubbe och säger att jag inte får ta med henne hem. Där tar drömmen slut.
Jag saknar henne enormt, själen och hjärtat blöder, men jag är inte deprimerad. Därför behöver jag inte KBT.

Jag går fortfarande regelbundet hos en psykolog som är super, och hon har lite koll på mig. Det känns bra.

Slutat rida helt har jag egentligen inte gjort. Det känns som att det är väldigt absolut, men det är inte så. Jag rider på ridskola och eftersom den här terminen är betald rider jag där en gång i veckan och ska göra det fram till sommaren.
Jag har fortfarande kontakt med hästägaren. Vi är där ganska ofta och beundrar fölet och hennes nya hingst. Och så måste jag ju dit och hälsa på de gamla hästkompisarna såklart

Det är ju inte hästintresset som är problemet. Jag är fortfarande intresserad, annars skulle jag inte sitta här och skriva det här. Om jag skulle ha möjlighet att köpa hästen nu skulle jag göra det. Så egentligen vet jag inte vad som är fel... det gick sönder någonting när hon försvann, och det har inte läkt än.

Jag lider så fruktansvärt när valacken som jag rider/red kommer fram till mig i hagen, för att han är glad över att se mig. Det gör så ont så jag tror att jag ska dö. Jag kan ju inte vara så där glad över att se honom. Inte ta emot honom lixom, och då blir det bara fel.

Jag planerar fortfarande en framtid med hästarna. Kanske inte nästa år, men om kanske 40 år kommer jag nog ha egen häst.

Jag tror oxå att det är bra att inte bara pang sluta totalt efter att ha ridit hela livet. Det här är en period där jag känner mig för lite. Får jag lust att rida så gör jag det, om jag inte vill så låter jag bli.
Så, jag lägger inte av med allt. Jag försöker bara leta efter det liv som jag mår bäst av att leva, eller nått.

Jättestort tack för ditt fina inlägg.