Hur vet man när det är dags?

[känningensorg]

I helgen hade vi besök av vänner med barn och det var jobbigt för vår hund. Barnen är 2år och 4år och tyckte att hunden var väldigt spännande och var väldigt på. Vi försökte skydda hunden genom att spärra av med grindar mellan rummen men vid flera tillfällen var hunden och barnen plötsligt tillsammans iaf. De var så jäkla snabba, räckte man vände ryggen till. Och hunden tyckte också att barnen var spännande så det var inte som att han gömde sig och drog sig undan, snarare tvärt om, men han var ändå påtagligt obekväm. Han markerade mot barnen vid några tillfällen med morr och hugg i luften, men vid ett tillfälle markerade han så att barnet fick ett blåmärke på kinden. Det känns inte alls bra. Varken att vi inte lyckades skydda honom tillräckligt bra och också att han markerade så att barnet fick ont och blåmärke.

Hunden har träffat barnen regelbundet sedan han var 1år ungefär och har aldrig markerat tidigare utan snarare varit väldigt lugn och försiktig. Men, senaste året har det visat sig att han har kraftiga pålagringar i armbågarna och väldigt ont. Eftersom det inte var någon idé att operera får han librerainjektioner regelbundet och vi har tyckt att det har fungerat bra men nu funderar jag på om det inte alls har fungerat så bra som vi trott. Kanske har han ändå ont? Han visar ingen smärta alls och har aldrig gjort, trots att han måste haft otroligt ont länge.

Till saken hör att han har ”bitit” förut men inte på det här sättet utan helt oprovocerat vid tillfällen där han varit uppspelt. Tex en gång på stranden sprang han fram och bet dottern i vaden och en annan gång hoppade han upp i soffan och bet henne i näsan. Med bett menar jag liksom lite lösa bett, nafs, men ändå.

Jag är så ledsen och uppgiven. Under armbågsutredningen när det blev tydligt att det inte finns något att göra bestämde vi att han ska leva ett härligt hundliv utan restriktioner så länge det går (så länge han inte har ont). Hellre ett eller två år med lek och bus än tre eller fyra år av koppelpromenadet och bli buren upp och ner för trappan, han blev så deprimerad under utredningen när vi hade det så.

Han har också problem med allergi där han får riktigt kraftiga utbrott emellanåt utan att vi vet vad som utlöser det. Vi har gjort en lång utredning hos veterinären utan framgång. När han får utbrott är det såklart ett stort lidande för honom.

I vardagen är han världens härligaste hund. Vill alltid vara nära, kan vara lös överallt, är otroligt lyhörd och älskar barnen! Våra barn är i olika åldrar mellan 10år och 20år. Han är en familjemedlem och en sån där once in a lifetime-hund

Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden. Skriva av mig framför allt tror jag men jag tar såklart gärna emot era reflektioner. Hur sjutton ska man tänka? Det bara snurrar i huvudet på mig. Jag och min man har inställningen att det är vårat ansvar att hunden inte ska lida av sina armbågar, han ska somna in innan han har så ont att det måste göras akut. Är det dags nu? I vardagen visar han inget alls men kanske har han ändå ont? Jag vill såklart heller inte behöva ta bort honom akut för att han bitit någon på riktigt, är det dags nu när han ”bara” markerat kraftigt? Är det dags nu, innan har får ett nytt allergiutbrott? Herregud vad svårt det är att vara djurägare! Han är bara 5år och vi skulle ju ha minst lika många år till tillsammans

 

[Sesca]

Det går inte att svara på utifrån denna beskrivning. Vi har en hund som vi inte alls tror har ont, men som naffsar när hon blir upphetsad. Barn kan vara otroligt provocerande för hundar, både lekmässigt och irriterande. Skulle mer titta på om hunden vill gå på promenad med dig och äter bra.

 

[Mia_R]

Jag skulle utgå ifrån hur hunden mår, dina vänner får antingen passa sina ungar bättre och inte släppa dem utom synhåll om de besöker er, skaffa barnvakt eller att ni träffas hos dem/ute. I ert hem ska han vara ifred.

Herregud, jag hade inte velat ha ungar i den åldern i mitt hem utan uppsyn!

 

[känningensorg]

Det går inte att svara på utifrån denna beskrivning. Vi har en hund som vi inte alls tror har ont, men som naffsar när hon blir upphetsad. Barn kan vara otroligt provocerande för hundar, både lekmässigt och irriterande. Skulle mer titta på om hunden vill gå på promenad med dig och äter bra.

Jag skulle utgå ifrån hur hunden mår, dina vänner får antingen passa sina ungar bättre och inte släppa dem utom synhåll om de besöker er, skaffa barnvakt eller att ni träffas hos dem/ute. I ert hem ska han vara ifred.

Herregud, jag hade inte velat ha ungar i den åldern i mitt hem utan uppsyn!

Tack för era svar!

Ni tycker inte att övriga parametrar har någon betydelse? Jag tänker att en enstaka företeelse är något man kan arbeta runt men när jag plussar ihop alla bitar så känns det inte bra utifrån mitt ansvar att inte utsätta min hund för smärta och lidande. Men ni tycker inte det finns fog för oro? Jag kanske överreagerar. Hoppas det!

 

[Sesca]

Tack för era svar!

Ni tycker inte att övriga parametrar har någon betydelse? Jag tänker att en enstaka företeelse är något man kan arbeta runt men när jag plussar ihop alla bitar så känns det inte bra utifrån mitt ansvar att inte utsätta min hund för smärta och lidande. Men ni tycker inte det finns fog för oro? Jag kanske överreagerar. Hoppas det!

Just dessa händelser som du beskriver tycker inte jag ger underlag för oro, men du såg ju hunden i morse också så din magkänsla kanske är rätt ändå. Vänta ett par dagar och känn efter igen.

 

[Mia_R]

Tack för era svar!

Ni tycker inte att övriga parametrar har någon betydelse? Jag tänker att en enstaka företeelse är något man kan arbeta runt men när jag plussar ihop alla bitar så känns det inte bra utifrån mitt ansvar att inte utsätta min hund för smärta och lidande. Men ni tycker inte det finns fog för oro? Jag kanske överreagerar. Hoppas det!

Självklart finns det alltid fog för oro när det handlar om lederna som i ditt fall, men så länge han ser ut att må bra, verkar vara som vanligt och står under veterinär uppsikt så tycker jag att din hund är ditt ansvar, men att kompisens ungar är deras och kan de inte hålla dem under uppsikt så din hund inte behöver träffa dem alls, öht, så ska de inte heller komma hem till dig med ungarna.

Jag skulle som sagt aldrig tillåta ungar i den åldern springa runt i mitt hem utan uppsikt. Jag har inte barnsäkrat och vill inte behöva ställa undan sånt jag är rädd om ifall några klåfingrar skulle nå eller göra sig illa på något. Kommer man hem till mig så är det fortfarande föräldrarnas ansvar att hålla reda på dem och jag ska inte behöva säga till om det heller.

 

[känningensorg]

Just dessa händelser som du beskriver tycker inte jag ger underlag för oro, men du såg ju hunden i morse också så din magkänsla kanske är rätt ändå. Vänta ett par dagar och känn efter igen.

Med övriga parametrar menade jag smärtan i armbågarna och allergin.

Självklart finns det alltid fog för oro när det handlar om lederna som i ditt fall, men så länge han ser ut att må bra, verkar vara som vanligt och står under veterinär uppsikt så tycker jag att din hund är ditt ansvar, men att kompisens ungar är deras och kan de inte hålla dem under uppsikt så din hund inte behöver träffa dem alls, öht, så ska de inte heller komma hem till dig med ungarna.

Jag skulle som sagt aldrig tillåta ungar i den åldern springa runt i mitt hem utan uppsikt. Jag har inte barnsäkrat och vill inte behöva ställa undan sånt jag är rädd om ifall några klåfingrar skulle nå eller göra sig illa på något. Kommer man hem till mig så är det fortfarande föräldrarnas ansvar att hålla reda på dem och jag ska inte behöva säga till om det heller.

Men grejen är att han inte är som vanligt. Det där är inte hans vanliga beteende. Han har aldrig markerat mot något barn förut, oavsett ålder. Han har snarare varit väldigt tålmodig med barn och tyckt om dem. Det är därför jag tänker att det kanske beror på att han faktiskt har ont. Och om han har så ont att han börjar markera kanske det är vårt ansvar att agera? Han är alltså så dålig i armbågarna att det inte finns något att göra, veterinären har sagt att han får hänga med så länge det går men när det inte går mer så är det dags. Men hur vet man att den gränsen är nådd?

 

[Ullmerkott]

Har ungarna varit lika jobbiga förut? Om hunden visar kraftigt obehag inför en störning den tidigare accepterat är det risk att den har ont. Om det däremot blev en värre störning när barnen blivit äldre, stimmigare och allmänt jobbigare kan ju även en frisk hund vilja sätta gränser.

Min erfarenhet är dock att när man börjar fundera på om det börjar bli dags att låta djuret somna in för dess egen skull, så har man för det mesta alldeles rätt i det.

 

[Sesca]

Med övriga parametrar menade jag smärtan i armbågarna och allergin.



Men grejen är att han inte är som vanligt. Det där är inte hans vanliga beteende. Han har aldrig markerat mot något barn förut, oavsett ålder. Han har snarare varit väldigt tålmodig med barn och tyckt om dem. Det är därför jag tänker att det kanske beror på att han faktiskt har ont. Och om han har så ont att han börjar markera kanske det är vårt ansvar att agera? Han är alltså så dålig i armbågarna att det inte finns något att göra, veterinären har sagt att han får hänga med så länge det går men när det inte går mer så är det dags. Men hur vet man att den gränsen är nådd?''

Armbågen och allergin borde märkas i vardagen också. Eftersom ni inte har egna barn vad jag förstår tycker jag inte att ni ska utgå från det. Ta beslutet från er vardag,

 

[känningensorg]

Armbågen och allergin borde märkas i vardagen också. Eftersom ni inte har egna barn vad jag förstår tycker jag inte att ni ska utgå från det. Ta beslutet från er vardag,

Vi har fyra egna barn

 

[Sesca]

Vi har fyra egna barn

utgå ifrån hur hunden är med dem då

 

[Nepenthe]

Hur är han ute då? Pigg och glad?
Hur går det med allergin?

Den här barngrejjen tycker jag låter som ett dåligt tillfälle där ni vuxna brustit.
Man stänger in hunden o håller koll på ungarna, punkt

 

[Roheryn]

Jag tycker som flera andra att det inte är hundens agerande med barn som är på tillfälligt besök som ska avgöra hundens "öde", utan hur den är och beter sig i vardagen. Stel/ont på morgonen? Ovillig till rörelse? Generellt "låg" eller irriterad/lätt till ilska? Glad och nöjd eller orolig och nedstämd?

Jag tycker generellt att det är vanskligt att utifrån röntgenbilder säga att "hunden har ont" eller "hunden har inte ont". Det kan vi inte rimligtvis veta, även om vi självfallet kan misstänka att något BORDE göra ont. Men det måste liksom finnas andra symptom på smärta också, anser jag, utöver att det ser fult ut på röntgen.

 

[känningensorg]

Hur är han ute då? Pigg och glad?
Hur går det med allergin?

Den här barngrejjen tycker jag låter som ett dåligt tillfälle där ni vuxna brustit.
Man stänger in hunden o håller koll på ungarna, punkt

Han är pigg och glad, men det har han å andra sidan varit hela tiden. Även när han började halta och allt med armbågarna uppdagades.

Jag vet att det var vi som brast i vårt ansvar att skydda honom när barnen var här.

Jag tycker som flera andra att det inte är hundens agerande med barn som är på tillfälligt besök som ska avgöra hundens "öde", utan hur den är och beter sig i vardagen. Stel/ont på morgonen? Ovillig till rörelse? Generellt "låg" eller irriterad/lätt till ilska? Glad och nöjd eller orolig och nedstämd?

Jag tycker generellt att det är vanskligt att utifrån röntgenbilder säga att "hunden har ont" eller "hunden har inte ont". Det kan vi inte rimligtvis veta, även om vi självfallet kan misstänka att något BORDE göra ont. Men det måste liksom finnas andra symptom på smärta också, anser jag, utöver att det ser fult ut på röntgen.

Var står det att vi bara tittat på röntgenplåtar? Han har röntgats vanligt och med MR och de har även varit inne med titthål. Han hade väldigt tydliga tecken på smärta med bland annat kraftig hälta.

Ni tycker inte att det är oroande att hans normala beteende runt barn i alla åldrar bytts ut emot att markera mot dem? Det är just förändringen som oroar mig. Jag har själv problem med reumatisk värk och vet hur kort tålamod man kan få när man är ont. Det jag funderar på är ju om hans förändring av beteende beror på smärta. Detta är alltså barn som han träffat många gånger. Han har även träffat många andra barn i varierade åldrar plus att vi har egna barn som ju tar med sig vänner hem.

 

[känningensorg]

Det känns skönt att ni som svarat verkar tycka att jag överreagerar. Jag vill ju såklart ha honom kvar så länge det bara går

 

[Mia_R]

Han är pigg och glad, men det har han å andra sidan varit hela tiden. Även när han började halta och allt med armbågarna uppdagades.

Jag vet att det var vi som brast i vårt ansvar att skydda honom när barnen var här.



Var står det att vi bara tittat på röntgenplåtar? Han har röntgats vanligt och med MR och de har även varit inne med titthål. Han hade väldigt tydliga tecken på smärta med bland annat kraftig hälta.

Ni tycker inte att det är oroande att hans normala beteende runt barn i alla åldrar bytts ut emot att markera mot dem? Det är just förändringen som oroar mig. Jag har själv problem med reumatisk värk och vet hur kort tålamod man kan få när man är ont. Det jag funderar på är ju om hans förändring av beteende beror på smärta. Detta är alltså barn som han träffat många gånger. Han har även träffat många andra barn i varierade åldrar plus att vi har egna barn som ju tar med sig vänner hem.

Som jag förstod det var det en separat händelse, men nu får jag intrycket att han markerar mot alla?

 

[Roheryn]

Var står det att vi bara tittat på röntgenplåtar? Han har röntgats vanligt och med MR och de har även varit inne med titthål. Han hade väldigt tydliga tecken på smärta med bland annat kraftig hälta.

Okej, det där med hältan hade jag missat. Haltar han nu? Eller verkar han röra sig smärtfritt?

Att han har kraftiga pålagringar, som du skriver i första inlägget, tvivlar jag inte ett dugg på. Det jag menar är att det är väldigt olika (individuellt) hur mycket smärta pålagringarna ger upphov till. Så jag tycker det krävs något mer för att avgöra om hunden har ont. Hälta är ju ett väldigt tydligt tecken på smärta!

Ni tycker inte att det är oroande att hans normala beteende runt barn i alla åldrar bytts ut emot att markera mot dem? Det är just förändringen som oroar mig. Jag har själv problem med reumatisk värk och vet hur kort tålamod man kan få när man är ont. Det jag funderar på är ju om hans förändring av beteende beror på smärta. Detta är alltså barn som han träffat många gånger. Han har även träffat många andra barn i varierade åldrar plus att vi har egna barn som ju tar med sig vänner hem.

Det är väl alltid oroande om en hund plötsligt ändrar beteende och man får nog alltid vara beredd på att ha ögonen öppna och ständigt utvärdera hundens status om man vet med sig att det finns risk att hundens leder plötsligt börjar göra ont. Har hans beteende ändrats även runt andra barn, tänker främst på lite äldre barn än dem ni hade besök av? Små barn kan vara så pass påfrestande att man kanske inte ska göra en bedömning av hunden utifrån det mötet, men om den har väldigt kort tålamod med ALLA barn, även de som är hänsynsfulla mot hunden, så kan det möjligen vara anledning till större oro tycker jag.

 

[känningensorg]

Som jag förstod det var det en separat händelse, men nu får jag intrycket att han markerar mot alla?

Nej, då uttryckte jag mig nog dumt. Han är van vid barn i alla åldrar och har träffat många barn, tex har vi som sagt fyra barn själv. Hans normala beteende runt barn är att vara nyfiken och nosa på dem, stå stilla och låta den klappa och dra och pussa och busa, lägga sig intill barnen och sova, osv. Nu var han märkbart obekväm och markerade en gång, bet i handen under bordet en gång och bet i kinden på barnet en gång så att barnet fick ett väl synligt blåmärke och en liten svullnad. Det är alltså förändringen i beteendet som gör mig orolig, inte själva incidenterna i sig (även om de såklart inte är bra).

Självklart var det vårt ansvar att skydda honom men eftersom det aldrig varit några problem med barn tidigare blev vi liksom överrumplade av situationen.

 

[Pilot]

Vi har fyra egna barn

Men hur funkar han runt dem?

För att dra en parallell så har alltid våra hundar funkar runt våra katter, men andra har fått passa sig.
Rätt stor skillnad på familjemedlem och inte.

 

[känningensorg]

Okej, det där med hältan hade jag missat. Haltar han nu? Eller verkar han röra sig smärtfritt?

Att han har kraftiga pålagringar, som du skriver i första inlägget, tvivlar jag inte ett dugg på. Det jag menar är att det är väldigt olika (individuellt) hur mycket smärta pålagringarna ger upphov till. Så jag tycker det krävs något mer för att avgöra om hunden har ont. Hälta är ju ett väldigt tydligt tecken på smärta!



Det är väl alltid oroande om en hund plötsligt ändrar beteende och man får nog alltid vara beredd på att ha ögonen öppna och ständigt utvärdera hundens status om man vet med sig att det finns risk att hundens leder plötsligt börjar göra ont. Har hans beteende ändrats även runt andra barn, tänker främst på lite äldre barn än dem ni hade besök av? Små barn kan vara så pass påfrestande att man kanske inte ska göra en bedömning av hunden utifrån det mötet, men om den har väldigt kort tålamod med ALLA barn, även de som är hänsynsfulla mot hunden, så kan det möjligen vara anledning till större oro tycker jag.

Han haltar inte men rör sig ibland annorlunda, tex i trappan.

Barn i 1-5års ålder är han van vid. Han träffar barn i den åldern regelbundet och är som jag skrev i ett annat inlägg otroligt tålmodig och det har aldrig någonsin förekommit någon uppvisning av obehag eller stress.
Med äldre barn har det tyvärr också förändrats. Han högg vårt ena barns kompis i handen när hon skulle ge honom en godis, vilket heller aldrig hänt förut. Och nu när jag tänker på det, så har han börjat dra sig undan från våra barn och vill helst bara ligga hos mig och min man i soffan.