Hypokondriker

[Suspiria]

Någon med erfarenhet/tips på hantering av det?
Jag har varit deprimerad väldigt länge till och från, sista tiden har jag haft mest problem med stress och svårt att hantera det. Eget företag, barn, mycket att ordna med osv, tack och lov en stabil och fantastisk partner.
Jag har alltid varit lite nojjig över saker men inte så att jag får ångest som nu. Sista dagarna har en hypokondri vuxit fram och det eskalerar i rasande fart och jag känner hur det drar ner mig fullständigt.
Har just nu lite märklig smärta i höger arm, ytligt vid beröring, och min logiska sida säger att det är nog en nerv eller så och att det går över kanske orsakat av all stress, annars ringa vårdcentralen på måndag. Den hypokondriska delen av mig mår jättedåligt och är övertygad om att jag har en hjärntumör eller något och kommer dö när som helst, kanske av en hjärnblödning, alltså inget som är relaterat till armen. Jag är livrädd att dö ifrån min sambo och dotter, inte få se henne växa upp. Kan inte hantera ångesten alls när den slår till.
Samtidigt har det aldrig varit något fel på mig, prover har alltid varit bra, ekg med för länge sen när det gjorts osv. Helst hade jag velat göra en full undersökning och se så allt är bra ..
Men hur hanterar man sådan här ångest, just i stunden?

 

[Unafraid]

Jag kan nog inte ge råd om ångest, men när man känner att det sticker, strålar, känns konstigt så brukar jag bara behöva gå till kiropraktorn, så blir det direkt bra. Ofta är det någon kota som logger snett eller någon nerv i kläm!

Mot ångesten, kan du be VC om hjälp?

 

[Suspiria]

Ja, jag tror det är något sådant. Har en del ryggproblem pga dålig hållning, bära barn osv. Just armen är jag inte orolig för egentligen.

Har haft så dålig läkare på vc, som aldrig lyssnar på mig. Går i terapi i appen mindler regelbundet och det är bra och smidigt då jag kan göra det hemifrån, det underlättar iom stressen. Men hittade ett annat ställe som erbjuder mer inriktad kbt genom videosamtal så har bokat ett besök där med.
Säger jag till vc att jag är hypokondrisk och det står i journalen är jag rädd att inte bli tagen på allvar längre.

 

[Unafraid]

Ja, jag tror det är något sådant. Har en del ryggproblem pga dålig hållning, bära barn osv. Just armen är jag inte orolig för egentligen.

Har haft så dålig läkare på vc, som aldrig lyssnar på mig. Går i terapi i appen mindler regelbundet och det är bra och smidigt då jag kan göra det hemifrån, det underlättar iom stressen. Men hittade ett annat ställe som erbjuder mer inriktad kbt genom videosamtal så har bokat ett besök där med.
Säger jag till vc att jag är hypokondrisk och det står i journalen är jag rädd att inte bli tagen på allvar längre.

Jag tänkte mer att du säger till VC att du har ångest ibland och skulle vilja ha hjälp med det? Jag kan nog inte komma med så mycket bättre råd, jag hoppas det löser sig!

 

[fejt]

Jag lider med dig. Ångest är fruktansvärt och när oron spinner igång kan den vara svår att hejda. Jag tror inte att du behöver vara rädd för att du har fått hypokondri. Din rädsla för att dö, för sjukdomar, för att små normala krämpor ska vara något allvarligt är hur din ångest just nu visar sitt fula tryne. På VC behöver du inte diagnostisera dig själv med hypokondri. Det räcker att du säger att du har ångest. När de frågar efter symtom så berättar du om dina katastroftankar. De kommer inte att behandla dig annorlunda än innan. Du är en av flera hundra tusen som lider av ångest. Finns det förresten någon annan läkare än den du träffat innan?
Konkreta tips på vad du kan göra i stunden:

Låt tanken vila i att just nu i denna stund mår alla bra. Ingen vet något om morgondagen. Just nu kan du krama, läsa saga, bada, se på film med ditt barn. Just nu kan du koka en kopp te. Vara nära din partner. Just nu mår ni bra. Låt inte tankarna rusa. Svårt men oerhört effektivt om du lyckas.

Gör en mental lista över tio ofarliga saker som dina fysiska besvär kan bero på.

Ta hand om dig!

 

[Suspiria]

Tack!
Det är bara svårt. Även om allt är bra för stunden så blir jag skräckslagen av tanken på att jag kanske inte får vara med när dottern växer upp, att det när som helst bara är en hjärnblödning eller något sådant bort. Då är det svårt att njuta av nuet. Vet inte varför dessa tankar om nu så plötsligt. Annars har jag varit så lycklig, bortsett från stressen, över mitt liv.

Jag ska prova att göra en lista.

 

[monster1]

Tack!
Det är bara svårt. Även om allt är bra för stunden så blir jag skräckslagen av tanken på att jag kanske inte får vara med när dottern växer upp, att det när som helst bara är en hjärnblödning eller något sådant bort. Då är det svårt att njuta av nuet. Vet inte varför dessa tankar om nu så plötsligt. Annars har jag varit så lycklig, bortsett från stressen, över mitt liv.

Jag ska prova att göra en lista.

Jag blir hypokondrisk när jag blir stressad, jag har generaliserad ångest så får lätt ångest om livet blir lite mycket och då kommer också hypokondri och nedstämdhet som ett brev på posten. Under en period när jag var utmattad så var jag helt övertygad om att jag skulle dö snart av någon anledning för jag kunde inte känna att jag hade någon framtid. Alltså inte självmord utan att det bara inte fanns någon framtid för mig. Allt det där försvann när jag började må bättre alltså när stressnivån gick ned. Nu vet jag att det här dyker upp när jag blir stressad och får ångest och jag kan då avfärda hypokondriska tankar genom att tänka att jaha nu händer det här igen, det är för att jag är stressad.
Så jag tror det du berättar om är stressutlöst och att det kommer att lägga sig igen när du mår bättre.

 

[Suspiria]

Hur hanterar du stress för att undvika det? Jag går i samtalsterapi men vet inte om det blir direkt bättre med stressen. Den löser ut av småsaker och jag blir jättestressad och mår dåligt av det.

 

[monster1]

Hur hanterar du stress för att undvika det? Jag går i samtalsterapi men vet inte om det blir direkt bättre med stressen. Den löser ut av småsaker och jag blir jättestressad och mår dåligt av det.

Jag har blev efter många vändor till vårdcentralen remitterad till psyk och där gjordes en utredning (dvs jag svarade på massa frågor och fick träffa någon överläkare i psykiatri) bedömdes ha generaliserad ångest. Har gått några vändor i terapi, tar en låg dos medicin numera, men när jag var deprimerad åt jag en normaldos. Har trappat ned på arbetet, men försöker fortfarande hitta en lämplig form för arbetslivet. Jag har också lärt mig att ha mycket luft i planeringen annars blir jag helt slutkörd och då också stressad. Att bli stressad är ju inte farligt om det inte är konstant, det är när man inte hittar lugn i livet som det blir problematiskt. Man behöver kunna vila i något.

 

[Thera]

Jag känner precis igen mig..

Mår egentligen bra rent generellt, men har otroligt lätt att fastna i tankar om att jag blir sjuk eller nåt av barnet blir sjuk.
Minsta sjukdomssymtom hos mig eller nån av dem och jag googlar det ena värre än det andra och hamnar alltid i nån slutsats om att det är cancer, hjärntumör eller stroke. Allt har egentligen kommit sen jag fick barn också.

(Lågvattenmärket var nog när sonen obemärkt hade målat fläckar på benen med blå tuschpenna och jag är helt hundra på att det är blåmärken = leukemi och är två sekunder från att åka in akut med honom, fram till jag upptäcker att han färgar av sig.. )

Men allvarligt talat är det verkligen skitjobbigt och stjäl jättemycket energi!

Har du provat KBT? Jag har gått av andra anledningar då jag nog har lite ocd och allmänt lätt att fastna i sånt här.
Låg dos av ssri kan också hjälpa lite.

För mig har det också hjälpt att berätta för folk omkring mig när jag grubblar, så man kan få hjälp att tänka logiskt. Det är ju det man missar när ångesten slår på, resonemangen blir ju helsnurriga till slut vilket bara genererar mer ångest och mer grubbel.