Sv: Hur tar man upp nåt sånt här?
Tycker det är superkul att följa relations- och dejtingtrådar så jag har hängt lite bakom kulisserna här. Vad sa ni då ni pratade? *nyfiken*
Angående tid så är det där nog väldigt individuellt. I slutändan går det inte att jämföra mellan relationer.
För egen del har jag haft en tendens att kasta mig in i relationer. Ingen av dem har blivit bra. Detta tror jag dock inte går att skylla på att jag kastade mig in i det för fort, utan för att det var med helt fel personer. I det här fallet gjorde jag det nog fort också för att jag var kärlekstörstande och mådde dåligt. Men sedan finns det ju alla dem som träffar varandra, mår bra och bara vet direkt också.
Har för närvarande ett förhållande sen, enligt mig, ca 3 månader tillbaka. Så det är ganska färskt. Han och jag träffades första gången för snart ett år sedan men sågs inte mycket, hamnade på samma arbetsplats men jobbade inte ihop. I juni började vi plötsligt att jobba tillsammans och stämningen blev genast flirtig. Jag försökte då intala mig att inte ens fortsätta flirta, avskräckt från tidigare destruktiva förhållanden.
Han slutade jobbet i slutet av juni och kontaktade mig tre veckor senare. Bjöd ut mig på vad som blev en picknick. Jag tyckte han var fruktansvärt attraktiv och vi har sjukt mycket gemensamt... Vilket gjorde mig livrädd. Vi sågs väldigt sporadiskt i början och sa att vi inte var så seriösa efter att jag avslöjat min rädsla för seriösa förhållanden och känslor. Vi skulle mer el mindre vara kk:s. Men grejen var att vi i princip aldrig hade sex utan hamnade på en massa romantiska dejter istället...
Hela första tiden var väldigt strulig då jag mellan varven blev stel och avvaktande. Men han tog det otroligt lugnt och lyckades göra mig tryggare och tryggare. Trodde aldrig någon skulle lyckas, men han rev försiktigt en efter en av mina murar. I oktober erkände jag mina känslor för både honom och mig själv. En månad senare ville jag avsluta det hela för att mina känslor blivit så starka. Men det gick givetvis inte. Istället erkände jag att vi var ett par och att jag faktisk bara vill vara med honom. Han har fått stå ut med mycket på vägen och har haft ett enormt tålamod med mig.
Så det här har tagit längre tid än mina tidigare förhållanden, men det var precis vad jag behövde. Det tog tid för mig att våga släppa in någon på det sättet igen.
Tycker det är superkul att följa relations- och dejtingtrådar så jag har hängt lite bakom kulisserna här. Vad sa ni då ni pratade? *nyfiken*
Angående tid så är det där nog väldigt individuellt. I slutändan går det inte att jämföra mellan relationer.
För egen del har jag haft en tendens att kasta mig in i relationer. Ingen av dem har blivit bra. Detta tror jag dock inte går att skylla på att jag kastade mig in i det för fort, utan för att det var med helt fel personer. I det här fallet gjorde jag det nog fort också för att jag var kärlekstörstande och mådde dåligt. Men sedan finns det ju alla dem som träffar varandra, mår bra och bara vet direkt också.
Har för närvarande ett förhållande sen, enligt mig, ca 3 månader tillbaka. Så det är ganska färskt. Han och jag träffades första gången för snart ett år sedan men sågs inte mycket, hamnade på samma arbetsplats men jobbade inte ihop. I juni började vi plötsligt att jobba tillsammans och stämningen blev genast flirtig. Jag försökte då intala mig att inte ens fortsätta flirta, avskräckt från tidigare destruktiva förhållanden.
Han slutade jobbet i slutet av juni och kontaktade mig tre veckor senare. Bjöd ut mig på vad som blev en picknick. Jag tyckte han var fruktansvärt attraktiv och vi har sjukt mycket gemensamt... Vilket gjorde mig livrädd. Vi sågs väldigt sporadiskt i början och sa att vi inte var så seriösa efter att jag avslöjat min rädsla för seriösa förhållanden och känslor. Vi skulle mer el mindre vara kk:s. Men grejen var att vi i princip aldrig hade sex utan hamnade på en massa romantiska dejter istället...
Hela första tiden var väldigt strulig då jag mellan varven blev stel och avvaktande. Men han tog det otroligt lugnt och lyckades göra mig tryggare och tryggare. Trodde aldrig någon skulle lyckas, men han rev försiktigt en efter en av mina murar. I oktober erkände jag mina känslor för både honom och mig själv. En månad senare ville jag avsluta det hela för att mina känslor blivit så starka. Men det gick givetvis inte. Istället erkände jag att vi var ett par och att jag faktisk bara vill vara med honom. Han har fått stå ut med mycket på vägen och har haft ett enormt tålamod med mig.
Så det här har tagit längre tid än mina tidigare förhållanden, men det var precis vad jag behövde. Det tog tid för mig att våga släppa in någon på det sättet igen.
