Hur vet man om man vill ha barn?

[Aliide]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

 

[kakan89]

Jag har aldrig känt någon direkt barnlängtan. Mer att det har varit ett naturligt steg om man skulle träffa rätt person men absolut ingen nödvändighet. När jag träffade min sambo uttryckte han en längtan om barn och jag kände att om jag skulle skaffa barn så var det med denna mannen. Vi har en son på snart 2 år. Jag älskar honom mer än något annat men det blir inte fler barn. Jag är absolut ingen bäbis-människa och jag känner att det är väldigt skönt att han är på väg ut ur det stadiet. Dessutom hade jag en graviditet som tärde något enormt på min kropp och jag är inte återhämtad ännu.

 

[vinkelina]

Jag har inte heller haft någon barnlängtan. Men precis som med kakan89 så utryckte min man en längtan efter barn. Och jag var inte anti den idéen. Nu har vi 2 pojkar med 18 månaders mellanrum och det är jag som ”tjatar” om ett tredje barn (han är inte lika säker på ett till som jag)

 

[Teilani]

Jag längtade inte heller efter barn, och debatterade mycket med mig själv, och min man, om vi verkligen skulle försöka.

Till slut bestämde vi oss för att vi kände att vi ville ha den dimensionen av livet också. Att få följa en liten människa på vägen genom livet. För min del innnebar det graviditet och förlossning, och jag var nyfiken på vad det innebar.

Nu hatade jag att vara gravid, uppskattade inte att vara hemma med en bebis, men de växer ju...

Förlossningen gick dock bra, och nu är ungen 6 år och så klart världens coolaste unge

Så jag är väldigt glad att vi fick ett barn, men är också väldigt nöjd med ett barn.

 

[Winifred]

Lite liknande som du, hade ett långt förhållande där jag iofs ibland funderade på om "det inte var dags" men min partner verkligen inte var daddy-material nog för att jag skulle ta tag i saken och göra något åt det.
Sen träffade jag nuvarande sambo och hade fortfarande ingen direkt längtan utan kände snarare att blir det barn so fine men om inte kommer vi ha det jäkligt bra ändå.

För ca ett år sen fick jag operera bort halva livmoderhalsen på grund av att cellprovtagningen och uppföljande undersökning visade att jag hade elakartade cellförändringar och det blev väl lite av ett skrämskott, att möjligheten att skaffa biologiska barn kanske inte ens skulle finnas när/om jag och sambon tyckte det var dags.

Vi pratade mycket och kom väl typ fram till att det kanske aldrig blir ett bra tillfälle för bebis och att vi lika gärna kunde börja prova, blev det så blev det. Dock försvann all min avslappnade inställning så fort jag slutade med p-piller, det var stenkoll på ägglossning och när det skulle liggas

Så nä, någon direkt längtan fanns väl inte innan det väl var bestämt, men nu kommer bebis i maj och hon är galet efterlängtad och välkommen

 

[Kilauea]

Hade väl tänkt tanken nån gång men inte mer. Sen träffade jag sambon, som längtat efter barn i många år och vartefter vi var tillsammans så växte även min längtan.
Nu blev det inte så enkelt för oss. Flera år med blod, svett och tårar innan vi förra året äntligen, genom IVF, fick vår efterlängtade son.

 

[lil-sis]

Ingen längtan men vid 30 tänkte jag att det ändå kanske vore något. Typ så. Sen blev det ju krångligt att få till, så jag hann fundera många varv

(Jag kläckte honom inte och sen bah ”wow det här är ju meningen med allt” som en del känner.)

 

[lytesout95]

Jag har fram tills jag var 39 sagt klart och tydligt nej till att skaffa barn. Sen omvärderade jag läget och sa till mig själv att jag kaaanske skulle kunna tänka mig att skaffa barn ändå. Jag resonerade lite åt samma håll som @Teilani.
Sen tog det typ en vecka så blev jag gravid. Nu är E 2,5 år och jag känner mig nöjd med mitt beslut och att ett barn räcker för mig.

 

[Milosari]

Det finns en bra tråd om detta på ”allmänt”.

Jag kände ingen direkt längtan, bara ett minskat motstånd (visade sig vara bästa beslutet jag har tagit). Men... Var beredd på att livet med hund kan bli lite annorlunda. Det behöver inte bli så, särskilt inte om mannen delar ditt intresse. Men det är inte helt ovanligt när man återgår till att jobba heltid efter föräldraledigheten. En plan B är bra att ha i bakfickan.

 

[Aliide]

Nu handlar den tråden om alla som valt bort barn. De som absolut inte vill ha barn, mer eller mindre. Där finns mest mina egna gamla åsikter om att barn tar tid, är jobbigt, tråkigt och väldigt onödigt. Det är inte riktigt den tankegången jag är ute efter. Frågan är hur man vet om man vill ha barn, den borde lättast föräldrar kunna svara på tänker jag

 

[Hyacinth]

Nu handlar den tråden om alla som valt bort barn. De som absolut inte vill ha barn, mer eller mindre. Där finns mest mina egna gamla åsikter om att barn tar tid, är jobbigt, tråkigt och väldigt onödigt. Det är inte riktigt den tankegången jag är ute efter. Frågan är hur man vet om man vill ha barn, den borde lättast föräldrar kunna svara på tänker jag

Första fick jag ta ett beslut snabb (oplanerat gravid) och då kom jag fram till att det var en erfarenhet jag inte ville vara utan, och jag var iof livrädd men samtidigt nyfiken. Mest livrädd. Det satt i länge, vi fick en tuff start.

Andra barnet var avsiktligt, det var nåt som kom lite gradvis när det började ploppa ut bebisar i vänkretsen. Jag bara kände att jag ville ha en till om möjligt, men skulle det inte gå var jag fullt nöjd med det.

 

[Blyger]

Jag har nog alltid känt att jag någon gång vill ha barn. Inte speciellt starkt, men inte tänkt att jag ska vara utan liksom. Min man har alltid väldigt gärna velat ha, sen vi typ träffades.

Vi försökte få barn när jag fick slut på argument emot

Exakt rätt tid kommer aldrig resonerade vi, men det skulle vara tillräckligt tryggt för att jag inte skulle vara tvungen att ge upp allt (dvs ha råd med hästen ), innan dess var jag starkt emot.

Tyckte graviditeten var psykiskt tuff och framför allt förlossningen gick inte bra så oklart om det blir fler.

 

[Ray]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

Tänkte precis som du
Vill jag dö utan att ha provat detta....Men jag tänkte på det rätt mycket. Tror inte man behöver längta och tråna men om man tänker mycket och vrider och vänder på alternalterniv så lutar man mycket åt att vilja tror jag.
Om man inte vill brukar man inte tänka så mycket på det!

 

[nejlica]

Jag har nog alltid varit ganska positivt inställd till barn, men inte helt säker på att jag ville ha egna. Min man har gärna velat ha och när vi varit tillsammans ett tag började jag känna att "när det passar bra i livet så skaffar vi nog" typ. Sedan passade det helt plötsligt ganska okej och det kändes bra, om än skitläskigt att börja försöka.

Men den där känslan som du frågar om dök nog inte upp förrns vi hade försökt ett tag och del liksom aldrig blev någonting. Det var då längtandet och trånandet kom. Och den där "jag vet" känslan är jättetydlig nu när jag sitter här med ett litet pyre i magen och längtar tills hen kommer ut, men hade vi väntat på den innan vi började försöka hade vi nog inte börjat försöka än

 

[Badger]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

Vi körde rationella argument och pro och cons typ och bestämde oss för attityden blir det så blir det. Dvs vi skulle inte göra någonting extra om det inte fungerade.

(ingen längtan i många år, inga livmodersryckningar, jag var i grunden lätt negativt inställd, dvs jag längtade inte efter baaaarn när jag var 17 eller 25 om man säger så...)

 

[Ainon]

Jag har "alltid" (nåja sedan jag blev vuxen) vetat att jag vill ha barn, för MIG var det också så självklart att hon var min från första ögonblicket (precis sådär klyschigt ), trots traumatisk förlossning.

Jag tror inte man måste känna en intensiv barnlängtan men ta ett rationellt beslut i frågan känns lämpligt oavsett intensiv barnlängtan eller inte.

 

[Aliide]

Men tänk om man ångrar sig när man får barn? Det är ju sånt man aldrig hört någon prata om... jag ångrar ju hellre att jag INTE skaffat barn än att ångra ett liv jag satt till världen.

 

[Aliide]

Tänkte precis som du
Vill jag dö utan att ha provat detta....Men jag tänkte på det rätt mycket. Tror inte man behöver längta och tråna men om man tänker mycket och vrider och vänder på alternalterniv så lutar man mycket åt att vilja tror jag.
Om man inte vill brukar man inte tänka så mycket på det!

Det sista låter kanske ganska logiskt när du skriver det...

 

[pollex]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

För mig var det en specifik händelse med ett okänt barn i tvåårsåldern som gjorde att jag plötsligt visste att jag ville. Mitt bästa tips är nog att spana in barn i lite olika åldrar och sätta sig in i hur det skulle kunna vara att ha en bebis - ettåring - treåring - sexåring - osv. Om tillräckligt många av scenarierna känns lockande så skulle jag luta åt ett ”vill”.

 

[Blyger]

Jag har "alltid" (nåja sedan jag blev vuxen) vetat att jag vill ha barn, för MIG var det också så självklart att hon var min från första ögonblicket (precis sådär klyschigt ), trots traumatisk förlossning.

Jag tror inte man måste känna en intensiv barnlängtan men ta ett rationellt beslut i frågan känns lämpligt oavsett intensiv barnlängtan eller inte.

Rationella beslut blir ofta bra, så jag håller med Ainon.

(Däremot kände jag inte att jag hamnade på rosa fluffiga moln efter mitt barn var fött. Hade också en tuff förlossning och det tog ett tag innan det lossnade faktiskt. Sånt händer också.)